Citat:
Ursprungligen postat av
bergsturk
Min fetning. Äntligen ett mediakrig -- och tråden tiger still.
Ingen har väl missat att TV4 gett sig på SD:s Youtubekanal Riks, en vid det här laget väletablerad och rimligt kvalitativ (ehuru utan egentligt stort genomslag, bedömer jag) kanal där SD-anknuten journalistik kan bedrivas.
Det tyder på ett grundfel i trådstarten: det fanns ingen motsättning mellan "vänsterliberaler" och "liberala multikulturalister". Det krävdes att SD startade egna kanaler, vilket ju till exempel jag alltid hävdat. Många slutsatser och funderingar kan också skapas kring detta -- fortfarande pågående -- debacle:
- Endast ägande räknas. Inget ägande, ingen bas att argumentera från. Ingen "liberal" inom gammelmedia har så vitt jag sett tagit strid för Riks rätt att existera eller utföra granskningar.
- TV4:s nyhetschef, Fredrick Malmberg, vägrar svara på frågor från de han anklagar (Riks) eftersom han inte anser att de är en "oberoende opartisk aktör". Huruvida hans egen verksamhet, eller Expo, eller Aftonbladets och DN:s ledarredaktioner, et al är "oberoende opartiska aktörer" enligt honom undandrar sig för tillfället bedömning.
- Svensk traditionell media är fortfarande mycket intresserade av att genomföra påverkanskampanjer precis innan val. Huruvida detta är "oberoende" och "opartiskt" är också något oklart.
- Det finns uppenbarligen vissa som anser att de nya mediakanalerna är oerhörda hot (minns Maggans utropande av Henrik Jönsson till spridare av "hatpropaganda"). Hur kan detta utvecklas ytterligare?
- Hur kan mediakriget komma att utspela sig i framtiden?
Diskutera i små grupper.
Dogdylan målade inte upp en konflikt mellan "liberala mångkulturalister" och "vänsterliberaler" - de var samma grupp i hans dikotomi. Det han ställde upp emot dem var monokulturell liberalism, med exempel som FP:s förslag om språktest, rop efter krafttag emot hedersmord och förespråkande av assimilering i stället för mångkultur. I dagens politiska landskap är SD den huvudsakliga förespråkaren av denna senare liberala linje. Den är inte unik för SD, vi har batongliberaler bland sossar och moderater, men SD är pådrivande.
Mediabataljen mellan Riks och TV4 kan förstås som ett exempel på den konflikt Dogdylan målade upp. En av de saker som har hänt sedan trådstarten är att SD helt har släppt sin roll som språkrör för svenska intressen. Man har bytt ut tal om "nedärvd essens" - som man kom in i riksdagen på - mot krav på tvångsamerikanisering av både invandrare och svenskar.
Även om den ideologiska konflikten består blir dynamiken annorlunda än när det var FP/L och några lokala moderater som stod för den här linjen (om någon minns t.ex. Anders Gustâv). Då rörde det sig om partier som från en ultraliberal utgångspunkt flirtade med invandringskritiska vindar, vilket kunde uppfattas som ett begynnande svek mot etablissemanget. Även om det var en 100% liberal mångkulturskritik var det otäckt att alls ta i invandringsfrågan. Den hade stort symboliskt värde och man visste inte var det skulle sluta om kritik plötsligt blev tillåten. Kanske skulle dammluckorna flyga all världens väg. Man hade byggt sin självbild och analys kring berättelser i stil med "först kom de för att hämta batikhäxorna och jag höjde inte min röst".
I SD:s fall handlar det om ett fornt illiberalt parti som har slängt bort sina gamla ideal och extremiststämplat alla som röstade in det i riksdagen. Från regimhåll ses det fortfarande som farligt och pestsmittat, men riktningen är mot mer etablissemangspolitik och mindre allvarlig kritik av det nuvarande tillståndet. Etablissemanget är mer oroat för om företrädarna kan föra sig, vilka kompisar från förr de eventuellt fortfarande lyssnar på, och vilka glömda figurer som kan dröja kvar i kulisserna.
Vissa likheter finns i äldre anklagelser om att Moderaterna i hemlighet var fascister, att det fanns gamla adliga nazistsympatisörer undanstoppade nånstans. Detta är idag mest något Tobias Hübinette sysslar med, och även han gör det utifrån historiskt material. Han kan hitta någon enstaka gubbe med förflutet i Sveriges nationella förbund som fick komma in i värmen igen på 60-talet osv.
En skillnad i den nya dynamiken är att attackerna bygger ännu mer på avhumanisering. Anakronismen med fascism och nationalsocialism har varit ständigt närvarande sedan proggtidens drog- och syfilispsykoser, och
Björn Afzelius kallade Moderaterna för troll, men vi hade inte en situation där varenda vänsterjournalist kallade M- eller FP-medier för trollfabriker (är medveten om etymologin, men de spontana associationerna väger tyngre).