Början på ett mediakrig om mångkulturen?

IS-terroristen Michael Skråmo, som uppges vara död, lämnade efter sig sju barn i Syrien. Nu har barnens morfar, Patricio Galvez hittat de sju barnen i ett flyktinglägret Al Hol i Syrien.

Deras mamma uppges också ha dött. Patricio Galvez säger att barnen är sjuka och att han vill att de kommer till Sverige.

– Barnen hade feber och hostade. Vissa av dem orkade inte ens sitta. De är väldigt hungriga, det fortsätter att svälta på något sätt. Vårdpersonalen sa till mig att de inte kan få den vård de behöver i lägret. De sa till mig att skynda mig att ta barnen härifrån innan det är för sent.

Det var i ett läger i norra Syrien som Patricio Galvez hittade sina barnbarn som är i behov av vård och är undernärda enligt honom.

Båda föräldrarna, som för några år sedan anslöt sig till IS och reste till Syrien, uppges vara döda.
[...]
Patricio Galvez är angelägen om att barnen kommer till Sverige.

– Det handlar inte längre om någon konsulär hjälp. Det handlar mer om en humanitär insats. De är småbarn och de är offer för allt det som har hänt. De har lidit så mycket, säger han.

Patricio Galvez behöver en officiell begäran från svenska myndigheter att visa upp för de kurdiska myndigheterna, om han ska kunna ta med sig barnen.

Men det har han ännu inte fått, säger Expressens mellanösternkorrespondent Kassem Hamadé.

– Det går inte bara att åka ner och hämta hem barnen.

Vad har han gjort för att åstadkomma det?

– Han har varit i kontakt med utrikesdepartementet i Stockholm men han har inte fått den hjälp han önskar

Galvez vill att svenska UD ska agera för att få hem barnen. Men enligt Patric Nilsson, presschef på UD är det inte så enkelt.

– För att vi ska kunna agera när det gäller de här barnen måste vi få en förfrågan från kurdiska myndigheter. Men det har vi inte fått, säger Patric Nilsson, som berättar att om det skulle komma en förfrågan, så har Sverige en grund för hur vi ska agera utifrån det.

Så när det kommer en förfrågan finns det en chans att barnen får komma till Sverige?

– Jag skulle säga att man måste likväl titta på varje individuellt fall

Det finns flera barn som är svenska medborgare på plats, flera anhöriga vill få hem barn, är det möjligt?

Under 2014 höll han en studiecirkel om islam i en lokal förening i Lövgärdet, Angered, som drevs av IS-sympatisörer. Bara några månader senare, i augusti 2014, reste Michael, hans fru Amanda och svärmor till Syrien för att bosätta sig i IS huvudstad Raqqa med sina respektive barn.

Men medan Michael och Amanda har blivit kvar i Syrien så bestämde sig svärmodern efter ett par år för att återvända till Göteborg. Där träffade Dokus Magnus Sandelin henne 2016, ett halvår efter hemkomsten. Hon sa då att hon mått dåligt psykiskt efter hemkomsten från Syrien. Men hon försvarade IS kalifat, och sa att det var ett fantastiskt bra ställe att leva på. Som kvinna kände hon sig mycket tryggare och friare hos IS än i Sverige. Där var det ingen som trakasserade henne, till skillnad från i Sverige, menade hon. Skälet till att hon lämnade Syrien var bomberna och hennes minsta barns säkerhet. Hon bekräftade också att Michael Skråmo deltagit i strid, men såg honom inte som en terrorist.

– Han bryr sig om muslimerna. Han är en bra man, han tar hand om allting. Om en muslim försvarar sig själv är han en terrorist, men vilka är det egentligen som attackerar de muslimska länderna? frågade hon retoriskt.

Frun och svärmodern konverterade ungefär samtidigt

Svärmodern och hennes äldsta dotter Amanda konverterade till islam ungefär samtidigt, under 2007.

Ibland kan en öppen fråga bli början på ett intressant samtal också på Twitter. En av mina mycket goda twittervänner tog apropå Moderaternas integrationskommission upp spörsmålet om betydelsen av att ha en ”klar uppfattning” om vår kultur för att seriöst kunna diskutera assimilering och integration. Av uppriktig nyfikenhet ställde jag frågan när han ansåg att vi senast hade en sådan ”klar uppfattning”.
[...]
Svenskhet är i hög grad ett subjektivt begrepp. Och det borde vi kunna resonera om. Vi borde också kunna tala sansat om hur vi hanterar begrepp som assimilering och integration. Talar vi om skyldigheten att anpassa sig eller rättigheten att få bli en del av det större samhället? Och om det mångkulturella Sverige skaver, vad skulle vi behöva göra för att etablera ett monokulturellt Sverige? En sådan handlingsplan skulle nog innehålla åtskilliga åtgärder som stämmer till eftertanke hos den som vill slå vakt om våra traditionella friheter. Och hur skulle vi då kunna tillämpa den mest svenska av alla våra egenheter, förmågan att skapa konsensus om hur vi tar oss ifrån här och nu, till dit bort och framtiden.

Andra åtgärder är enklare. Röda streck på dataskärmen under namnet Mjölby visar att Svenska Dagbladets mjukvara inte har en ”klar uppfattning” om att min barndoms stad är en del av Sverige. Det är enkelt löst, men att programmera om ett samhälle är betydligt svårare.

Värna gemenskaperna

Konservatismens utgångspunkt måste vara att människan inte mår bra av att vara ensam. Vi finns och blir till i en väv av gemenskaper.
...
Jag menar att varje ideologi börjar, och måste börja, med människan: med en antropologi. När det gäller konservatismen är det vanligaste budet då att utgå från insikten om människans ofullkomlighet. Detta skiljer den både från liberalismens optimism och socialismens tro på kollektiva massprojekt. Men det går att börja ännu ett steg tidigare. Visserligen är det sant att människan är bristfällig, men den konservatism jag känner mig befryndad med tar sin utgångspunkt i att vi är gemenskapsvarelser.
...
Svensk politik har allt för länge saknat en konservativ kritik av marknadsidealism och nyliberalism. Personalismen är oförenlig med en reducering av människan till en ”homo economicus”, och små gemenskaper hotas inte bara av den stora staten utan också vissa former av kapitalism. Löner som inte går att leva på, arbetsvillkor som omöjliggör familjeliv och företag som förstör naturen borde vara ett lika stort problem för konservativa som för vänstern.
...
Detta är ett stort projekt – samtidigt är en politisk kursomläggning från individualism till personalism ingen dramatisk revolution. Politikens viktigaste konstruktiva uppgift blir då att uppmuntra till och underlätta för gemenskaper. Göra livet lättare för familjer, föreningar, församlingar, småföretag och andra slags gemenskaper. Det kan ske på många sätt: avdragsrätt för gåvor, fler samarbeten mellan kommun och kyrkor, skattelagstiftning som gynnar partnerstyrda och/eller familjeägda företag, arbetstidsförkortning, mindre demokratiska enheter som stadsdelsnämnder, och så vidare.