Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Jag håller i stort med dig och lever inte i något systerskap som förenas i hat till den toxiska hannen. (Har tappat två kvinnliga vänner i min kritik mot feminismens yttringar och det har varit deras val.)

Hur könen röstat partipolitiskt har inte haft den betydelse en del tillmäter den. Oavsett regering hade samhället genomsyrats av icke adekvata normer och säkert även under feministisk flagg. Min ilska riktas mot karriärspolitiker och bristfälligt mediaklimat. Verkande i konsekvenserna har gjort mig trött på kritik som alltid tycks levereras från det betryggande avståndet. Men, det var förstås ditt avslut som stack till.

Den här tråden har stundtals varit mitt ljus i det mörkret så det rann över. Den svenska mannen har aldrig och kommer aldrig förlora min solidaritet.

Läste en artikel på Nordfront om att Sverigedemokraterna pratar om integration men författaren anser att deras väljare vill nog inte vara de som integreras med folken i "no-go zonerna".

https://www.nordfront.se/sverigedemo...e-hyckleri.smr

Samtliga partier pratar ju om integration, för vissa av partierna är innebörden av ordet annorlunda. Tror ni det kommer att bli en skiljelinje med den "alternativa median" och "gammelmedia" över vem som skall utföra integrationen i Sverige?

Jag kan inte tänka mig att personerna i de politiska och journalistiska skråna är särskilt intresserad av att vara spjutspetsen i någon integrationspolitik de själva förespråkar och vill nog se att de fattiga svenskarna får ta den smällen medan den gruppen är där Sverigedemokraterna hämtar sina röster ifrån och när jag hör människor ur den gruppen prata mellan skål och vägg så är de överhuvudtaget inte intresserade av att se sina barn i något integrationsprojekt, även om det skulle vara komma från Sverigedemokraterna.

Integration är inget önskvärt längre, om det någonsin varit vid massinvandring av MENA:iter, negrer och långtbortistaniter. Hellre white flight så långt det går, och andra yttringar av önskan om segregation vid påtvingad berikning, och slutligen separatism när inte ens Strandvägen erbjuder en städad och eftertraktad miljö. Som nödigt alternativ till repatriering.

Om du läser Nix-Registrets inlägg med utgångspunkten att det är verklighetsbaserat, så blir det tydligare vad du finner förvirrat och osammanhängande i förhållande till ditt ideala tankeschema: Verkligheten.

Ett mänskligt förkroppsligat demos kommer ju att vara subjektivt, relativt och i viss mån godtyckligt, för att inte tala om konstituerande exklusivt. Ett definitionsmässigt självsvåldigt undantag från den exkluderade, icke-röstberättigade resten av mänskligheten.

Har detta demos inte rätten och makten att vara just subjektivt och självsvåldigt, så äger det ju inte kratein, styrelsen. "Demokrati" uppifrån-ned är bara demokrati till namnet och den yttre formen, precis som "konstitutionell monarki" givetvis inte är verklig monarki.



Anledningen är densamma som till varför Bulletin skrivit så mycket mer om antisemitism än etniskt hat mot svenskar. Vilken den anledningen specifikt är, är sekundärt till att den uppenbarligen finns där. Även om man tänker bort varje form av specifik påverkanskampanj mot/genom Bulletin, så finns fortfarande identitetspolitiken där, på någon nivå. Att som svensk systemkritisk plattform bedriva judisk identitetspolitik är inte rationellt om man inte förutsätter outtalade "måsten" för att kunna verka i Sverige och/eller internationellt.

Lord Moyne.

Apropå kvinnor förvånas jag ibland över hur kvinnor i närheten kan uttala sig väldigt svepande och fördomsfullt om hundägare, vattenpiprökare och grillosare med anledning av deras utländska härkomst, mer svepande än jag skulle göra, där jag mera ser allmänt brus, men sedan ändå visa sig väldigt avvisande och fördömande av min förment "främlingsfientliga" hållning.

Skall jag säga något svepande om kvinnor och mångkulturfrågan så verkar ett "double-think" vara väldigt vanligt. Intolerans i vardagen men helt abstrakta principer, köpta färdiga i platt paket. Där jag är mera tolerant i vardagen men använder vardagens erfarenheter för att själv försöka få nån rätsida på hur allt hänger ihop.

Vilken jävla smörja. Jag frågade honom vad han menade med demokrati och fick dra det ur honom i tre-fyra inlägg och till slut kom det fram att det var inte mer revolutionerande än en något mer restriktiv rösträtt. Det hade han kunnat sagt från början istället för att haka upp sig på min distinktion mellan idé och praktik som du också gör.

