Frågor om Jehovas Vittnen

Rud menar att "bevisen" för att Rutherford höll sig med andra kvinnor är så tunna att de egentligen inte är några bevis. Han ville därför hellre fria än fälla i denna angelägenhet, så han säger inget om detta i sin bok.

Men Rutherford övergav verkligen sin hustru, och det klandrade Rud. Och varken hustrun Mary eller sonen Malcolm angavs som "informant" i Rutherfords dödsattest. Det gjorde i stället Bonnie Heath, hans sekreterare, som var gift med William P. Heath, en av Sällskapets styrelseledamöter. Men trots allt förblev Mary Rutherford ett JV och fick en "teokratisk" begravning. Sonen Malcolm Rutherford lämnade rörelsen med ville aldrig säga någonting om sin far.

Boken "The Finished Mystery" offentliggjordes den 17 juli 1917 vid middagsbordet i Betel. Men precis innan offentliggörandet hade Rutherford annonserat att hans 4 opponenter i styrelsen inte var lagliga ledamöter och också meddelat vilka som skulle ersätta dem. Det var detta som blev anledningen till den 5 timmar hetsiga debatten denna dag. Själva boken drunknade i den villervalla som bortvräkandet av 4 ledmöter ledde till. Inte ett ord om boken sades vid detta tillfälle. Juristen McGee, som var närvarande, förklarade att Rutherford olagligt hade tagit lagen i egna händer och att bara en domstol skulle kunna förklara ledamöternas platser för vakanta.

Det var först senare som "Den Fullbordade hemligheten" blev en stridsfråga och då spädde den på den befintliga konflikten. Men konflikten skulle ha varit gigantisk även boken förutan. Denna s k "sjunde del" av Studier i Skriften hade skrivits av Woodworth (om Uppenbarelseboken) och Fisher (om Hesekiel). Russell hade inte skrivit så mycket som en enda paragraf avsedd för "den sjunde delen". Boken är utan tvekan den bedrövligaste publikation som Sällskapet någonsin gett ut. Den är full av avgudisk hyllning av Russell och full av falska förutsägelser. Den kom också att spela en roll under rättegången mot Rutherford och 7 andra 1918. Den hade tillkommit uteslutande pga Rutherfords vilja och ansträngningar. Styrelsen hade inte bemyndigat den.

Borde inte herrarna som insisterade på publiceringen insett det direkt löjeväckande innehållet? Eller var det så att Rutherford och författarna (eventuellt på Rutherfords order) hemlighöll bokens innehåll?

Därtill finns det en intressant psykologisk aspekt av det hela. Borde inte många fler rimligen lämna efter att ha läst om ånglokets teologi, Russels vita äktenskap och dussintals andra direkta stolligheter?
Förvisso lämnade 60-70 procent av medlemmarna organisationen åren efter millioner kampanjen och fiaskot med 1925. Men ledarskiktet verkar troget ha stannat kvar, trots detta fiasko. Vad jag förstår så tillhörde såväl Knorr som Fred Franz de inte kretsarna 1925. Anmärkningsvärt.

Fattar ingenting av vad du säger men det känns som ett jävligt ointressant samtalsämne att prata om. ._.

Tvärtom! Jag har dock inte läst boken men jag tror att den är ett viktigt verk om man vill förstå utvecklingen och historien av det som blev JV.

Frimureri av typen medlem i loge som står under en stormästare i UGLE eller GOF, vilka är hyfsat offentliga? Kanske inte. I så fall då någon slags "hemlig" grupp som har sin egen loge med egen ritual. Det finns en hel del olika sådana, inte minst i USA, och det ses som ett problem av de officiella frimurarna, som inte erkänner de från hemliga loger. Det är några få formella drag som enar frimureriet i stort, det mesta tycks hänga på vilken status man har i förhållande till storlogerna. En privat frimurarloge kan vem som helst starta i princip. Russell kan ha haft sitt eget frimureri, liksom han startade sin egen religiösa rörelse.

Endast Rutherford visste vad boken skulle innehålla. Han fick de första avsnitten redan i december 1916, som medlem av exekutivkommittén som var i funktion fram till valet 1917. Den bestod av honom själv, vice president Rithcie och Van Amburgh. Varken Ritchie eller Van Amburgh fick ta del av den. Van Amburgh vittnade i rättegången 1918 att han fick se manuskriptet först in maj 1917. Den välkända Gertrude Seibert hade förmedlat författarna till exekutivkomittén och också hon hade tillgång till boken efterhand som den skrevs. Hon var en av de få kvinnor som påverkat Sällkapets historia. En guldgruva av information om dessa ting är rättegångsprotokollet från 1918. Rud hänvisar till detta om och om igen i sin bok.

