Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Ja, då hittar man artiklar av typen:
Miljarder försvinner – men få välfärdsbrott klaras upp

[…] myndigheterna kan bli bättre på att använda lagar som finns.

https://www.dn.se/ekonomi/miljarder-...tt-klaras-upp/

Det konstateras att de samhällsinstanser som ska hantera detta inte fungerar. Samma typ av dysfunktionalitet som genomsyrar hela samhället. VARFÖR är det så?

Du säger emot dig själv. Direkt erfarenhet, ja. Utbyte av erfarenheter och annat med andra, ja. Och sen.... media skapar svenskens bild av verkligheten? Det du skriver hänger inte ihop.

Man kan utifrån ditt resonemang (eller totala brist på det) anföra att det faktum att "Bonnier" personligen, via alla sina alias, kampanjat mot invandringen bra länge nu har gjort att SD är samarbetsparti till en borgerlig regering som säger sig vilja bringa lite ordning på det här med invandring är ett resultatet av vad "Bonnier" under sitt alias "Anna Dahlberg" skrivit tio år. Detta genom att svenskens bild av verkligheten kommer därifrån. Likt centerpartisten Ola Spännar var inne på redan efter valet 2018.

Eller så avfärdar man detta totalt.

Enligt din teori skulle östblocket aldrig fallit. Eftersom verkligheten är irrelevant.

Public Services P1/P3/P4 nyhetssändningar upprepar, ofta som toppnyhet, i nu två dagar Ebba Buschs uttalande i Aftonbladet (om en möjlighet att dra in bidragspengar till Turkiet för att de låter den kurdiska räven från Turkiet bedriva grov brottslighet i Sverige).

Ett uttalande från Busch som naturligtvis inte har det nyhetsvärde i sak att det kan motivera det neutrala och objektiva mediebolaget att göra det till förstanyheter i de flesta av sina sändningar.

SR försöker blåsa upp Buschs beskedliga uttalande - som hon delvis dragit tillbaka genom ett förtydligande - till något annat än en knapp felsägning.
Med helt annat motiv i sikte, kanske?
Det att underminera Tidö-partierna och kollapsa dem och snarast få till stånd en ny regering som kan skjuta till mer pengar till SR så att Benkö inte nödgas friställa personal och skära i programutbudet i den alldeles för stora kostymen som skattebetalarna tvingats klä upp det i?

Den annars sakliga och behärskade Feurtenbach i Ekot, m fl andra på P1, slår också på stora trumman mot Busch (“skjutit sig i foten”, “skadan redan skedd” efter hennes förtydligande) och anslöt sig till drevet mot Busch som Aftonbladet startade och Arga Magda eldar på.

Bara för att från andra sidan ta en i högen av ministrar under sossarnas nyliga 8 års-period vid Makten och jämföra med hur SR bemötte denne: Morgan Johansson. Han gjorde sig skyldig till betydlgt fler “felsägningar” - eller allra helst feltänk och felbeslut - under sina många år som minister, men inte fick han löpa gatlopp i Sveriges Radio för det som Busch fått göra flera ggr efter ännu inte ett år.
Misstänker att SR (hur SvT gör är obekant för mig) siktar in sig på Busch då de uppfattar henne av någon konstig anledning som den svagaste länken i regeringskedjan.

Den här nya borgerliga regeringen med stöd av SD har alltså inte suttit ens ett år, men Public Service har fått en att tro att den redan suttit i minst en hel mandatperiod att döma av den ihållande kritiken folkets opartiska medie-.bolag öst över Tidöpartierna detta första år.
Ukraina-kriget, energipriser, inflation, räntor är inte Kristerssons/Buschs/Pehrssons/Åkessons fel.

Det enda man kan tycka är konstigt i denna pseudohändelse är att Busch sänkte garden mot en fiendetidning som Aftonbladet som griper alla tillfällen att söka feltolkningar och skandalisera sina motståndare.

Nu vänder jag mig till stora delar av tråden med funderingen: Om ni istället för att komma med olika problembeskrivningar, skulle försöka formulera lösningar - skulle det inte möjligen sprida mer ljus över hur ni resonerar?

Kan det rentav vara så att en verklighetsbild utan någon funktionell användning, samtidigt saknar förklaringsvärde?

Mycket enkelt! Bland annat att myndigheter och kommuner ska tvingas hålla de fastslagna kvalitetsnivåerna och de tydliga direktiven om hur verksamheter får och ska bedrivas. Andra förslag är att sluta centralisera och börja sektorisera.

