Citat:
Ursprungligen postat av Mackximus
Ok, bare with me...hade velat ha någon form utav input eller åsikt om följande knepiga situation jag hamnat i:
Har varit singel i ett halvår och det har funkat helt OK, dejtat och varit den som avslutat förbindelser jag haft. MEN för en månad sedan inledde jag en intensiv relation med en lite äldre kille (Mackxiumus är av det täckta könet!Ung och söt). Riktigt bra sex, samtal, middagar, översovningar the works. Vi har varit i konstant kontakt under denna månad och träffats så gott som varje dag.
Dock har båda varit avståndstagande och försiktiga gällande relationspratet och sagt: vi är vänner, vi träffas och så får vi se. Hoppas att ingen blir sårad (tilläggas kan att han är vän med mitt x vilket komplicerar saker mer).
I helgen ställdes allt på sin spets. Båda var berusade (en dag var) och betedde oss lite dumt inför varandra (jag snedfull och tjatig/ han dyngrak och jobbig). Vi fick alltså se varandras VÄRSTA sidor. Hursomhelst så bestämde jag mig i söndags för att inte träffa honom mer (dels för att jag inte vill bli för förälskad och dels för att han är en notorisk ladies man men också för att "spela" honom lite - typ göra honom lite desperat efter mig). SJUKT beteende, jag vet men i sådana här situationer är man inte alltid klartänkt.
Sön kväll: Vi myser, han verkar bli lite förvirrad över att jag inte vill ses mer (intimt, jag sa att jag ville vara fortsatt vän). Jag sover över, vi ligger "sista gången".
Mån: Han ringer redan två timmar efter att vi skiljts åt (vill inget) So far so good, tänker jag. Vi har tidigare i veckan pratat om att min mens varit försenad. Jag nojar lite över detta och sms:ar på kvällen att jag är orolig. Han ringer upp och vi pratar i omgångar under kvällen på både tele och fb. Vi skojar och pratar som vanligt med en viss allvarlig underton om den uteblivna mensen. Vi hamnar i en konstig diskussion om abort och kommer inte alls överens. Jag har gjort en abort tidigare och säger att jag inte vill göra någon mer. Får då till svar: bli du med barn med mig måste du göra abort. Jag sa att så kan man inte säga men att jag givetvis inte vill ha några barn just nu. Vi börjar TJAFSA (har vi ej gjort innan) om massa annat (helgens fylla bl.a.). Jag lägger på med orden: vill inte prata med dig på ett tag. Skickar också ett sms där jag påpekar att han inte är den person jag trodde. (håll i er här ballar det ur). Han svarar inte och jag RINGER UPP eftersom jag trots allt inte vill vara ovän eller ha något olöst (det ska sägas att vår kontakt varit intensiv med mycket ringande från båda håll . mest han). Vi pratar, samtalet spårar ur igen eftersom vi kommer in på andra saker där jag bland annat anklagar honom för att stöta på en bekant till mig (hört på omvägar). Han blir tyst och vill inte prata mer. Förmodligen trött på mig. Vi lägger på.
Tisdag: Jag får min mens på morgonen och sms:ar att problemet är löst. Han svarar enbart: va bra. Jag skriver tillbaka att det är skönt och ber om ursäkt för att jag var på dåligt humör på kvällen innan. Inget svar. Tar en liten AW med en väninna på kvällen, det dricks vin och pratas om mycket (bla. mannen i fråga). Får reda på att den kvinnliga bekanten jag anklagat honom för att stöta på tydligen har legat med honom (dock innan vi träffats). Blir riktigt svartsjuk (och full!). Ringer honom (jag vet!). Inget svar. Skickar sms: Ring upp mig. Väntar en timme (ringer igen). Inget svar.
Här går jag hem (lite snurrig) och väl hemma loggar in på fb (han är online men går ur, delvis är människan kapabel att svara i telefon också). Så jag:
Skickar sms (jag hade inte ringt om jag inte ville något). Ringer igen (OMG, jag veeet!). Inget svar. Skickar igen (du vill uppenbarligen inte prata med mig men då kan du vara vuxen nog att säga det).
Inser hur jävla dum jag är som fortsätter höra av mig när jag så uppenbart tappat kontrollen över situationen (som jag tidigare styrde). Blir förbannad på honom (trodde ändå att vi hade något). Så jag handlar på impuls. Tar bort honom på Fb och raderar hans nummer och alla sms i telefonen. Skickar ett avslutande medd. på FB där jag skriver att det uppenbarligen inte fungerar att vara vänner, att jag önskar han all lycka och att jag varken vill ha eller behöver honom som vän och att han förmodligen vet varför (dåligt beteende och oförmåga att svara i telefon).
Detta verkade rationellt igår efter 4 glas vin. Nu på morgonen med världens ångest: knappast. Jag är ju för fan förälskad i människan. Vad gör jag? Och har någon nån idé om vad han håller på med? Är jag helt avskriven som psykopat nu? Vettiga, vakna råd eller analyser välkomnas!
