Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vi känner en djup oro över att barn i dag inte kan gå till sin närmaste idrottsplats för att spela spontanfotboll utan att riskera att bli rånade och utsatta för hot. Barnens ocensurerade berättelser kan handla om att man blivit rånad av sju maskerade killar en kväll och blivit skrämd till tystnad för att förövarna vet var man bor. Känslan av att anmäler man till polisen så kommer man bli straffad, det hotas om att ens mamma ska bli rövknullad om man anmäler.

Vi träffar 10-åringar som berättar att de blivit boxade i magen på idrottsplatsen av ett äldre killgäng och blivit plockade på sina första mobiler. Vi pratar med barn som fått gå hem i strumplästen eftersom förövarna stulit jacka, skor och mobil.

Vi får ta del av ungas berättelser om hur denna otrygghet begränsar deras liv. Hur de stannar hemma fastän man allra helst vill gå ut och hänga med sina vänner.

Vi får berättat hur barnen blir filmade när rånen sker så att gärningsmännen kan sprida förnedringen på sociala medier. Allt för att kränka offren om och om igen.

Hur kan vi i vuxenvärlden acceptera detta? Hur kan vi tillåta att barnen är otrygga och inte kan röra sig öppet och fritt i vårt samhälle? Utan att riskera att bli rånade av ett gäng maskerade och våldsamma killar.

I FN:s barnkonvention heter det att alla barn har rätt att känna sig trygga, den barnkonvention som nyligen blivit en del av vår svenska lagstiftning.

De berättelser vi nås av är bortom allt vad som borde ingå i ett vuxenblivande. Därför skriver vi det här.

Det är bråttom att ta barnens utsatthet på allvar och inse att detta är ett alarmerande samhällsproblem. För att säkra trygghet för våra barn och rättssamhället.

Och för att barnen inte ska fyllas av hat när de växer upp, behöver vi i vuxenvärlden agera nu.

Vi känner en djup oro över att barn i dag inte kan gå till sin närmaste idrottsplats för att spela spontanfotboll utan att riskera att bli rånade och utsatta för hot. Barnens ocensurerade berättelser kan handla om att man blivit rånad av sju maskerade killar en kväll och blivit skrämd till tystnad för att förövarna vet var man bor. Känslan av att anmäler man till polisen så kommer man bli straffad, det hotas om att ens mamma ska bli rövknullad om man anmäler.

Vi träffar 10-åringar som berättar att de blivit boxade i magen på idrottsplatsen av ett äldre killgäng och blivit plockade på sina första mobiler. Vi pratar med barn som fått gå hem i strumplästen eftersom förövarna stulit jacka, skor och mobil.

Vi får ta del av ungas berättelser om hur denna otrygghet begränsar deras liv. Hur de stannar hemma fastän man allra helst vill gå ut och hänga med sina vänner.

Vi får berättat hur barnen blir filmade när rånen sker så att gärningsmännen kan sprida förnedringen på sociala medier. Allt för att kränka offren om och om igen.

Hur kan vi i vuxenvärlden acceptera detta? Hur kan vi tillåta att barnen är otrygga och inte kan röra sig öppet och fritt i vårt samhälle? Utan att riskera att bli rånade av ett gäng maskerade och våldsamma killar.

I FN:s barnkonvention heter det att alla barn har rätt att känna sig trygga, den barnkonvention som nyligen blivit en del av vår svenska lagstiftning.

De berättelser vi nås av är bortom allt vad som borde ingå i ett vuxenblivande. Därför skriver vi det här.

Det är bråttom att ta barnens utsatthet på allvar och inse att detta är ett alarmerande samhällsproblem. För att säkra trygghet för våra barn och rättssamhället.

Och för att barnen inte ska fyllas av hat när de växer upp, behöver vi i vuxenvärlden agera nu.