Citat:
Väldigt bra sammanfattat, jag lät mig med luras av Arpi och Hakelius. Jag måste erkänna: jag ser inte det uppenbart briljanta i hans texter. Visst att han behärskar språket lite snyggare än övriga krönikörer och journalister, men annars är tankarna han förmedlar sådant som har sagts på Flashback i åratal. Det vill säga, det är knappast något omvälvande han kommer med.
Det som i så fall förundrar mig är att han fortfarande får skriva i PK-pressen. Dock ska det sägas att han faktiskt är ganska feg, han vågar inte ge sig på känsliga ämnen utifrån en starkt kritisk ingångsvinkel utan han väljer att skriva i en mer skämtsam ton om ämnet för dagen är t ex islam.
Hans små vardagsbetraktelser är det mest intressanta att ta del av i hans texter, enligt mig. Men nu för tiden läser jag inte honom regelbundet längre. PK-pressens skribenter har en tendens att aldrig skruva upp nivån i så kallade känsliga frågor, alltså när man går emot PK-normen, vilket gör att texterna blir som en rak, tråkig och oändlig linje som aldrig bryter av. Allt känns väldigt grått. De få som skriver mer "radikalt" känns även de som mellanmjölk och som att de fortfarande tillhör drakens kropp, så att säga. Det hela lämnar en känsla av frustration och likgiltighet efter sig.
Även om man inte håller med så vill jag ha flera olika åsiktsuppsättningar, som skiljer sig markant, i medier som slår sig för bröstet som statsbärande och viktiga för demokratin och yttrandefriheten. I det avseendet känns JH som en mild femma-sexa på en skala där en vanlig röd PK-press journalist är en fyra. JH ligger inte så långt före i sitt krig för friheten som man skulle kunna tro.
JH och Arpi har lurat Sverige, och svenskarna, att de står på deras sida. Men det gör de inte. De har då och då stuckit ut en fot i kylan och snålblåsten, men de är alltid inställda på att dra in den där foten fort som fan igen. Man skulle kunna beskriva dem som: "fluktare med ett gott uppsåt".
För sådant är klimatet i Sverige i dag. Så pinsamt lite krävs det för att bli halvhyllad som "ärlig" hos ett törstande och bortgjort folk.
Det som i så fall förundrar mig är att han fortfarande får skriva i PK-pressen. Dock ska det sägas att han faktiskt är ganska feg, han vågar inte ge sig på känsliga ämnen utifrån en starkt kritisk ingångsvinkel utan han väljer att skriva i en mer skämtsam ton om ämnet för dagen är t ex islam.
Hans små vardagsbetraktelser är det mest intressanta att ta del av i hans texter, enligt mig. Men nu för tiden läser jag inte honom regelbundet längre. PK-pressens skribenter har en tendens att aldrig skruva upp nivån i så kallade känsliga frågor, alltså när man går emot PK-normen, vilket gör att texterna blir som en rak, tråkig och oändlig linje som aldrig bryter av. Allt känns väldigt grått. De få som skriver mer "radikalt" känns även de som mellanmjölk och som att de fortfarande tillhör drakens kropp, så att säga. Det hela lämnar en känsla av frustration och likgiltighet efter sig.
Även om man inte håller med så vill jag ha flera olika åsiktsuppsättningar, som skiljer sig markant, i medier som slår sig för bröstet som statsbärande och viktiga för demokratin och yttrandefriheten. I det avseendet känns JH som en mild femma-sexa på en skala där en vanlig röd PK-press journalist är en fyra. JH ligger inte så långt före i sitt krig för friheten som man skulle kunna tro.
JH och Arpi har lurat Sverige, och svenskarna, att de står på deras sida. Men det gör de inte. De har då och då stuckit ut en fot i kylan och snålblåsten, men de är alltid inställda på att dra in den där foten fort som fan igen. Man skulle kunna beskriva dem som: "fluktare med ett gott uppsåt".
För sådant är klimatet i Sverige i dag. Så pinsamt lite krävs det för att bli halvhyllad som "ärlig" hos ett törstande och bortgjort folk.
Men som du skriver, det är två steg fram och ett steg bak. Mycket kvävda rop och fingret i luften.
