Början på ett mediakrig om mångkulturen?

När Löfven tog ordet "könsmaktsordningen" i sin mun, var det uppenbart att det lagts där av andra. Att uppföra sig enligt riktlinjer som dragits av andra, behöver inte innebära att man vet tankarna bakom dem eller ens hur de ser ut i stora drag eller varifrånde kommer. Man har ett antal hållpunkter att rätta sig efter, vissa saker ska man gärna säga, andra ska man noga undvika. Sådant känner varje människa och en människa som närmar sig makten spetsar tentaklerna extra noga. Det har inget med förståelse för politisk filosofi att göra, inte nödvändigtvis heller med en konspiration från ovan.

Några teser gör sig gällande i universitetsvärlden, politiker parasiterar på dessas utanverk, deras upphovsmän parasiterar på politiker, åsiktsjournalister o s v.

PK är ett självspelande piano.

I och med att han inte visste vad begreppet betydde så är det väl mer intressant att reda ut varför personer kunde få honom att lansera dessa ord. Och visste dessa personer ens vad begreppen innebar? Bara en sådan sak: Michel Foucault var osäker på vad hans egna teorier betydde i praktiken. Ska man då se Foucault som ansvarig för att någon idag tar hans tankar på allvar och gör dem som vägledande i en praktisk handling?

Du kan ju inte tala om det "kulturmarxistiska etablissemanget" om du inte menar att ideologi påverkar politiken. Poängen är som Woods säger i sin video att världen idag är mer popperistisk än marxistisk, det är Poppers typ av liberalism som är hegemonisk, bland annat genom hans elev Soros vars Open Society-stiftelse ju är döpt efter Poppers bok. Globalisterna använder Poppers spelbok och retorik; vi lever i ett "öppet" samhälle och åsikter som godtyckligt bedöms som intoleranta, tolereras inte. Folkvilja får bara uttryckas via valurnan om den sammanfaller med "öppenheten". Poppers varje tanke visade sig vara rena giftet, liksom Marx.

Sedan är det ju så att både etiketter som "kulturmarxism" eller "popperliberalism" (eller "sosseriet" eller "postmodernismen") bara har ett begränsat förklaringsvärde för vad som hänt och för vad som kan göras praktiskt, det kan rentav skymma verkligheten. Det är alltså inte så att vi kan andas ut om vi äntligen kan vara överens om Poppers dålighet som tänkare (åtminstone för den som tror på folkens existens och rätt), han är ju bara ett exempel på en ideolog som används mot nationalismen. Det viktiga är att förstå varför: det är bara nationernas solidaritet som kan agera motvikt åt det internationella kapitalets gränslösa exploatering. Något som Åsa Linderborg som sagt begriper, men sviker och som folkhemmets socialdemokrati förstod lika väl som 1800-talets konservativa och dagens dissidenthöger. Det går alltså inte att tanklöst heja på det blåa laget eller bua åt det röda, om man vill få något gjort, man måste ha både tanke och hjärta på rätt ställe och inte låta sig luras av bondfångarna. Dessa kommer givetvis säga vettiga, förtroendeskapande saker - det är vad bondfångare gör - men deras syfte står i antagonistiskt förhållande till bondens egenintresse. Givetvis kommer Popper att klä sitt antidemokratiska projekt att skilja den suveräna makten från folkmajoriteten, i demokratibejakande språkdräkt. Självklart kommer Cwejmans sympati med neoliberaler/-konservativa grupper ta sig uttryck i vitmålande kritik av deras förment naiva "världsförbättrarnit". Men lika självklart är att det är bedrövligt när de lyckas lura någon att tro på dem.

De aspekterna är i och för sig intressanta. Viktigare är väl dock förmågan att runda eller promenera rakt över, eller ent av ignorera på ett eller annat sätt, hinder i form av såväl systemfilosofier eller nyckfulla akademiska moden.

Om man har problem med mångkultur och man inte har obegränsat med tid till sitt förfogande, varför lägga sitt krut på att i tankebriljans överglänsa motståndarsidans tänkare (och deras halvimbecilla ekon)? Varför slösa krafter på någon som i princip bara djävlas med en, samtidigt som han med stor iver bevisar att han är renlärig liberal?

Man kan förstås göra det, under parollen att man är ännu mer liberal o s v men jag tycker att det är sakpolitiskt onödigt (och moraliskt tvivelaktigt). Verkligheten kör över alla system och deras förespråkare har i praktiken, genom ord och handling, börjat köra över sig själva av i går. T o m Morgan Johansson hann straffskärpa och börja utvisa litet hårdare mot slutet av sin tid som minister.

