Början på ett mediakrig om mångkulturen?

"En första förändring är att den inhemska underklassen tappar den prioritet som ges den grupp som ses som den mest hjälpbehövande. Att hjälpa dem som utpekas som de mest utsatta uppfattas som central av såväl en kristen som en socialistisk tradition och diskuteras flitigt i akademiska kretsar som John Rawls differensprincip. Det finns nu en ny grupp som anses ha det svårare och behöver mer hjälp."

"Quite simply, we became too disconnected from the concerns of working people. We too easily assumed those who worried about immigration were stuck in the past. Unrealistic about how things could be different. Even prejudiced.

But Britain was experiencing the largest peacetime migration in recent history. And people's concerns were genuine. Why didn't we listen more?

At least by the end of our time in office, we were too dazzled by globalisation and too sanguine about its price. By focusing too much on globalization and migration's impact on growth, we lost sight of who was benefiting from that growth – and the people who were being squeezed. And, to those who lost out, Labour was too quick to say ‘like it or lump it'.

But the truth is that the public were ahead of us in seeing some of the problems caused by the rapid pace of migration, especially from the expanded EU. And they were ahead of us in seeing some of the costs of migration as a whole.

I believe those issues fall into three broad categories:

First, rapid changes in population led to pressures on scarce resources such as housing and schools. Some areas were not equipped to cope in the short-term and it brought to the fore questions about entitlements.

Second, there were problems with the pace of change in some of our communities. Ties of solidarity and community are not built overnight. And sometimes migration ran faster than the time it took to build that sense of community, to build those ties.

These are vital questions because they are about how we choose to live together. And I will return to them in future speeches.

But today I want to focus on a third problem which is far too often ignored in this debate, because it's difficult: the pressure on our economy. My vision is of an economy where work pays for all; and where all firms succeed because owners, managers and employees see themselves as being part of one shared project. Britain does not have an economy like that today. In some industries we are a long way away from that vision. In those sectors, immigration in the last few years collided with a labour market that is too often nasty, brutish and short term.

Proper control of who comes into the country is essential. But it is not enough."

För egen del har jag inget emot invandring så länge de nyanlända sätter sig in i och respekterar den svenska kultur som vuxit fram på just denna plats på jorden. Så länge de nyanlända förstår att man kommit till en gemenskap som har sina traditioner och historia, och att dessa utgör de självklara normerna, ser jag inga problem. Om däremot de nyanlända kräver att jag ska ge upp min och min släkts historia för att rätta mig efter kultur från någon annan del av världen, då säger jag: nej tack! Om de nyanlända och deras barn dessutom börjar spy galla över mig och anklagar mig för rasist därför att jag inte lever upp till deras krav, då börjar jag se problem med invandringen.

http://erixon.com/blogg/2013/03/sver...a-van-khemiri/

Men om man försöker bortse från det klumpiga uttalandet och i stället koncentrerar sig på själva sakfrågan. Nämligen förekomsten av personer som sökt uppehållstillstånd i landet men inte fått det. Men som fortfarande befinner sig i landet. De kallas i dagligt tal papperslösa och deras liv är ingen dans på rosor. De kan givetvis gömmas av trevliga tanter som lagar mat och ser till att de har kläder att sätta på sig. Men det handlar om en minoritet av de mellan 10 000 och 35 000 personer som antas leva som papperslösa i Sverige. Flertalet utnyttjas av samvetslösa människor, får i verklig bemärkelse svältlöner för de illegala jobb de utför som tidningsbud, städare, på restauranger eller som prostituerade. För att nämna några exempel.

Tobias Billström kallar den värld de papperslösa lever i för ett skuggsamhälle, och det kan man givetvis göra. Om man inte kallar den nattsvart. Som minister måste Tobias Billström tycka att nuvarande lagar är bra, annars måste han föreslå nya. Dagens ordning ser, på pappret ut så här. Antingen har man uppehållstillstånd eller också söker man det. Annars ska man inte vara här. Men faktum är att regering och riksdag delvis är ansvariga för att det ser ut som det gör. Regeln om att man kan söka uppehållstillstånd på nytt efter 18 månader i landet gör att många stannar kvar eftersom alternativet till att leva i det svenska skuggsamhället är ännu värre.

Uppgörelsen om att papperslösa barn har rätt att gå i skolan, som blir lag i sommar, välsignar indirekt skuggsamhället. Liksom förslaget att alla barn har rätt till hälso- och sjukvård. Personer över 18 år ska bara få ”vård som inte kan anstå”. Organisationer som Crossroads, som samarbetar med Arbetsförmedlingen, och Fackligt center för papperslösa driver dessutom verksamheter som ska hjälpa papperslösa på arbetsmarknaden och att få någonstans att bo. Den som inte uppfattar den svenska inställningen till papperslösa som ambivalent är inte särskilt klarsynt. Men alternativen är inte särskilt tilltalande för de flesta partierna i riksdagen. De stavas järnridå eller fri invandring.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/ko...cle16442184.ab