Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Om inte erfarenhet har betydelse och var och en har sin sannning, så lär det bli svårt. Prefekten ifråga har väl läst en kurs i vetenskapsfilosofi på grundnivå för en evighet sen, men kommer bara ihåg Feyerabends "anything goes" och har byggt hela sin akademiska gärning på en missuppfattning av det.

Jo, det är väl som Sverige i den stora världen. Vi hade det bra och kunde bara kört lite finlir för att få saker perfekta här hemma i en galen värld, men möjligheterna och friheten i vår oas var inte spännande nog och det var ju synd om alla människor i världen som inte hade det som vi. Vad gör man, plockar hit världen och krymper livsutrymmet till ett minimum. Vem fan vill sitta på en ö i skärgården eller ensam isolerad i sin paradvåning på östermalm o ruttna, kan väl inte vara någon större livskvalitet eller ge inspiration att uträtta något. Nej, skuldfrågan måste redas ut innan....nej just det, det är för sent ändå.

Det ser förstås lika dant ut i hela Stockholmsområdet. I tidigare svenska villaområden vandrar det nu muslimor med barnvagn och niqab. Folkutbyte är folkutbyte.

Nej så illa är det inte, utan det är välbärgad MENA-medelklass som bygger lyxvillor. Men om tio år består förmodligen majoriteten av bostadsrättsföreningarna i närmast samtliga förorter av MENA. De gör ju bostadskarriär på samma sätt som svenskar.

Så den som flyttar till ett bra område kan köpa sig ca ett decennium, kanske mer, men att det handlar om tid ska man ha klart för sig.

Min främsta poäng med inlägget ovan var dock att den så kallade vita flykten inte är vit utan att det handlar om klass (dvs ekonomisk möjlighet). Detta har inte bara Thomas Gür utan även Hanif Bali, och säkerligen fler, skrivit om. Tror Bali skrev något om att inte heller pizzabagaren vill att hans barn ska växa upp i ghettot.

Ska man säga något positivt om det så är det väl att dessa nysvenskar ofta är mer nyktra och realistiska rörande migrations- och integrationsproblemen än gemene svensk. De röstar också oftare på M el SD.
Konklusionen blir att det framtida Sverige kan inte styras upp (om något sådant ens är möjligt) av endast svenskar utan det hänger på att svenskar och nysvenskar som vill bygga börjar samverka mot de som vill rasera.

Det är inte en analys som jag vill göra, och min plan är att flytta utomlands om senast tio år, men det är så det måste bli som jag ser det, om Sverige ska på något vis räddas.

Det finns ingen sådan deadline. Algeriet kolonialiserades t ex från 1830-talet och hade en mycket betydande, maktägande fransk befolkning. Den som på t ex 1870-talet skulle extrapolera utvecklingen, hade antagligen inte gissat på dagens icke-franska Algeriet.

Jag lyfter landet som ett exempel på tidshorisont och demografiska trenders öppenhet. Och för att etablera tanken att Sverige är ett kolonialiserat land i begreppets klassiska mening. Nationalism är antiimperialism idag liksom för hundra år sedan och samma drivkraft ligger latent nu, inte bara i Sverige. Om det neoliberala imperiet sviktar under sin tyngd och korruption, kommer nationalism bli ett internationellt fenomen, precis som från Wilson och framåt.

Invändningar om att svenska befolkningen håller på att kreoliseras mot ett postidentitärt tillstånd falsifieras av all historisk empiri. Mellanöstern har varit en smältdegel i mer än 5000 år och har styrts av kolonialiserande imperier som alltid har störtats av intakta nationer som skapat nya imperier.

Svensk identitetspolitik kommer förstås handla om att söka allierade, men än viktigare är att inte kasta ut barnet med badvattnet och internalisera tanken på ett icke-svenskt Sverige, eller en svenskhet som måste inkludera alla för att kunna överleva. Den somatiska normbilden ("sinnebilden") av en riktigt svensk svensk kommer inte förändras bara bör att det finns individer som inte passar in i mallen. Det kommer vara upp till dessa och allierade att bevisa sin lojalitet desto starkare, eftersom den inte kan tas för given.

Du påstår nu att jag ljuger om vad jag själv sett i barndomskvarteret för jag växte upp. Tro inte på mig om du vill då det är ditt val.

Idag skrev Tobias Hübinette på sin blogg om hur den svenska forskaren i vithetsstudier Ylva Habel ifrågasatt att han offentligt diskuterar (läs: företräder enligt Habel) afrofobi å svartas vägnar då han själv inte är svart (https://tobiashubinette.wordpress.com/).