"Forskning visar att hårdare straff inte hjälper."

Hjälper vem? Vi vill ha vedergällning.

Fokus startar ett eget sommarprogram. Här är startuppställningen:

21 juni Hanif Bali, 36, tidigare moderat riksdagsman
28 juni Kajsa Ekis Ekman, 43, feminist och författare
5 juli Henrik Jönsson, 48, Entreprenör och youtuber
12 juli Sofie Löwenmark, 42, grundare av doku.se som granskar islamism
19 juli Dan Korn, 60, chefredaktör Bulletin och författare
26 juli Nalin Baksi, 56, psykiatrisjuksköterska, tidigare riksdagsman för S
2 augusti Gudrun Schyman, 75, tidigare partiledare Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ, kommunalpolitiker i Simrishamn
9 augusti Johan Hakelius, 55, författare och politisk chefredaktör Fokus.

Tanken är, som jag förstår det att välja röster som inte helt anammar det rådande narrativet. Den enda person som faller utanför ramen är Gudrun Schyman, men hon kanske valdes pga skandalfaktorn. Hon är ju lite tokig redan från början och nu när hon är gammal och gaggig så kanske hon säger något som blir en riksnyhet.

Inga representanter för populismen till vänster och höger om man inte räknar Dan Korn vilket man inte ska göra. Ingen Erik Almqvist eller Markus Allard. Det går inte att avvika för mycket från det rådande narrativet. Bara alldeles lagom, vilket Johan Hakelius specialiserat sig på i 20 år nu.

https://www.fokus.se/fokuspodden/mis...rpodd-tala-ut/

Känns igen. För de som sedan årtionden regelbundet besöker USA:s megalopoler blir fenomenet ännu tydligare: varje år allt fler improduktiva servicearbeten som inte på något sätt bidrar till produktion eller ordning. USA plågas dessutom av sin lag från 1964 vars verkningar nu börjar få reella systemeffekter. Allt färre prestigeuniversitet använder standardiserade antagningsprov för att kunna uppnå önskad mångfald, vilket, givetvis, i längden medför kompetensminskning.

At a casual glance, the recent cascades of American disasters might seem unrelated. In a span of fewer than six months in 2017, three U.S. Naval warships experienced three separate collisions resulting in 17 deaths. A year later, powerlines owned by PG&E started a wildfire that killed 85 people. The pipeline carrying almost half of the East Coast’s gasoline shut down due to a ransomware attack. Almost half a million intermodal containers sat on cargo ships unable to dock at Los Angeles ports. A train carrying thousands of tons of hazardous and flammable chemicals derailed near East Palestine, Ohio. Air Traffic Control cleared a FedEx plane to land on a runway occupied by a Southwest plane preparing to take off. Eye drops contaminated with antibiotic-resistant bacteria killed four and blinded fourteen.

While disasters like these are often front-page news, the broader connection between the disasters barely elicits any mention. America must be understood as a system of interwoven systems; the healthcare system sends a bill to a patient using the postal system, and that patient uses the mobile phone system to pay the bill with a credit card issued by the banking system. All these systems must be assumed to work for anyone to make even simple decisions. But the failure of one system has cascading consequences for all of the adjacent systems. As a consequence of escalating rates of failure, America’s complex systems are slowly collapsing.

The core issue is that changing political mores have established the systematic promotion of the unqualified and sidelining of the competent. This has continually weakened our society’s ability to manage modern systems. At its inception, it represented a break from the trend of the 1920s to the 1960s, when the direct meritocratic evaluation of competence became the norm across vast swaths of American society.

In the first decades of the twentieth century, the idea that individuals should be systematically evaluated and selected based on their ability rather than wealth, class, or political connections, led to significant changes in selection techniques at all levels of American society. The Scholastic Aptitude Test (SAT) revolutionized college admissions by allowing elite universities to find and recruit talented students from beyond the boarding schools of New England. [...] Spurred on by the demands of two world wars, this system of institutional management electrified the Tennessee Valley, created the first atom bomb, invented the transistor, and put a man on the moon.

By the 1960s, the systematic selection for competence came into direct conflict with the political imperatives of the civil rights movement. During the period from 1961 to 1972, a series of Supreme Court rulings, executive orders, and laws—most critically, the Civil Rights Act of 1964—put meritocracy and the new political imperative of protected-group diversity on a collision course.

[...]

The resulting norms have steadily eroded institutional competency, causing America’s complex systems to fail with increasing regularity. In the language of a systems theorist, by decreasing the competency of the actors within the system, formerly stable systems have begun to experience normal accidents at a rate that is faster than the system can adapt. The prognosis is harsh but clear: either selection for competence will return or America will experience devolution to more primitive forms of civilization and loss of geopolitical power.

