Citat:
Ursprungligen postat av Hovslättsmannen
Min far växte upp i glesbygden på 50-talet. När han berättar om förr beskriver han WT-heaven. Hembränt i dunkar, rallyn på grusvägar där man kvaddade bilen på skog, fyllkörning (körkort frivilligt), slagsmål med kniv på dansbanor etc. I varje by fanns det en handfull ungar som så småningom skjutsades i väg till universiteten i storstäderna. De kallades av de andra barnen för "fröknar" på grund av sin brist på "manlighet".
Det som verkar skilja är väl det att den som växte upp på landsbygden inte hade tillgång till "finare" kultur än den som fanns på närmaste Domus-varuhus. Media var ganska outvecklat, och det verkar inte ha funnits några direkta subkulturer att tala om. Alla gillade Elvis och Sven-Ingvars. Biografen visade bara en film (för det fanns bara en salong!). Alla gick till folkets park.
Jag tror att WT är de som dröjer kvar; de som inte omfanmar moderniteten utan praktiskt taget lever 50-talslivet fortfarande. De väljer inte - de tar det som blir kvar. En ofrivillig subkultur helt enkelt (och där skiljer sig WT från raggarkulturen). Jag tror det är därför WT ofta gör anspråk på att representera någon sorts ursprunglig folklighet.
Tack för ditt svar. Din beskrivning förefaller vara relativt realistisk. Möjligen hade jag en något romantiserad bild av efterkrigstiden. Det du poängterar är att den här samhällsklassen nästintill uteslutande hörde hemma på landsbygden. Det förhållandet borde väl rimligen ha ändrats då min uppfattning är att man kan finna "whitetrash" både i land och stad i dagens Sverige?