Underförstått handlar identitetspolitiken inte längre om att bekämpa olika typer av diskriminering, utan för personer som tillhör en specifik social identitet att föra frågor som rör individens identitet för egna syften; sekundär vinst genom att påtala gruppens utsatthet. Detta skrev Malcom Kyeyune om på GP för ett år sedan; https://www.gp.se/ledare/sr-uppropet...gar-1.34979714 där tesen var att - i Habels fall - att angripa Hübinette som någon som gruppen inte erkänt som en del av gemenskapen, för att själv tillskansa sig hans uppdrag, och vinsten av det. Identitetspolitiksprojektet handlar således om att tjäna pengar på sitt offerskap.

Att - som tidigare diskuterats i tråden - vänsterakademiker, av skuld för egna inre rasistiska åsikter, upplever skuld som de genom att gå identitetvänsterns ärenden ska botgöra för, är en utveckling som är riktigt obehaglig. Martin Wolgast skrev för drygt 3 år sedan i psykologtidningen att det var problematiskt att alla psykologstudenter tillhörde, utan undantag, en vit övre medelklass, och att ledningen borde motverka status quo (https://psykologtidningen.se/2018/10...gprogrammet-2/). Att Wolgast i förra veckan, i polemik med Arpi, fortsatte med sina intellektuellt ohederliga tirader visar på hur omfattande problemet verkligen är (https://sverigesradio.se/artikel/lan...diskriminering).

Kanske har (förhoppningsvis) den klassiska vänstern äntligen förstått att identitetspolitiken är ett tveeggat svärd, som varken löser de sociala problemen, men också riskerar att drabba vänstern själva.

Det intressanta med Hübinettes bloggpost är att han inte längre ser sig som en ”generell antirasist” (mitt uttryck) utan enbart som ett språkrör för östasiat-svenskar, invandrare såväl som adopterade. Undrar vilka lärdomar han drar av den resan.

Jag skulle tror att han grubblar själv över detta. Den anti-rasistiska vänstern har sina egna interna duster. Du har den socialistiska inriktningen som Uppsala universitet representerar och dels har du den här Stockholmsbaserade liberala inriktningen. De har i sin tur sina egna schatteringar. Den socialistiska vänstern har sådana schatteringar så som en identitetspolitisk post-marxistisk vänster och en mer traditionalistisk vänster. Jag har svårt att se att Hübinette passar in där.

Samtidigt har du den liberala inriktningen och den tolererar egentligen bara judisk, kurdisk och assyrisk identitetspolitik och sådan identitetspolitik som för tillfället (taktiskt) är gynnsamt för den liberala saken. Liberalerna (i Sverige) är inte heller förtjusta att prata om ras - vilket är Hübinettes forskningsområde. Detta leder nog till en del konflikter. Liberalerna vill inte tala om fattigdom i termer av social ojämlikhet. På sin höjd kan liberaler tala om "strukturell diskriminering" som skall lösas genom att ett par färgade personer får styrelseuppdrag. Detta är faktiskt något som jag tror att Hübinette är relativt vänligt inställd till men hans ovilja till social och ekonomisk analys ogillas nog av den socialistiska anti-rasistiska vänstern.

Tittar man på Hübinettes egna Twitter-hänvisningar är primärt till liberala debattörer och journalister. Det är många hänvisningar till skribenterna och debattörerna kring de liberala tidningen Dagens Nyheter och Aftonbladets allt mer pro-amerikanska ledarsida. Det är också många hänvisningar till liberala Expo och pro-israeliska/amerikanska SKMA. Den sista organisationen är definitivt inte populär i den socialistiska vänstern. Till exempel krävde anti-rasistiska akademin (ARA) som sparkade ut Hübinette en total bojkott av Israel och att palestinierna som lever som flyktingar i grannländerna skall få återvända. Det skulle effektivt göra Israel till en bi-nationell stat.

http://www.antirasistiskaakademin.se...maste-upphora/

Många av de ledande anti-rasistiska forskarna som inte längre vill associeras Hübinette skrev på och jag betvivlar att Hübinette skulle skriva på ett sådant upprop. Följer man Hübinette utrikespolitiska aktivism på Twitter så indikerar väldigt lite att han är en vän av vänsterns kritik av västerländsk imperialism och inget som pekar på att han är kritisk till Israel eller USA. På Twitter hänvisar han till primärt neokonservativa och neoliberala tankesmedjor som kritiserar Kina, Kuba, Ryssland och såklart palestinsk aktivism.

