Citat:
Den stora skillnaden mellan USA och Sverige är troligtvis vad som händer med andra generationens invandrare. I USA är det ofta så att andra generationens invandrare firar thanksgiving, har mer amerikansk-klingade namn, har en mer amerikansk identitet. Andra generationens araber i Sverige har ofta mer hat mot det svenska samhället än vad deras föräldrar har.Hånar du mig för att jag kritiserat förekomsten av "konspirationsteorier" i tråden, eller rättare sagt försök att slå mynt av dem? 
Visst. Den avgörande skillnaden ligger i att man redan i förväg ställer högre krav på den som vill flytta till USA, innan man delar ut ett Green Card eller ens work permit. Det förekommer heller ingen positiv särbehandling av nyinflyttade, där man daddar med dem och behandlar dem som särskolebarn. Att man skippar den biten beror på att USA inte tar emot många renodlade flyktingar, eller personer som utger sig för att vara på flykt, och att man säkerställer via visumprocessen att de människor man får dit håller en viss lägstanivå. I Sverige tror vi inget särskilt om våra nya, mer än att de omöjligt är redo att ge sig ut i arbetslivet på åtminstone 10 års sikt.
Men, nu kommer det: nog är det väl en överdrift att påstå att de flesta boende i Amerika är väl integrerade, på gränsen till assimilering? Jo, i högre grad än i Sverige, visst, men nog fanken odlar de olika minoriteterna i USA sina kulturer, i regel lite vid sidan om, och slår vakt om dem. De flesta interagerar väl med den i huvudsak germanska majoritetsbefolkningen. Alla gör det inte: inte alla svarta, inte alla kineser, inte alla latinos. De svarta är ändå i något slags särklass här, med egna parallella samhällen och en distinkt livsstil som förvisso på något magiskt vis blivit del av en nordamerikansk kreol-kultur. Amerikansk kulturmarxism?
USA: sant mångkulturellt.
Sverige: Reinfeldt och hans gelikar kan drömma vidare om den här syntetiska, nya svenska kulturen där delarna tillsammans blir mer än den gamla helheten.
I USA kan man lägga populistisk möda på att peka ut individer som befinner sig olagligt i landet, vilket är tämligen riskfritt ur politiskt hänseende med tanke på att majoriteten permanent bosatta i USA tycks yvas något förfärligt över sitt medborgarskap.
I Sverige hamnar vi i stället i den här pseudodiskussionen om hur vi gör folk av folk som inte vill bete sig som folk. Det borde vi kanske tänkt på LITE tidigare.

Visst. Den avgörande skillnaden ligger i att man redan i förväg ställer högre krav på den som vill flytta till USA, innan man delar ut ett Green Card eller ens work permit. Det förekommer heller ingen positiv särbehandling av nyinflyttade, där man daddar med dem och behandlar dem som särskolebarn. Att man skippar den biten beror på att USA inte tar emot många renodlade flyktingar, eller personer som utger sig för att vara på flykt, och att man säkerställer via visumprocessen att de människor man får dit håller en viss lägstanivå. I Sverige tror vi inget särskilt om våra nya, mer än att de omöjligt är redo att ge sig ut i arbetslivet på åtminstone 10 års sikt.
Men, nu kommer det: nog är det väl en överdrift att påstå att de flesta boende i Amerika är väl integrerade, på gränsen till assimilering? Jo, i högre grad än i Sverige, visst, men nog fanken odlar de olika minoriteterna i USA sina kulturer, i regel lite vid sidan om, och slår vakt om dem. De flesta interagerar väl med den i huvudsak germanska majoritetsbefolkningen. Alla gör det inte: inte alla svarta, inte alla kineser, inte alla latinos. De svarta är ändå i något slags särklass här, med egna parallella samhällen och en distinkt livsstil som förvisso på något magiskt vis blivit del av en nordamerikansk kreol-kultur. Amerikansk kulturmarxism?
USA: sant mångkulturellt.
Sverige: Reinfeldt och hans gelikar kan drömma vidare om den här syntetiska, nya svenska kulturen där delarna tillsammans blir mer än den gamla helheten.
I USA kan man lägga populistisk möda på att peka ut individer som befinner sig olagligt i landet, vilket är tämligen riskfritt ur politiskt hänseende med tanke på att majoriteten permanent bosatta i USA tycks yvas något förfärligt över sitt medborgarskap.
I Sverige hamnar vi i stället i den här pseudodiskussionen om hur vi gör folk av folk som inte vill bete sig som folk. Det borde vi kanske tänkt på LITE tidigare.
En viktig skillnad är ju processen USA har att bli amerikansk medborgare: Man måste ha levt länge i USA, man måste ha arbetat, man måste kunna Engelska, man måste visa sig förstå det amerikanska samhället och dess historia med att klara ett prov. Vad kräver Sverige för att bli svensk medborgare? Några års levande på svenska bidrag så förtjänar du svenskt medborgarskap och därmed rätten att påverka samhällets inriktning för resten av ditt liv.
Jag menar att det är processen att bli svensk medborgare som totalt avslöjar att svensk politisk inte är seriös med att invandrare ska integreras och bidra ekonomiskt till Sverige. Eftersom det är så totalt löjeväckande enkelt att bli svensk medborgare finns det heller inget incitament för invandrare att lyfta ens ett finger i anpassning till Sverige. Andra länder som USA signalerar tydligt skyldigheter samt möjligheter i medborgarskapet, i Sverige är det enbart fokus på möjligheterna. Skyldigheter är ett ondskefullt ord i Sverige och inte relevant i den politiska debatten. Detta leder till att vi skapat en permanent bidragsinvandring för all framtid.