Början på ett mediakrig om mångkulturen?

När ni glorifierar Yasin ökar hatet mot oss skötsamma invandrare

Den senaste tidens debatt har handlat om huruvida glorifierandet av våldsromantiserande rap är ok eller inte och vilken påverkan texternas innebörd samt musikvideos kan ha på de yngre killarna i förorten. Dock saknas det några perspektiv i debatten, nämligen tjejerna, offren och om det är lönt att sköta sitt liv, skriver Maria Hind Alias och Eshtar Faris.

Majoriteten av de kriminella gängen i förorterna är unga vuxna män och tonårspojkar, tonårsflickor är undantagen. Majoriteten av skjutningar, knarkhandel, hämndskjutningar, förnedringsrån och andra vedervärdiga handlingar är begångna av unga män i förorten. Under tiden som killarna får leva ”La Vida Loca” får tjejerna restriktioner satta på sitt vardagsliv i enlighet med hedersnormerna i familjen och i förortsmiljön.


Det hör till det yttersta ovanligheterna att tjejgäng begår dessa våldshandlingar. Majoriteten av förortens tjejer som har sitt ursprung från kulturer där hedersnormer är starka, är kontrollerade på ett eller annat sätt. De får ibland inte sminka sig som de vill, inte klä sig som de vill, inte ha pojkvän eller Gud förbjude, ha flickvän. Det är inte sällan man ser unga tjejer byta om på bussen eller på t-banan på väg till skolan, byta om till favoritkläderna, ta av sig slöjan, eller sminka sig, långt efter att de passerat den där stationen som är långt ifrån föräldrarnas synhåll och de skvallrande grannkvinnorna. I vissa fall kan gränsen vara nådd på grund av ett rykte och då ska tjejen bestraffas psykiskt eller fysiskt. Några av dessa tjejer får sitta med restriktioner i sitt eget hem, som om de satt i fängelse, utan mobil eller internet.

Författarna ger enligt mig uttryck för vad vi i branschen kallar för internaliserad rasism, det vill säga att de inte bara har anammat de rasistiska strukturer som håller dem och andra ”invandrare” vid ytterkanten av samhällets hägn, utan även omfamnat dem som som en objektiv verklighet, skriver Gustaf Liljenström, beteendevetare.
...
Idén att andra ”invandrares” framgång är ens eget nedfall, eller acceptansen att andra ”invandrares” handlingar spiller över på en själv, inte för att de nödvändigtvis kommer från samma land, kultur eller ens världsdel, utan för att de buntas ihop under samma epitet – invandrare – det vill säga ickesvenskar, eller för att tala klarspråk: Ickevita, är att sälla sig till vithetens verklighetsbeskrivning.


Med identiteten som den andrifierade (andrifierad – den andre, den som inte är vi) ickevita följer självhat, ett behov av att distansera sig från de ”invandrare” som ’inte sköter sig’. I detta syfte göder man stereotyper och cementerar kategoriseringar. Att döma av Maria Hind Alias’ och Eshtar Faris artikel väljer dessa ”förortskillar” avsiktligen bort utbildning och ”hederligt” intjänade pengar till förmån för den status som kriminalitet presumtivt medför.


Detta är en mytologisering av ”invandraren” vi känner till, de främmande människorna som snyltar på ”vanligt hederligt folk” och egentligen inte vill ta del av samhället. Det är i själva verket dessas egna fel att assimilationen, förlåt, integrationen, inte är framgångsrik. Men söker man status i kriminalitet och snabba pengar beror det med största sannolikhet på att andra statussymboler inte är tillgängliga och bestämmer man sig för att agera utanför samhällets ramar är det med största sannolikhet för att man inte är välkommen.

Ingen väljer frivilligt ett liv av våld, sjuklig stress, otrygghet och ett hägrande hot om ond bråd död ifall man upplever att andra möjligheter står till buds

Jag tänker att i synnerhet en sosse som Maria Hind Alias borde ha större förståelse för hur materiella förutsättningar (inte bara inkomst) och nätverk inverkar på, vi kan kalla det för livsval. Ingen väljer frivilligt ett liv av våld, sjuklig stress, otrygghet och ett hägrande hot om ond bråd död ifall man upplever att andra möjligheter står till buds.

På samma sätt föreställer jag mig att en sosse häftigt borde vara emot att människor som begår brott ska stämplas för livet, oavsett hudfärg. Att det inte endast ska vara vita förunnat att ändra sig.
...
Oavsett vad folk försöker intala er är det inte endast vita förunnat att vara personer.