DN:s Erik Helmersson skrev här om månaden ned Tobias Hübinette på tidningens ledarsida på ett oseriöst sätt. Hübinette distanserade från anti-rasistiska socialistiska vänstern på Twitter - dvs. bland annat dem som skrivit på uppropet ovan. Med detta sagt ​skulle jag gissa på att Hübinette är kulturellt, ekonomiskt och socialt liberal. Han framstår också som en vän av USA, Israel och den liberala-imperialistiska världsordningen som sådan. Däremot har han ett starkt anti-rasistiskt patos. Tobias Hübinette skiljer sig inte markant från Erik Helmersson själv. Den här Uppsala schatteringen som skrev på det israelkritiska inlägget ovan är antagligen är mer socialistiskt orienterad och anti-imperialistisk än den är "anti-rasistisk". Om det finns någon väsentlig skillnad mellan Hübinette och Helmersson är det den att Helmersson är när det passar honom taktiskt färgblind utöver sin liberala anti-rasism medan Hübinette sällan är färgblind utöver sin liberala anti-rasism.

Många associerar Hübinette med den socialistiska vänstern. Så uppfattade jag nog honom en gång. Idag uppfattar jag honom som en person som har sin ena fot i den socialistiska identitetspolitiska vänstern, sin andra fot i den liberala vänstern men framförallt i den amerikansk liberal antirasism. I Sverige Hübinette passar inte riktigt in någonstans på grund av att hans ibland eklektiska politiska övertygelser och insikter men också hans ovilja till att enbart hänge sig till det liberala.

En del av det som Hübinette skrivit om så som adoptioner, blandäktenskap och invandring skapar naturligtvis friktion. I synnerhet hans tidigare kritik av blandäktenskap. Både det liberala och socialistiska anti-rasistiska lägret ogillar detta. Dock verkar Hübinettes ha moderat en del av dessa åsikter sedan han var ung.

Data pekar nu på en majoritet av judar i USA att det är "fult" att tala om "silent holocaust". Vidare har anti-assimilation strategin har kritiserats. Det är en förändring sedan 2000. Även Judisk krönika har modererat sin hållning i det här avseendet. Givet vad Hübinette omfattande läsning av judisk litteratur så hämtade han nog den typen av resonemang från dem och applicerade det på asiater med en viss intellektuell och elak tvist - men en uns av sanning i. Det kanske finns en teoretiskt poäng hämta i sådana resonemang men i sociala sammanhang uppfattas det som illvilligt och främmande för de flesta. Idévärlden är en sak och verkligheten är en annan. De flesta människor i Sverige (även "rasister") anser nog att man bör få gifta sig över etniska gränser och att det bör vara ett fritt val - men också att man skall kunna göra det utan att anklagas för att vara "rasist" eller "antisemit".

Jag tycker att Tobias Hübinette har rätt i mycket. Han noterar det som i Sverige anses är tabu men hans analyser är ofta begränsade. Han tenderar att reducera sociologiska och antropologiska fenomen till rasism och fördomar - där med går en mer komplex multidimensionell analys förlorad. Han bedriver inte heller kvantitativ forskning som vidimerar hans hypoteser. Jag tycka att de forskare med en "intersektionella" inriktning (där han inte riktigt ingår) har en något djupare förståelse av sin samtid. De flesta akademiker tenderar att vara rätt breda och han konversera inom en lång rad områden. Hübinette är begränsad inom sitt fält som i sin tur är ytterst litet fält. Ett fält många "högre upp" anser är ett ovälkommet aktivistiskt och kanske också socialt känsligt inslag i akademin. De flesta vill inte ha "kritiska vithetsstudier" på sin arbetsplats.

Det är ganska förståeligt att människor ogillar "kritiska vithetsstudier" eftersom syftet är att kritisera institutionen, kulturen och traditionen som sådan. Det är också ett känsligt fält eftersom det berör sociala relationer, sexuella preferenser, identitet och moralitet. Sverige har också en svensk nationalstat. Sverige har ingen "mångkulturell" och "mångetnisk" tradition som USA eller Kanada. Vi har samer men de är lika mycket av en ursprungsbefolkning som etniska svenskar. Våra icke-svenskar är invandrare i någon generation. Tobias Hübinette forskning passar bättre på USA, Kanada, Australien eller Nya Zealand. Där hans forskning är mer socialt accepterad och har ett större inflytande.

Den här konflikten mellan Tobias Hübinette och den här svarta kvinnliga forskaren rätt intressant eftersom. Människor vill ha kontroll över sin egen identitetspolitik och de vill inte att Hübinette eller för den delen Dagens Nyheter skall diktera villkoren för hur den skall utformas. Jag kan tycka att den här svarta forskaren har en viktig poäng.