Styrelsen kände inte ens till att "den sjunde delen" skulle publiceras. Exekutivkommittén hade bara gått med på att få se innehållet och hade inte gett något löfte om publicering. Det var Rutherford ensam som beslöt att boken skulle ges ut, och han omgav publiceringen med största sekretess. Van Amburgh och Macmillan kände till saken sedan våren 1917. Ingen av dem hade läst hela manuskriptet när de godkände publiceringen. Macmillan hade läst förordet men avstod från att ta del av det egentliga innehållet. Många som senare läste boken blev chockade och förkastade den. Den påstods vara Russells "postuma" verk, vilket den verkligen INTE var. Russell skulle aldrig ha skrivit att han var den Gud som Upp. 16:9 beskrev. Det var Woodworth som skrev den hädelsen i boken! En del lämnade Rutherford direkt. Men eftersom "Sällskapet" hade publicerat boken tvekade många eftersom Sällskapet som varande Russells skapelse ansågs vara heligt! Boken blev det viktigaste budskapet under ett antal år. Men i vol. 1 av sin bok "Light" från 1930 hävdade Rutherford att det inte hade publicerats någon tillfredsställande förklaring till Uppenbarelseboken "före 1930".

Enbart denna skräppublikation räcker för att inse att Sällskapet och dess ledare INTE kan ha blivit utvalda av Gud 1919 som de hävdar. De som med rätta förkastade boken redan då beskrevs som ovärdiga personer som inte älskade Gud. Vilka sopprötter det var som ledde Sällskapet!

Endast Rutherford visste vad boken skulle innehålla. Han fick de första avsnitten redan i december 1916, som medlem av exekutivkommittén som var i funktion fram till valet 1917. Den bestod av honom själv, vice president Rithcie och Van Amburgh. Varken Ritchie eller Van Amburgh fick ta del av den. Van Amburgh vittnade i rättegången 1918 att han fick se manuskriptet först in maj 1917. Den välkända Gertrude Seibert hade förmedlat författarna till exekutivkomittén och också hon hade tillgång till boken efterhand som den skrevs. Hon var en av de få kvinnor som påverkat Sällkapets historia. En guldgruva av information om dessa ting är rättegångsprotokollet från 1918. Rud hänvisar till detta om och om igen i sin bok.

Styrelsen kände inte ens till att "den sjunde delen" skulle publiceras. Exekutivkommittén hade bara gått med på att få se innehållet och hade inte gett något löfte om publicering. Det var Rutherford ensam som beslöt att boken skulle ges ut, och han omgav publiceringen med största sekretess. Van Amburgh och Macmillan kände till saken sedan våren 1917. Ingen av dem hade läst hela manuskriptet när de godkände publiceringen. Macmillan hade läst förordet men avstod från att ta del av det egentliga innehållet. Många som senare läste boken blev chockade och förkastade den. Den påstods vara Russells "postuma" verk, vilket den verkligen INTE var. Russell skulle aldrig ha skrivit att han var den Gud som Upp. 16:9 beskrev. Det var Woodworth som skrev den hädelsen i boken! En del lämnade Rutherford direkt. Men eftersom "Sällskapet" hade publicerat boken tvekade många eftersom Sällskapet som varande Russells skapelse ansågs vara heligt! Boken blev det viktigaste budskapet under ett antal år. Men i vol 1 av sin bok "Light" från 1930 hävdade Rutherford att det inte hade publicerats någon tillfredsställande förklaring till Uppenbarelseboken "före 1930".

Enbart denna skräppublikation räcker för att inse att Sällskapet och dess ledare INTE kan ha blivit utvalda av Gud 1919 som de hävdar. De som med rätta förkastade boken redan då beskrevs som ovärdiga personer som inte älskade Gud. Vilka sopprötter det var som ledde Sällskapet!

Noggrann forskning visar att C.T. Russell INTE var frimurare. Han var motståndare till frimureriet som klart framgår av sjätte delen av "Studier i Skriften". Detta påvisades också tidigt i Zion´s Watch Tower. Inte heller Rutherford var frimurare. I tidskriften "The Golden Age" meddelades hur man kunde lämna frimurarna. Ändå förekommer det många påståenden på nätet att Russell var frimurare. Forskare som Jim Penton, Carl Olof Jonsson och Rud Persson förkastade dessa påståenden.

Grupplojalitet kan vara en viktig förklaring till att inte fler lämnade, i synnerhet om man ser gruppen och arvet efter Russell som heligt.
Men var det möjligt att det fanns andra och /eller ytterligare förklaringar? Hade herrarna i centrala positioner investerat pengar i organisationen? Eller var de rädda om sin heltidstillvaro på Betel och inte ville lämna det livet? Kanske missbedömde de Rutherford och trodde att han skulle tappa kontrollen och göra bort sig? Då skulle tanken vara att vänta ut något sådant. En förnyad rättegång skulle ju då kunna äga rum.
Men Rutherford satt ju säkert i sadeln även efter fiaskot med 1925. Var Rutherford ensam om läran om 1925, eller var de övriga i ledningen med på den läran? Eller var det helt enkelt som så att man satt stilla i båten?
Efter fiaskot med 1925 borde rimligen en hel del kritik mot Rutherford funnits inom leden

Detta handlar om en maktkamp och en kupp inom ledningen för JV som ägde rum under åren i slutet av 1910-talet.
Konsekvenserna av denna kupp kan nog inte underskattas för hur sekten JV kom att utvecklas .

Har du sett intervjuerna med Rud Persson? Länkar finns i tidigare inlägg.