Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Elmi är "mycket positiv" till att man för så kallad "jämlikhetsdata" på alla diskrimineringsgrunder. Ordet jämlikhetsdata är en stilig omskrivning av att staten ska föra statistik på ras, etnicitet, religion, sexuell läggning och funktionsnedsättning. Det är inte tillåtet enligt lagen idag. Det är något Elmi gärna vill förändra.

Elmi är inte först med att förespråka dylik datainhämtning. Andra som gör det framhåller ofta att det är fullständigt okontroversiellt och redan görs i många länder, däribland USA.
Vad som inte nämns är att systemet är kraftigt ifrågasatt. I USA är inhämtningen av dylik data direkt förknippad med vad som görs med den. Däribland kvotering baserat på rasbakgrund. Ett system som syftar till att ge så kallade "underpriviliegierade" grupper inträde i exempelvis universitetsvärlden men som har utmynnat i att individer från andra grupper diskrimineras.

Därutöver används insamlingen av rasstatistik som ett sätt för identitetspolitiska organisationer i USA att framhäva sin rätt att representera delar av befolkningen. Det saknar betydelse då ingen roll att de inte valts på demokratisk väg. Den statliga statistiken ger dem legitimitet att företräda kollektiven inför statsmakten.

Flera inslag i dessa intellektuella rörelser kan ses såsom tjänande judiska inntressen. Den största faran för en minoritetsgruppsstrategi är att det växer fram en starkt sammanhållen, sekterisk majoritetsgrupp, som värderar minoritetsgruppen negativt. I kampen mot detta potentiella hot har ett slags strategi varit att inom det större samhället aktivt främja universalistiska ideologier, enligt vilka kategoriseringen i judar och icke-judar har en minimal betydelse. Judendomen såsom en sammanhållande, etniskt grundad gruppstrategi fortlever då, men dold eller delvis dold. Typexemplet på denna strategi är den politiska vänsterideologin, men psykoanalysen och även former av judendom, som minimerar fenotypisk differentiering mellan judar och icke-judar, såsom reformjudendomen (se SAID, kap. 6), har antagit en dylik strategi.

Man tjänar judiska intressen också genom att underlätta radikal individualism (social atomisering) hos icke-judar, alltmedan man bibehåller en stark känsla av gruppsammanhållning hos judar – Frankfurtskolans handlingsprogram. Icke- judiska gruppidentifieringar betraktas som indikationer på psykisk sjukdom. Ett viktigt inslag i denna strategi är att dekonstruera sådana intellektuella rörelser hos majoritetsbefolkningen som är oförenliga med judendomens fortlevnad. Dylika intellektuella rörelser hos majoritetsbefolkningen kan spänna från radikal assimilationism (exempelvis tvångsomvändelser till kristendomen) till exklusivistiska majoritetsgruppsstrategier, som bygger på etnocentrism hos majoritetsgruppen (exempelvis nationalsocialism).

Judiska intressen betjänades också av Frankfurtskolans ideologi om att icke- judars bekymmer över att förlora sin sociala status och undanträngas ekonomiskt, socialt och demografiskt av andra grupper är indikationer på psykisk sjukdom. Såsom uttryck för en grupp, som visat en utomordentlig förmåga till social rörlighet uppåt, tjänar denna ideologi judiska intressen genom att taga udden av icke-judars oro över att halka nedför den sociala skalan, och i kapitel 7 skall vi se att judiska organisationer och judiska intellektuella gått i spetsen för den rörelse som strävar att omintetgöra de från Europa stammande folkens demografiska och kulturella dominans i västerländska samhällen.

Den judiska inblandningen i påverkan på Förenta staternas invandringspolitik är särskilt värd att uppmärksamma som en aspekt av etnisk konflikt. Den judiska inblandningen i på- verkan på invandringspolitiken har vissa unika egenskaper, som har skilt judiska intressen från andra gruppers, vilka förordat liberal invandringspolitik. Under en stor del av tiden från 1881 till 1965 berodde det judiska intresset av liberal invandringspolitik på en önskan att kunna erbjuda en fristad för judar på flykt undan antisemitiska förföljelser i Europa och annorstädes. Antisemitiska förföljelser har varit en återkommande företeelse i den moderna världen alltsedan pogromerna i Ryssland år 1881 och har i tiden efter andra världskriget fortsatt i Sovjetunionen och Östeuropa. Till följd härav har liberal invandringspolitik varit ett judiskt intresse, då ”överlevnaden ofta förutsatte att judar sökte sin tillflykt i andra länder” (Cohen 1972, 341). Av ett liknande skäl har judar konsekvent förespråkat att Förenta staterna driver en internationalistisk utrikespolitik, ty ”ett internationellt sinnat Amerika skulle sanno- likt vara känsligare för utländska judenheters problem” (s. 342).

Det finns också bevis för att judar mycket mer än någon annan från Europa stammande etnisk grupp i Förenta staterna har sett liberal invandringspolitik såsom en mekanism för att göra Förenta staterna till ett pluralistiskt i stället för ett enhetligt, homogent samhälle (exempelvis Cohen 1972). Pluralismen gynnar både inre (inomgruppsliga) och yttre (mellan- gruppsliga) judiska intressen. Pluralismen gynnar judiska intressen, eftersom den legitimerar det inre judiska intresset av att rationalisera och öppet förfäkta ett intresse av offentligt visad i stället för delvis dold judisk grupptillhörighet och icke-assimilation, det som Howard Sachar (1992, 427) benämner dess funktion i att ”legitimera bevarandet av en minoritetskultur mitt i majoritetens värdkultur”. Både Neusner (1993) och Ellman (1987) framkastar att den starkare etniska medvetenhet, som nyligen märkts i judiska kretsar, påverkats av denna allmänna strömning i det amerikanska samhället mot legitimering av kulturpluralism och minoritetsgruppers etnocentrism. Denna trend mot offentligt visade i stället för de delvis dolda former, som kännetecknat judendomen i västerländska samhällen på 1900-talet, betraktas av många såsom avgörande för judendomens fortlevnad (exempelvis Abrams 1997; Dershowitz 1997; se SAID, kap. 8).