Maria Demkers och Andreas Johansson Heinös
debattartikel i DN har omnämnts i tråden ett par gånger, men det har inte tagits något samlat grepp. För mitt eget höga nöjes skull ska jag försöka bena ut vad människorna egentligen skriver.
Till att börja med konstaterar jag att Timbrolobbyisten Heinö trivs bra i sällskap med den
tidigare vänsterpartisten Demker som numera är statsvetare på Göteborgs universitet. Så stor skillnad var det alltså mellan borgerliga och vänsterorienterade debattörer i dagens Sverige. Vidare noterar jag att artikeln är gräsligt tråkigt skriven. På ett sätt som jag upplever som symptomatiskt för rådande politiskt klimat tycks det handla om att eliten talar med sig själv.
Inledningsvis konstaterar författarna helt riktigt att SCB:s kategorisering "svensk med utländsk bakgrund” täcker en så pass heterogen grupp att den blir oanvändbar som underlag för analys och beslut. Logiskt vore då att föreslå mer specifika kategorier, men istället springer Heinö & Demker i motsatt riktning:
Citat:
Kategorisering är makt. Att dela in människor i grupper är maktutövning. Och denna maktutövning får både ekonomiska och ideologiska konsekvenser. Statistiska Centralbyrån (SCB) redovisar konsekvent Sveriges befolkning i termer av födelseland, medborgarskap – och ”utländsk” eller ”svensk” bakgrund. Kategoriseringen är resultat av en politisk process med rötter i tidigt 1990-tal. Men icke desto mindre är det en kategorisering som upprätthåller en förlegad syn på svenskhet och som genom att överdriva betydelsen en specifik faktor – föräldrars födelseland – riskerar att få allvarliga konsekvenser för politiska beslut.
Kort sagt: SCB delar in människor i folkgrupper som existerar, för att de existerar. Detta i sin tur fasthåller individerna i sin gruppidentitet och gör det svårare för dem att träda ur denna och bli ... individer. Det som eftersträvas i det här fallet är alltså inte mångkultur, utan individualisering.
Artikelförfattarna följer upp med en lång analys av hur personer som invandrar till Sverige definierats av olika statliga utredningar. Slutligen närmar de sig vad det egentligen handlar om:
Citat:
För det första innebär den nuvarande indelningen att en specifik faktor – föräldrarnas födelseland – ges en orimligt stor betydelse i den offentliga statistiken. Ja, ibland är detta en viktig faktor. Men varför stanna där? Nog är det en viktig bit av en människas identitet om hennes morfar var Sovjetmedborgare och föddes i Ingermanland? Det säger sig egentligen självt att varken mitt eget eller mina föräldrars födelseland kan utgöra tillräcklig grund för att dra generella slutsatser om det som de olika utredningarna i början av 1990-talet avsåg med ”utländsk bakgrund”, nämligen kulturarv och språk.
Heinö & Demker har kommit fram till att man inte kan dra några växlar på huruvida ens föräldrar är somalier eller etniska svenskar. Detta är ur forskningssynpunkt ointressant, och eftersom de tycker så ska ingen annan ges möjlighet att bedriva studier utifrån annan utgångspunkt.
Citat:
För det tredje understryker uppdelningen att det offentliga Sverige ännu tvekar inför det avgörande vägval som varje mångkulturellt invandrarland ställs inför. Om Sverige institutionaliserar identitetspolitiken krävs offentlig statistik, inte bara om föräldrars födelseland utan också om så kallad etnicitet och religionstillhörighet. Vi är övertygade om att det vore en mycket farlig väg att vandra.
Heino och Demker vill inte ha identitetspolitik. De vill inte ha grupper eller kollektiv - alls. Alltså vill de inte ha mångkultur i egentlig mening, trots att de i texten använder sig av begreppet. De vill ha individer. All statistik som påminner om att det finns både grupper och skillnader mellan dessa gör att svennen kan inspireras till massa onyttiga funderingar, istället för att genom förutsättningslösa möten skapa den globala familj i vilken alla bedöms utifrån sina unika egenskaper som människor.
Citat:
Alternativet, som vi starkt förespråkar, är att vi bestämmer oss för att svensk politik ska baseras på en statistik som helt bortser från kollektiva identiteter och lämnar inkludering i den etniska/religiösa/kulturella sfären till individens eget val, bortom det offentligas horisont.
Bortom svennens horisont, borde det ha stått här.
Citat:
”Svensk med utländsk bakgrund” är varken en ”inkluderande” eller en ”exkluderande” kategori. Det är en vilseledande kategori som upprätthåller en numera förlegad syn på svenskhet.
Vad författarna troligen menar är att alla former av gränsdragningar mellan svenskt och ickesvenskt är förlegat. Då de definierar Sverige som ett "mångkulturellt invandrarland" är allt svenskt numera.
Citat:
Ju förr vi svenskar, oavsett våra föräldrars födelseland, befrias från denna av myndigheter påklistrade gruppidentitet, desto bättre.
Att det finns etniska grupper som haft svårt att integrerar sig i samhället är SCB:s fel. I samma ögonblick som denna myndighets förtryckande språkbruk upphör kommer syrisk klanbaserad maffia upphöra att se sig själv som syrisk klanbaserad maffia, och istället bli vänsterliberaler.
Jag letar efter ett bra ord för att sammanfatta Heinös & Demkers artikel, och det mitt bästa bud är "parallelluniversum".
/SD-trollet