From Meritocracy to Diversity
The first domino to fall as Civil Rights-era policies took effect was the quantitative evaluation of competency by employers using straightforward cognitive batteries. While some tests are still legally used in hiring today, several high-profile enforcement actions against employers caused a wholesale change in the tools customarily usable by employers to screen for ability.

After the early 1970s, employers responded by shifting from directly testing for ability to using the next best thing: a degree from a highly-selective university. By pushing the selection challenge to the college admissions offices, selective employers did two things: they reduced their risk of lawsuits and they turned the U.S. college application process into a high-stakes war of all against all. Admission to Harvard would be a golden ticket to join the professional managerial class, while mere admission to a state school could mean a struggle to remain in the middle class.

This outsourcing did not stave off the ideological change for long. Within the system of political imperatives now dominant in all major U.S. organizations, diversity must be prioritized even if there is a price in competency. The definition of diversity varies by industry and geography. In elite universities, diversity means black, indigenous, or Hispanic. In California, Indian women are diverse but Indian men are not. When selecting corporate board members, diversity means “anyone who is not a straight white man.” The legally protected and politically enforced nature of this imperative renders an open dialogue nearly impossible.

However diversity itself is defined, most policy on the matter is based on a simple premise: since all groups are identical in talent, any unbiased process must produce the same group proportions as the general population, and therefore, processes that produce disproportionate outcomes must be biased. Prestigious journals like Harvard Business Review are the first to summarize and parrot these views, which then flow down to reporting by mass media organizations like Bloomberg Businessweek. Soon, it joins McKinsey’s “best practices” list and becomes instantiated in corporate policies.

Unlike accounting policies, which emanate from the Financial Accounting Standards Board and are then implemented by Chief Financial Officers, the diversity push emanates inside of organizations from multiple power centers, each of which joins in for independent reasons. CEOs push diversity policies primarily to please board members and increase their status. Human Resources (HR) professionals push diversity policies primarily to avoid anti-discrimination lawsuits. Business development teams push diversity to win additional business from diversity-sensitive clients (e.g. government agencies). Employee Resource Groups (ERGs), such as the Black Googler Network, push diversity to help their in-group in hiring and promotion decisions.

[...]

Within specialized professional services companies, senior-level recruiting will occasionally result in a resume collection where not a single diverse candidate meets the minimum specifications of the job. This is a terrible outcome for the hiring manager as it attracts negative attention from HR. At this point, firms will often retain an executive search agency that focuses on exclusively diverse candidates. When that does not result in sufficient diversity, roles will often have their requirements diluted to increase the pool of diverse candidates.

[...]

Today, the majority of U.S. colleges have either stopped requiring SAT/ACT scores, no longer require them for students in the top 10 percent of their class, or will no longer consider them. Several elite law schools, including Harvard Law School, no longer require the LSAT as of 2023. With thousands of unqualified law students headed to a bar exam that they are unlikely to pass, the National Conference of Bar Examiners is already planning to dilute the bar exam under the “NextGen” plan. Specifically, “eliminat[ing] any aspects of our exams that could contribute to performance disparities” will almost definitionally reduce the degree to which the exam tests for competency.

[...]

Competency Is Declining From the Core Outwards
Think of the American system as a series of concentric rings with the government at the center. Directly surrounding that are the organizations that receive government funds, then the nonprofits that influence and are subject to policy, and finally business at the periphery. Since the era of the Manhattan Project and the Space Race, the state capacity of the federal government has been declining almost monotonically.

[...]

Following three completely avoidable collisions of U.S. Navy warships in 2017 and a fire in 2020 that resulted in the scuttling of USS Bonhomme Richard, a $750 million amphibious assault craft, two retired marines conducted off-the-record interviews with 77 current and retired Navy officers. One recurring theme was the prioritization of diversity training over ship handling and warfighting preparedness. Many of them openly admit that, given current issues, the U.S. would likely lose an open naval engagement with China. Instead of taking the criticism to heart, the Navy commissioned “Task Force One Navy,” which recommended deemphasizing or eliminating meritocratic tests like the Officer Aptitude Rating to boost diversity. Absent an existential challenge, U.S. military preparedness is likely to continue to degrade.

https://www.palladiummag.com/2023/06...etence-crisis/

Intressant och tragisk läsning som bekräftar intrycket av utvecklingen man har, delvis för hur det också ser ut i Sverige. Svårt dock att hålla tillbaka en viss skadeglädje när man läser det du citerar att:

Following three completely avoidable collisions of U.S. Navy warships in 2017 and a fire in 2020 that resulted in the scuttling of USS Bonhomme Richard, a $750 million amphibious assault craft, two retired marines conducted off-the-record interviews with 77 current and retired Navy officers. One recurring theme was the prioritization of diversity training over ship handling and warfighting preparedness.

