Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Till detta mittensurfande kan vi lägga de övriga partiledarnas bitvis dysfunktionella iver att ”avslöja” Åkesson som ond. Dysfunktionellt i bemärkelsen att ju mer återhållsam Åkesson själv är med att alls tala invandring, desto mer framstår attacker från motståndarna som överdrivna.

Särskilt märklig blir kombinationen när Stefan Löfven lyfter fram att Europa bör ta ett större ansvar och öka sitt mottagande. Det är i realiteten ett annat sätt att tala om begränsning, men det är bara Åkesson, inte Löfven, som får höra av Annie Lööf att hans resonemang bottnar i att ”det är invandrarnas fel”.

Vad menar egentligen Svenska Dagbladets Sanna Rayman i gårdagens ledare om Sverigedemokraterna? Å ena sidan finns rubriken, Se upp för Mittfältar-Jimmy, som tycks förmedla budskapet att väljare och övriga partier inte bör låta sig duperas av Åkessons taktik att tala så lite som möjligt om invandringen och i andra frågor låta som om han höll med alla andra lagom mycket. Är detta budskapet så finns inget att invända. SD:s karaktär är ju oförändrad.

Å andra sidan finns uttryck som ”beröringsskräck” och några nästan raljerande formuleringar om hur överdrivna andra partiers avståndstaganden ter sig. Budskapet här tycks snarare vara att SD är att ganska normalt parti, låt vara med en lite extrem inställning till invandring – men tydligen inte mer extrem än övriga partier som enligt Rayman har utgångspunkten att ”all begränsning är fel”.

Nu tycker ju övriga partier att invandringen ska vara reglerad och asylprövningen individuell – alltså något helt annat än vad Rayman påstår. Och redan i stycket efteråt tycks hon själv inse detta. Men vad är meningen med att beskriva SD på detta slappa och självmotsägande sätt?