När Tobias Hübinette här om månaden återpublicerar och reproducerar av Trump administrationens konstruerade anklagelser mot Kina på Twitter så mötes han av kritik från kineser i diasporan samtidigt som han fick stöd av Falun Gong, taiwaneser, exilkineser och sverigedemokrater. Samtidigt förlorade Hübinette vänner i delar av vänstern. Vänner blir fiender och fiender blir vänner. När att Hübinette lägger sig in i en real konflikt så tar han de facto ställning bortom identitetspolitiken och hållningen om gränslöst onda vita människor och gränslöst goda icke-vita människor. Så här skriver Hübinette på sin blogg


Jag tror att Hübinette kommer få det svårt att representera även asiater eftersom fallgroparna är många. Asiaterna har sina egna duster och konflikter. Vad Hübinette kanske bör inse att den identitetspolitik han varit med och importerat från USA och försökt applicera på Sverige är i typisk amerikansk ordning förenklad och inte anpassad för någonting bortom USA och frågan är om det ens är applicerbart på USA. Vidare handlar vår tid om i allt större utsträckning välja sida utifrån etniska, religiösa, kulturell, klass och politiska gränser. Konflikterna även i in-gruppen är stora. På vissa sätt lever i en turbulent tid. Själv tyckte jag Hübinette bör ägna sig åt mer forskning om adopterade och kanske också "blandade" snarare än att ägna sig åt politik. Det är forskningen som är hans styrka och inte hans aktivism. Han gjorde en bra intervju med Aftonbladet om detta.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a...som-alla-andra

"Den klassiska vänstern" är personer som tycker som Ivar Arpi: liberaler som tror att liberalismens inre motsättningar kommer lösa sig av sig själva om man bara låter bli att påtala dem. Mot det står identitetsvänstern och den postmoderna vänstern som accepterar delar av högerns kritik - hur kan vi alla få samma rättigheter när vi är så olika? - och presenterar mer eller mindre radikala lösningsförslag.

Arpi-figurer kommer fortsätta att förlora så länge de accepterar vänsterpremisser som "rasism" till att börja med. Utifrån vänsterns gemensamma vision om individens frigörelse är identitetsvänstern helt enkelt mer verklighetsförankrad. Dess lösningsförslag fungerar inte - inga förslag gör det - men i jämförelse med Arpi-vänstern erkänner den iallafall att det finns en diskrepans mellan teori och verklighet som behöver överbryggas. Den försöker iallafall och går inte att avfärda lika lättvindigt.

Arpis "klassiska" vänsterlinje landar i det här fallet i en konspirationsteori om infiltration av universiteten. Som om universiteten egentligen företrädde något annat än elitintressen, och det faktum att de domineras av personer som håller med makthavarna (genuint eller för att det gynnar plånboken) beror på ett misstag. Där har vi den verkliga fällan som man måste undvika: att sätta ideologiskt önsketänkande framför krass realism.

Klassisk vänster?
Vad är det? Är det den gamla socialdemokratiska folkhemsvänstern eller kommunistiska revolutionsvänstern?


Habel ser det som att Hübinette företräder andra. Hübinette själv ser det som han nu bara kan företräda östasiat-svenskar.
Så går det när man är mer aktivist än forskare. Trovärdigheten som aktivist minskar om man approprierar något man inte är. Som forskare kan man forska också på sådant man inte approprierar utan trovärdighetsproblem. Men när man agerar som aktivist och approprierar forskningsobjektet tappar man trovärdigheten inte bara för sin person men också för forskningen och till och med forskningsområdet.
Identitetspolitik är aktivism.

Jämför med Dan Korn som är trovärdig folklivsforskare utan att appropriera forkningsobjektets kultur.

Sedan är det märkligt att vänstern generellt är den grupp som sätter en ära i att appropriera arbetarklass trots borgerlig bakgrund. Gärna med hänvisningar både en och två generationer bakåt.
Allt för att kunna representera och företräda arbetarklass trovärdigt. Nu får de kritik av sina egna för samma princip som så länge varit accepterad.



Problemet främst för han själv är att han som så många aktivister blandar ihop sin aktivism med sin forskning. Då faller värdet av forskningen. Som forskare kan och skall man inte representera utan söka sanningar. Som aktivist måste man kunna trovärdigt representera de man agerar aktivist för annars tappar man inflytande.
Hübinette representerar, då slutar han vara forskare och blir aktivist. Och utan rätt hudfärg tappar han inflytande som aktivist.

Hur många schatteringar av vänster finns det? Lika många som antal individer?
Det måste innebära definitionen av full liberalism. Ingen konstigt att dagens liberalism och vänster funnit varandra.


Universiteten har släppt forskningens grundprinciper om opartiskhet och blivit tillhåll för aktivister som där kunnat skapa sig en försörjning. Universiteten har blivit en sysselsättningsåtgärd för aktivister som annars inte skulle kunna försörja sig.

Att kalla de elit är att vara generös. Nästan lika generöst som staten som finansierar aktivisterna under falsk flagg forskning.

Eftersom det lönar sig ökar bara antalet aktivister.

Det borde inrättas en professur i "kritiska mångkulturstudier".

Det vore rimligt, eftersom det är så den faktiska världen ser ut i Sverige. "Vitheten" är begränsad till slutna, socialt eller ekonomiskt, sällskap.

Per Bauhn kanske.