Citat:
Ursprungligen postat av
Nattvindensgrat
Herregud vad töntigt det är när Elsa planterar blomlökar och gör trädgårdssysslor i kjol, vit tröja och loafers. Hon är en parodi på sig själv.
Och planen för blommorna är att de omgående ska plockas och sättas i en vas inomhus. Noll tanke på att växter är vackra där de lever eller att odla för pollinatörerna. Nej nej, alla andra varelser finns bara till för Elsas skull.
Detsamma om gårdagens ältande om skilsmässan. Hur fan kan man skriva att det är jobbigt när familjegrejer sker i offentligheten när man är DEN ENDA i familjen som gång på gång på gång pratar om eländet? Och hur respektlöst är de inte mot alla andra inblandade som uppenbarligen inte vill att familjeaffärer sköts inför fullkomliga främlingar? Kapitalisera på sina egna föräldrars privatliv, så oerhört osmakligt. Det är tydligt att hon som vuxen och gift kvinna, sedan länge utflyttad, straffade sin far genom utfrysning eftersom hon skriver att hon låtsades inte se honom på gatan och annat. Och nu ska han ställa upp på gemensamma teveprogram som han själv inte vill göra (han sade ju det om ex. Billgrens) för att be henne om förlåtelse för att han vill bestämma över sitt eget liv.
Sjuka följare hon även har som bekräftar liknande erfarenheter där deras egna liv nog aldrig kan bli bra eftersom deras föräldrar lever sina egna liv och inte sitter som staffagefigurer i gamla barndomsvillan i väntan på att de vuxna barnen ska känna för att komma förbi på en fika en gång i månaden.
En läsare skriver "Det är först nu, över 20 år senare, då jag börjat i terapi och för första gången pratar om allt och min psykolog kallar allt som hände då och efter för trauma och misstänker PTSD som jag börjar inse vilken påverkan det haft (har) på mig i livet. Önskar att jag också kunde säga att saker kan bli bra, men är tyvärr tveksam för egen del. Förhoppningsvis gäller det andra. Att man klarar sig igenom och kommer ut på andra sidan med egen familj osv. Jag hoppas att de flesta klarar det jag inte gjort."
Är man så jävla jagsvag får man nog acceptera att man är ett trasigt exemplar och att det inte har ett dugg med andra att göra. Att inte tro att det egna livet kan bli bra bara för att ens päron gått isär är något man bestämmer sig för, i medvetet eller omedvetet syfte att straffa päronen för deras gärning. Ett extremt obehagligt, elakt och korkat beteende som förstör för exakt alla inblandade. Fy fan för att få barn som dessa.