Det verkar inte bättre än att vi missade Göran Adamsons rara besök i mångkultursdebatten. Hursomhelst publicerades han i GP 14/6 och ingången var den hysteriska reaktionen bland tyckankorna i mediadammen på Nyamko Sabunis kommentar om att mångkulturen inte var eftersträvansvärd.
Den här debattartikeln lämnade verkligen en krater av dånande tystnad efter sig i mångkultursdebatten. En tystnad som dånar ända in i denna tråd.
Marxisten Perry Anderson skriver att mångfald inte nödvändigtvis är bra. Den nazistiska lagstiftningen skapade exempelvis mer mångfald på den europeiska rättsskipningens område. Men om det var bra vet jag inte.Ja, man kan verkligen fråga sig varför det ständiga framhållandet av alla andras annanhet i förhållande till det vita cis-kollektivet skulle skapa sympatiska band mellan de olika kollektiven. Man kan också fundera över vart den ständiga exotifieringen och premierandet av den andre leder i förlängningen. Adamson funderar över det.
[...]
Jag tänkte därför, mot bakgrund av min egen forskning kring multikulturalism, ställa ett par motfrågor till Sabunis kritiker.
Den första frågan bygger på Perry Andersons kommentar ovan. Mångfald av vadå? Om man ställer den frågan blir det ofta tyst. Handlar det om hudfärg? Eller om kultur? Eller kanske om religion? Man vet inte vad det är men det är ändå väldigt bra tydligen. Man applåderar rakt in i mörkret. En sak har man i alla fall förstått. Det handlar inte om en mångfald av idéer. Säg att mångfalden är anti-intellektuell rappakalja och se vad reaktionen blir. Mångfald är bra! säger de. Låter tusen blommor blomma. Det är en order!
[...]
När mångfaldsförespråkare så här schablonmässigt uttalar sig lyriskt om personer från andra kulturer sätter man dem på piedestal där de blir föremål för västerlänningens milda blickar. Problemet är att en rasist gör samma sak. Medan en rasist sätter personer från andra kulturer på piedestal för att kunna förakta dem, placerar en multikulturalist exotiska individer på piedestal för att kunna romantisera dem. I båda fallen sliter man loss dem från verkligheten och gör dem till föremål för våra schematiska, komplett orealistiska omdömen, vare sig det handlar om avsky eller tårögd, överklassig idealisering.
Och är det alltid så att mångfald leder till tolerans och förståelse? Ja, så är det, säger man.
[...]
Mångfald och skillnad är bra, medan likhet och brist på mångfald är dåligt. Men man förklarar inte varför alla dessa etniska, kulturella eller religiösa skiljelinjer som står som spön i backen måste leda till tolerans. Varför skulle avstånd och brist på förståelse skapa entusiasm, solidaritet eller sympati? Är det inte snarare så att detta uppstår ur en känsla av gemenskap, förståelse och likhet?
Det här problemet har tagits upp av den brittiske liberalen och författaren Kenan Malik. Den multikulturella principen om skillnad, skriver han, ”ger oss överhuvudtaget inga skäl till varför vi skulle respektera andras ”olikhet””. I bästa fall, skriver han, ”inbjuds vi till att vara likgiltiga inför andras öde”. När solen skiner, så att säga, så bryr vi oss inte. ”I värsta fall”, fortsätter Malik, ”ger det oss anledning till att hata och förakta de som är annorlunda. Varför, när allt kommer omkring, skulle vi inte hata och förakta dem?”.
När nazisterna inledde förintelsen av judarna i Europa var man noga med att inte framställa judarna som tyskar, utan tvärtom som ett avlägset och egendomligt folk. Det är en öppen fråga om förintelsen överhuvudtaget ägt rum om propagandamaskineriet i Berlin – i stället för att vråla ut att judarna var annorlunda och olika – i stället ständigt upprepat att de var lika – som vilka tyskar som helst.https://www.gp.se/debatt/m%C3%A5ngku...kap-1.15605145
Om vi tar av mångfaldens trollglasögon blir allt plötsligt egendomligt och ändå så bekant: respekt förutsätter likhet och brist på respekt förutsätter olikhet.
Vilka har vi svalare känslor för? De som inte är som vi. Vi står nära våra barn och vår partner eftersom de är som vi och vi delar livet tillsammans. Kalla det reaktionärt om ni vill, men det är så de flesta av oss tänker.
Enligt den tyska politiska tänkaren Hannah Arendt byggde förintelsen på att judarna berövades sin mänsklighet – det vill säga att man framställde dem som annorlunda. Judarna, skriver hon, firade inte sin olikhet. De förbannade den.
Hannah Arendt, Kenan Malik och Perry Anderson är inte rasister.
Jag har ställt några frågor till mångfalds- entouraget inom akademi, politik och media.
Har de några svar?
Den här debattartikeln lämnade verkligen en krater av dånande tystnad efter sig i mångkultursdebatten. En tystnad som dånar ända in i denna tråd.