/Mack
Du verkar ju inte helt bakom flötet, du är medveten om vad du gör och ändå gör du det? Är du förståndshandikappad, bekräftelsekåt eller bara emotionellt störd?
I Söndags så har ni båda sett varandras "dåliga" sidor, vem fan kan inte vara ett as på fyllan? Jag känner omtänksamma människor som kan snedtända rätt rejält, även om det visar en del av deras karaktär så har alla människor mörkare sidor som man får leva med.
Någonstans känner du nu att du börjar bli förälskad, vilket du såklart redan är, och i din osäkerhet bestämmer du dig nu utan någon egentlig grund förutom ett Papier-mâché ansikte på fyllan, att du måste ta avstånd från personen.
Du påstår själv att du gör det för att du vill att han ska jaga dig. Du vill ha kontrollen för att du känner att du börjar få känslor. Jag gissar att han också är en rätt dominant personlighet och med ett par år mer på nacken så känner du dig nog lite mindre i hans närhet än du kanske gjort i liknande sammanhang. Hemskt jobbigt, intesant?
Oavsett. Efter ditt låtsas-farväl så ringer han upp rätt snart "So far so good" nu går det din väg. När du sedan börjar nysta i "Gravid" snöret så märker du att han blir avståndstagande, ingen direkt pappa-profil här inte. Är jag inte fin nog, mina ägg? Var kom den här känslan i magen ifrån? Har han en likadan? Gissa om.
Han uttrycker sig lite klantigt i den manér han kanske emellanåt gör, "Med mig ska inga barn has!". Stämningen blir irriterad och ni börjar att hacka på varandra om allt möjligt skit. Du spelar dramaqueen för att se om han försöker lösa situationen men han är nog mest trött på ditt rätt genomskinliga beteende. Jag skulle ha varit det, men troligen mer tillmötesgående om jag nu var övertygad om att din mens faktiskt var försenad.
Du väntar troligtvis, jag antar det, ett tag på ett sms eller att han ska ringa. Detta händer inte inom en kort tidsram - du är ju upprörd - så du ventilerar genom att skicka ett SMS, ett tafatt försök till att bibehålla någon form av kontroll, att han ska kuva sig för dina ord och minsann ge en replik till onödiga samtalsämnen och påhopp? Hände ju inte - bäst jag ringer och ser vad som försigår! Han är trött på ditt tjaffsande och du trött på att detsamma och att din känslostorm inte reder ut sig på det sätt du förväntat dig.
En dag går och äggen är kasserade sedan länge, kul, abort är ingen höjdare som jag förstår. Då han troligtvis är trött på ditt, som jag uppfattar det lite osäkra bekräftelsesökande och lätt kontrollerande beteende så svarar han inte mer än nödvändigt. Hans stora problem är ju löst, du är inte gravid.
Att han nu är så avvisande, knappt ett ord på måndagen och endast ett livstecken på Tisdagen - Vadfalls? Har all tid jag investerat i detta varit förgäves? Ska det sluta såhär? Vill han inget mer? Betydde jag inte mer än såhär?
Du gaggar goja med din kamrat och blir full, i affekt av nybliven information och det faktum att du faktiskt blivit förälskar i herren, delvis då du troligtvis inte betyder så mycket för honom och då du uppfattar honom som en kvinnokarl. Därtill har ni det ju faktiskt rätt trevligt med bra sex. Han måste ju besitta något värt att kämpa för. Är det så det känns inombords hos dig? Jag känner inte efter ofta själv nämligen.
Ja, nu blev svenskan sådär men du ringer upp Herren. Skickar sms med en uppmaning som vanligtvis skulle följas som kommando. Tiden går ovanligt långsamt, intesant? Bäst jag ringer igen. Tanken bilolycka ramlar förbi i all hast men avfärdas lika snabbt.
Du ramlar in på Facebook (
FB är FLASHBACK) och inser att han verkligen undviker dig. Tråkigt känsla sprider sig. Ett par till kommunikativa beslut tas i affekt ytterligare en gång. Desperationen är ofrånkomlig.
Du inser att du inte har kontroll över en situation du skapat när du försöker kontrollera för att du kände att du behövde det för att få veta själv var du, ni, stod och för att du skulle gilla den lilla jakt det skulle innebära från hans sida.
Ångesten över situationen gör att du agerar i affekt än en gång med någon halvdan självmotivering att, ja - jag trodde det fanns mer. Trots att du blivit uppenbart förälskad, än mer så av en situation du själv har skapat, så drar du ner all form av kommunikation till ett minimum för att få kontroll över det lilla du har kvar och skickar ett mail där du säger att han borde förstå varför du inte vill ha med honom att göra
Har jag nu gjort klart för dig varför han inte vill ha med dig att göra?
Förstår du nu vad
"Han håller på med?"
Han verkar inte vara den finaste personligheten själv, min uppfattning av dig mot bakgrund av det här inlägget är densamma.
