Vi har ju nyligen diskuterat den israeliske nationalisten Yoram Hazony och hans bok "The Virtue of Nationalism". En bok vars stora förtjänster jag anser tyngs av israelisknationalistisk tendens och tillhörande blind fläck för den judiska identitetspolitik som åtminstone har en betydande röst i den universalistiska imperialism Yoram kritiserar.
Jag har ju länge skissat på konturerna till en judisk position som en autentisk och god allierad till västerländsk nationalism, som samtidigt kan fungera som en framtidssäkrat GOD identitetspolitik för ingruppen. Det handlar då INTE om att Naomi Abramowicz intresse av ett Sverige tryggt för henne själv, möjligen indirekt leder till mindre islamism för svensken eller att Paula Bielers öppensvenska "nationalism" är bättre relativt Annie Lööfs globalism.
En springande punkt måste vara att legitimera och bejaka svensk eller amerikansk nationalism/tribalism/identitetspolitik genom att likställa den med judisk - även om detta misstänkliggör den judiska på kuppen. Omvänt måste varje
autentisk kritik mot identitetspolitik börja med utpekande av den egna ingruppens syndighet mot de universella idealen.
Annars sitter vi där med en Ben Shapiro eller Adam Cwejman som konsekvent bedriver apartheidpolitik mellan sin egen identitet och andras. Ett fundamentalt hatisk och rasistisk syn på sina medmänniskor som förstärker "antisemitiska" narrativ.
Är då Yoram villig att göra det jag efterlyste, nämligen att
ställa sin judiska nationalism i skottlinjen för europeisk?
Ja, kanske:
Citat:
I keep thinking of those self-identified conservatives who knew for decades that I was a Jewish-Israeli nationalist and thought that was fine and good. But when it turned out I thought Brits and Americans could be nationalists too, they suddenly went all wobbly on me.
Citat:
I mean, what were they thinking all those years? Is there some kind of wrinkle in the time-space continuum that allows Jews to be nationalists, but not Christians? Or did they always think my Jewish Nationalism was kind of contemptible?
Från Twitter.
Inget revolutionerande i sig, inget som inte i princip stod i boken - men ändå värt att notera.
Och för hanrejsnationalister i tråden och SD att internalisera: En israelisk nationalist som inte gör skillnad på svensk och judisk nationalism. På en direkt fråga skulle han inte gå med på att svensk nation är mindre "etnisk" än judisk, eller att dessa nationer saknar familjens komponent av ärftlighet. Kanske skulle han rentav hålla med mig om att "etnonationalism" är samma tautologi som "släktfamilj". Att nationer och familjer inte enbart baseras på blodsband, hindrar inte att det medfödda är helt centralt i varje funktionell beskrivning av vad en familj eller nation är. Poängen är att det europeiska, vita, svenska släktskapets ingrupp inte är mer suspekt eller mystisk än den judiska.
Det kan bli intressant att se om och hur Yoram bemöter frågor om judisk nationalism/tribalism i centrum för det univeralistiska amerikanska imperiet som följer på hans egna iakttagelser om imperiers natur. Men, det är värdefullt att raka in det som redan ligger på bordet i form av koscher-stämpling av den egna nationalistiska agendan.