Det som ser ut som inkompetens, är inte det följdeffekter av NPM? "Inte mitt bord"/"Ingår inte i mitt uppdrag" innebär att allt mer faller mellan stolarna, för att resurser enbart allokeras för det byråkraterna kan förutse, vilket som bekant är en begränsad del av världen.

Det oförutsedda tar ingen omsorg om längre. När alla närsynt fokuserar på sin kärnverksamhet går det åt skogen.

Ja, resurserna behövs ju till annat. Vi är ett rikt land som tidigare haft resurser över till det oförutsedda - något som vi borde skämmas för och skära ner på. Och låna av framtiden förstås. För allting blir ju bättre och bättre dag för dag. Och det är orättvist att våra efterkommande skall bli så rika.

Ungefär så. Sen: tänkte inte på det... Vi var naiva... Det var ju bara nazister som sa emot...

Samma utveckling (eller avveckling) som man hade i östblocket under den förebild - socialismen, som väst nu rör sig mot med skrämmande hastighet.
Kompetens ersätts med floskler grupptillhörighet identitespolitik och ren dumhet.
Välj själva vilka egenskaper ni vill sätta på mångkulturalister och liberaler.

Ordspråket som användes i öst om detta: Fisken ruttnar från huvudet.
När en femteklassare har mer kunskap än en yrkespolitiker i riksdagen så är det klara bevis på att systemet ruttnar från huvudet.

Ja så är det. Men i stort sett samtliga samhällsomvälvningar och samhällsrötor som någonsin inträffat har skett från centrum ut till periferin (eller med andra ord från etablissemanget ner på allmogen): kristnanden, revolutioner, högertrafik, EU, systembolag och motböcker, woke och queer och värdegrund, invandringspolitik, oreglerade marknadslösningar, kommunism och liberalism, centralmakt, nationalism, anti-nationalism. I alla system finns alltid en styrande elit (se t ex Turchin). Detta beskrevs så väl redan för c:a hundra år sen av sicilianaren Gaetano Mosca, som hörde till den italienska elitismskolan (tillsammans med bl a numera mer namnkunnige Wilfredo Pareto, pga den senares distribution "80-20"). Jag har bara kunnat hitta Moscas portalverk på engelska och bara i gammal inscannad pdf-variant. Dock gratis. The Ruling Class är ett vittert och väldigt framsynt mästerverk. Civilisationer och kulturer går under och låter sig invaderas, förklarar Mosca, om dess styrande skikt blir fegt och vekt, särskilt om eliten är etniskt annorlunda sammansatt än den lägre klassen och inte delar lojalitet eller öde med dem som är underställda. Läsning anbefalles.

https://archive.org/details/in.ernet...p?view=theater

Liten illustration till texten ovan. Staten New York skall nu betala 1,8 miljarder dollar (!) till 4700 svarta och hispaniska lärare som sedan 1995 misslyckats med kompetensprovet till New Yorks skolsystem. Detta eftersom >90 % av vita lärare klarade det, men bara 62 % av svarta och 55 % av latinos. Detta bedöms som ett brott mot "title VII of the Civil Rights Act". De får upp till 2 miljoner dollar per person!

https://twitter.com/RichardHanania/s...pmDaoGUkg&s=19

TILLÄGG

Ytterligare en illustration.

The CEO of OceanGate, which is operating the missing Titanic tourist submarine, explains that the company didn’t want to hire any experienced “50 year old white guys” because they weren’t “inspirational.”

https://twitter.com/stillgray/status...qbL4n7-XOFpqBQ

Jag har haft lite kontakter med Bolagsverket. Här verkar det bara finnas vissa klassade standardärenden. Eller former för handläggning. Jag tyckte det kändes stereotypt. Det gick heller inte att ringa till någon handläggare. Det fanns någon kundtjänstperson (en) med östeuropeisk extraktion som gick att ringa till. Allt väldigt uppstyrt. Jag kom att tänka på den gamla romerska rätten där det bara var vissa tvister som det fanns former för hur de skulle hanteras. En tvist som inte passade in i någon av standardtvisterna kunde alltså inte lösas.

Ja om kompetensen sjunker i statlig förvaltning måste det bli som på Bolagsverket. Snart tar AI över. Och allt sköts av IT-systemen. Rätt form in - rätt beslut ut.