De flesta politiska partier & Aftonbladet har bytt fot & blivit mer åt SD's håll, vilket är bra men jag vet inte varför, kanske pg.a erfarenheter som terror dådet på Drottninggatan eller personliga upplevelser, ingen aning.

Det radikala är att det viktiga varken är idé eller praktik, utan vem som bestämmer över rösträtten. Det är ett perspektiv som liberala demokrater skulle döma ut som i sig antidemokratiskt, eftersom det suddar ut dikotomin mellan demokrati och monarki.

Du försökte dra ur mig specifikationer för mitt demokratiupplägg, och min poäng var att det är att börja i fel ända, eftersom de beror på föränderliga behov. Jag vet inte hur behoven kommer se ut i ett framtida Sverige med demokrati, det kanske rent av behövs mindre restriktiv rösträtt vid något tillfälle. Det jag vill komma ifrån är ett idealistiskt tänkande där demokrati på något vis står över människors viljor och maktstrider, så som troende liberaler föreställer sig att den gör när de förlitar sig på kontraktsteori, författningar och kvasireligiösa idéer om mänskliga rättigheter.

När man utgår från ett idealistiskt synsätt blir det logiskt att försöka koka ner alla politiska uttalanden till idéer. Allt som kommer från ett annat synsätt - fenomenologiskt, mytiskt, perspektivistiskt eller vad det nu må vara - framstår som grumligheter som man måste skingra så att man kan dra fram den egentliga idén bakom alltsammans. Det finns ingen mirakelretorik för att bryta med idealismen, så det gäller mest att tjata vidare och normalisera andra synsätt.

I det här fallet så tror jag att det är enklare än så.

Den sorts lätthöger som utgör basen för Bulletin är antingen själv judar (tänk Korn, Janouch eller Flam) eller är extremt filosemitiska gojer. Och i sin (filo)semitism så är man lojal med sionismen men ofta i opposition med den diasporajudiska semitismen. Och detta är alltså tvärtom jämfört med vänsterns lojaliteter.

Och detta ser man tydliga spår av i de artiklar som Bulletin publicerar. Om man söker på "antisemitism" så får man träff på åtta artiklar med ordet i sin rubrik. En vanligt förekommande vinkel i dessa artiklar är att antisemitismen "är importerad" eller på andra sätt förknippad med muslimer. Detta är en renodlat sionistisk vinkel där man skapar svensk inrikespolitik av Det heliga landets (självförvållade) problematik med sina grannar. Diasporajudarna är ju däremot nästintill uteslutande rädda för vita människor ("nazister").

Likaså skriver Bulletin flera artiklar om Iran (vilket ju är ett utav sionisternas favorithatobjekt). Bland annat så papegojar Bulletin glatt USAs judiske utrikesminister Anthony Blinkens påstående om att "Iran är bara veckor från kärnvapenkapacitet". Paranoida konspirationsteorier som dessa har sionister kört med länge. Vem minns inte Iraks "massförstörelsevapen".

Därtill har man ju artiklar med sedvanlig desinformation, som t.ex. den artikel av Korn som tidigare analyserats i tråden.

Det är således ingen slump att Bulletins gäng av filosemiter kände sig lockade av tanken av att ledas av en judisk chefredaktör. Däremot så tror jag att Bulletingänget, och då särskilt Tino Sanandaji, är så erfarenhetsmässigt och intellektuellt begränsade att de trodde att alla judar är sionister. Men i stället fick de en liberal diasporajude på halsen.

Personligen så tycker jag att det är skitkul

Vad jag tror att det handlar om är att de vill ha är en svensk nationalism som pratar om integration istället för repatriering. Därför ville blattarna ha svenska galjonsfigurer, för Tino fattar att inte ens han är särkligt trovärdig längre.

Vad vi ser nu är att det var svårt att skapa en sådan. Svenskarna verkar lämna tidningen. Och kvar sitter de stackas blattarna med det publicistiska C-laget. Nationellt sinnade svenskar vill inte ta i Bulletin med tång, så man verkar välja inriktning efter åsikterna hos den personal man får tag på.

Men vem gör jobbet som chefredaktör, undrar man nyfiket.

Tino S har ju noll erfarenhet av tidningsbranchen. Funkar det med Tino S som reell chefredaktör, om han har Rosenthal som bollplank?

Det måste finnas ett bättre bollplank för en iransk-född kurd, än en sionistisk, eller liberal diasporajude kan jag tycka. Kan bli lite stelt och trist arbetsklimat. Ja, lite av kaos, faktiskt