Progressismen har inte bara förstört skolan utan även familjen. Den ligger i spillror. Föräldrar vet inte längre hur barnen ska uppfostras. Verktygen är borta. Det enda föräldrarna har i sina huvuden är fraser som "barns utveckling", "barns behov" och "barnet i centrum" som om inte barn alltid utvecklats, haft behov och i någon mening alltid stått i centrum eftersom de är våra barn. Föräldrarna plågas nu av krävande, tjatiga och motoriskt och verbalt oroliga barn som ser till att deras tillvaro alltid ska vara rolig, spännande och hela tiden ge "kickar". Att tillvaron faktiskt är tråkig mestadels och att barnets förmåga att "uthärda tillvarons tröghet" är en förutsättning för att barnen ska kunna utvecklas till vettiga vuxna människor så småningom verkar bortglömt. Nu knarkar barnen upplevelser och klarar inte många sekunders tystnad utan en ny kick som ska besvärja tillvarons tröghet. Barnet blir "jobbigt" och en plåga för föräldern som står på pass och snabbt är framme och blidkar barnet med en surfplatta eller en godisbit när barnet börjar skrika. Barnet har tagit makten som David Eberhard säger. Den här jobbigheten gör att heltidsarbetande föräldrar inte orkar med mer än högst två barn. 
Precis som inom skolan har den antiauktoritära progressiva ideologin fått ett totalt genomslag. Lägg till en rejäl dos Rousseau. Föräldrar har fått sig itutade att barn är goda av naturen och inte behöver någon uppfostran eller några rollmodeller. Det räcker med barnsäkerhet vilket är en sorts materialism. Barns beteende är ingen viktig fråga längre. Tidigare var andra vuxna rollmodeller för barnen. Satt vuxna tysta och stilla på bussen gjorde barnen det också. Skulle man gå på trottoaren sprang inte barnen. Nu är barnen frikopplade från de vuxna och lever i barnvärldar befolkade av seriefigurer som hela tiden rör på sig, hoppar och skuttar och skriker. Tyvärr verkar förskolan förstärka de här överaktiva beteendena. I går såg jag ett barn på väg i sittvagn från förskolan som pratade konstant och gjorde rytmiska gester med armarna och sjöng en ramsa jabba dabba hubba hubba som verkade hämtad från någon amerikansk scenshow. Charmigt eller jobbigt? Jobbigt tycker jag när beteendet är del av ett större mönster som inte är friskt. Barns motoriska oro och jakt på roliga upplevelser förstärks också av tillgången på lekparker. Det förstärker patologin. När jag växte upp fanns det tre gungor och en sandlåda i stadsparken. Idag beöver man inte gå många metter för att hitta påkostade lekparker och barnhörnor. Som sagt - att livet ska vara stenkul och fyllt från morgon till kväll med spännande upplevelser är den bild vuxenvärlden ger barnen. Patologiskt som sagt. Och ingen vågar ta upp problemen. Jag tycker synd om föräldrarna. Och det saknas helt diskussioner i media om det som håller på och går väldigt snett.
			
			
			Precis som inom skolan har den antiauktoritära progressiva ideologin fått ett totalt genomslag. Lägg till en rejäl dos Rousseau. Föräldrar har fått sig itutade att barn är goda av naturen och inte behöver någon uppfostran eller några rollmodeller. Det räcker med barnsäkerhet vilket är en sorts materialism. Barns beteende är ingen viktig fråga längre. Tidigare var andra vuxna rollmodeller för barnen. Satt vuxna tysta och stilla på bussen gjorde barnen det också. Skulle man gå på trottoaren sprang inte barnen. Nu är barnen frikopplade från de vuxna och lever i barnvärldar befolkade av seriefigurer som hela tiden rör på sig, hoppar och skuttar och skriker. Tyvärr verkar förskolan förstärka de här överaktiva beteendena. I går såg jag ett barn på väg i sittvagn från förskolan som pratade konstant och gjorde rytmiska gester med armarna och sjöng en ramsa jabba dabba hubba hubba som verkade hämtad från någon amerikansk scenshow. Charmigt eller jobbigt? Jobbigt tycker jag när beteendet är del av ett större mönster som inte är friskt. Barns motoriska oro och jakt på roliga upplevelser förstärks också av tillgången på lekparker. Det förstärker patologin. När jag växte upp fanns det tre gungor och en sandlåda i stadsparken. Idag beöver man inte gå många metter för att hitta påkostade lekparker och barnhörnor. Som sagt - att livet ska vara stenkul och fyllt från morgon till kväll med spännande upplevelser är den bild vuxenvärlden ger barnen. Patologiskt som sagt. Och ingen vågar ta upp problemen. Jag tycker synd om föräldrarna. Och det saknas helt diskussioner i media om det som håller på och går väldigt snett.
				__________________
Senast redigerad av stevenstills 2019-10-25 kl. 09:40.
			
		Senast redigerad av stevenstills 2019-10-25 kl. 09:40.
 
					 
					 
					 
					 
  
					