Problembeskrivningen är ett nödvändigt steg för att kunna förstå HUR problemen ska kunna lösas. Det som TheLucky skriver stämmer bra när det gäller lösningen. Myndigheter och offentliga verksamheter har direktiv som visar hur verksamheter får och ska bedrivas. Strängt taget alla väsentliga problem i Sverige kan (enligt min bedömning) mer eller mindre härledas till avvikelser från dessa direktiv. Att tvinga statliga myndigheter, kommuner och regioner att följa regelverken är en nödvändig förutsättning för att kunna åtgärda problemen.

Bra! Ni menar att om myndigheterna följde sina direktiv, så vore mycket vunnet. Det handlar alltså om offentligt finansierade förvaltningar, byråkratier, organisationer som inte fungerar som de bör och måste i Sverige.

Om vi lämnar invändningar kring denna förklaring åt sidan (hur kan en fungerande förvaltning sluta fungera?) - hur ska denna förändring ske? Vem i förvaltningen ska reformera förvaltningen?

Det är både en väldigt enkel och väldigt svår fråga. Det enkla svaret är att det måste börja med högsta chefen i respektive organisation och fortplantas genom underlydande chefer hela vägen ner till ”golvet”. Det svåra är att det är mer eller mindre omöjligt på grund av den bristande ledningskompetensen. I princip måste en stor mängd människor helt enkelt bytas ut. Men var finns de kompetenta människor som behöver ersätta dem? Och vad ska hända med alla som inte klarar jobbet? Ytterst är det ett politiskt ansvar att tillsätta den högsta ledningen men även den politiska kompetensen och/eller viljan tycks saknas.

Men om lösningen på problemen inom det vi kan kalla Förvaltningen pekar ut ur Förvaltningen mot Politiken, så är väl Förvaltningen inte den primära nivån? De "förvaltningstekniska" lösningarna ni pekar på (ledarskap, direktivstyrning, personalbyte) kommer ju per definition inte komma inifrån den dysfunktionella Förvaltningen, eller hur?

Samtidigt verkar du mena att Politiken saknar kompetens och/eller vilja att påverka Förvaltningen, vilket väl betyder att lösningen flyr ännu en nivå till - vad?

Politiken saknar inte kompetens att agera. Dock brister den politiska viljan och modet ibland. T.ex. så fruktade många på UD att med den nya regeringen skulle det bli utrensningar där efter det famösa brevet för några år sedan men ingenting har hänt.

Ribbenvik har fått sparken från Migrationsverket och Björn Söder har snackat om att alla sossar ska bort från ledningen på myndigheter och om SD hade haft egen majoritet så tror jag det hade skett i den takt som varit möjlig, men med L och KD som sitter på flera statsrådsposter så är det svårt att göra något. Det är inte så att dessa partier känner sig stå närmare SD än S. Frågan är om ens Moderaterna känner sig dela värderingar med SD.

Både Politik och Förvaltning har ju varit kompetenta/villiga/modiga att agera under senare decennier, med förfärande resultat. Det var inte så att migrationsdomstolar och tjänstemannaansvarsfrihet bara fanns på plats en dag som något att förhålla sig till. Lagar, regler, praxis, kultur, rekryteringskriterier är viljeyttringar inifrån och utifrån Förvaltningen och samma princip gäller Politiken. Om den förvaltningstekniska lösningen alltså måste förskjutas till en politisk lösning där SD har egen majoritet, så finns den majoritetspotentialen i sin tur i valmanskåren och inte i riksdagen.

Inom storheten Valmanskåren blir det kanske lättare att tänka sig det som tydligen är svårare inom Förvaltningen och Politiken - nämligen att det finns fundamentalt olika sorters "vi" med motstridiga intressen: alla förstår vad som menas med "sossarnas röstboskap" som en kraftkälla inom Politiken vilket i sin tur ger makt över Förvaltningen att importera mer "röstboskap". Förvaltningens effektivisering som det diskuteras så mycket om i tråden, tycks alltså vara sekundär eller tertiär till varje faktiskt lösnings grund. Om ens problembeskrivning är så skild från problemlösningen, bör dess förklaringsvärde ifrågasättas.

Det är tillsynsmyndigheterna som ska säkerställa att allt går rätt till. Även här finns tydliga riktlinjer som systematiskt och egenmäktigt åsidosätts. Ska det bli någon ordning i Sverige så måste det börja med tillsynsmyndigheterna. Med kompetenta tillsynsmyndigheter skulle processen att städa upp i förvaltningen kunna komma igång på riktigt.

Det här är förstås någonting som medierna skulle kunna skriva om – för att visa människor hur samhället är avsett att fungera och var problemen finns. Det i sin tur skulle skapa en opinion som kräver konkret förändring. Jag tror att en kritisk massa måste uppnås och att saneringen sedan blir ett självspelande piano.