Citat:
Ursprungligen postat av
Napoleon.Snowball
Min favoritdemokrat, surferskan, exsoldaten och kongresskvinnan Tulsi Gabbard, försöker frammana idén om en riktig amerikansk välfärdsstat vilket alltså innebär att medborgarskapet är en förutsättning för att få tillgång till den. Hon har också en rad andra intressanta uppfattningar, som att USA borde undvika krig i Mellanöstern, att det är tveksamt att likställa homosexuella och heterosexuella förhållanden och att man kan prata med Modi, Al-Assad och Bannon (vilket hon har gjort). Detta gör att hon avskys av neocons och många av de största donatorerna till Demokraterna. Här är en hattext om henne:
https://jacobinmag.com/2017/05/tulsi...mocratic-party
Z man tror dock att hennes medborgarnationalism inte längre är möjlig i ett så fragmenterat rike som dagens USA. Liksom Oyto förutspår om Sverige. Medborgarnationalism kanske bara kan fungera i länder som Japan och Visegrad:
You can get a sense of this in the response to Tulsi Gabbard’s decision to run for the Democrat nomination in 2020. Civic nationalists are programmed to think she is bad, because she makes unapproved noises about economics. They will no doubt says she is a socialist. That’s the result of being trapped in a forgotten era. None of that will matter to the people in charge, particularly those involved in Democrat politics. They see her as a threat to their conception of the new global citizen. Here’s an example.
“But Gabbard’s almost singular focus on the damage these wars inflict domestically, and her comparative lack of focus on the carnage they wreak in the countries under attack, is troubling. It is nationalism in antiwar garb, reinforcing instead of undercutting the toxic rhetoric that treats foreigners as less deserving of dignity than Americans.”
You’ll note two things that turn up in the Progressive criticism of Gabbard. One is her roots are inauthentic, as far as they are concerned. She does not have the appropriate struggle narrative. An essential element of the left-wing mindset is the assertion that only the oppressed have authenticity. Therefore, to assume a leadership position in the forever revolution of the oppressed, the leaders must have overcome oppression. Gabbard has lived the standard American middle-class life, so she can never be trusted.
The salient issue lies in that highlighted section. Gabbard’s opposition to fighting wars in the Middle East is pretty much the civic nationalist view. Those wars are not good for America or Americans. They may have some benefit to the ruling elite of the empire, but they have no benefit to Americans. Further, the people being sent to fight these wars are suffering for a cause that has no benefit to them. In other words, to sacrifice for your people is noble and heroic. To suffer for strangers is pointless.
To the ideological core of the ruling elite, this is an abnegation of who they are, which is why you will hear lots of “this is not who we are” in response to her over the coming months. Just as the Left refused to defend Sanders against attacks from the Buckley conservatives in 2016, the Left will stand silent as the warmongers of neoconservatism hint that Gabbard is an alt-right anti-semite. Her assumption that citizenship is a real thing implies that nations are real things and that’s unacceptable in a post-nationalist world.
This is why civic nationalism is a dead end movement. It’s trying to reanimate an Enlightenment concept that was killed off by the post-war cultural revolution of the last fifty years. Reviving the old notions of civic identity is about as promising as reviving the monarchy in Germany. Thinking about it is a nice escape for those struggling to face the reality of identity politics, but that’s all it is, a fantasy. The world created by the Left is a post-nationalist world and therefore a post-citizen world.
In fairness to the cosmopolitanism globalists, they are not wrong about citizenship having no place in the future West. It can continue on in the Visegrad countries that have escaped the migrant invasion, but even there it is more of a tribal response, an identity politics of an ethno-state, than civic nationalism. Otherwise, citizenship makes no sense in multicultural, multi-racial societies. Tribalism is not just part of the human condition, it is part of our biological reality, and therefore the future is some form of tribal politics.
Another glimpse of this will come from the alt-right, who will be enthusiastic supporters of Gabbard this year. They see her anti-war rhetoric as a sanitized version of their own opposition to Israel. In other words, there remains a great shallowness to the alt-right in these matters, but that shallowness is a glimpse of future politics. That is, who you are will be as much about who you oppose as who you support. Anyone familiar with the politics of Lebanon has a sense of what comes next for the multicultural democratic empire.
https://thezman.com/wordpress/?p=16153
Ja, Tulsi Gabbard har förklarats pestsmittad som antisemit och får alltså se sin politiska bana som lika stendöd som - Mel Gibsons karriär i Hollywood? Samma bannbullor är utfärdade mot ett antal muslimer, såväl gamla inarbetade Nation of Islam-företrädare som nyvalda, profilerade kvinnliga kongressledamöter och aktivister med rötterna i Somalia eller Palestina. Det fäktas och antyds mellan svarta och judiska identitärer om att Hollywood och media är för "vita" respektive gör en poäng av att korsfästa svarta män när de använder fel ord eller påträffas med komprometterande sexuella kontakter och relationsbeteende.
Det verkar bisarrt för hunsade vita män, men det är en väl etablerad bild bland vissa afroamerikanska identitärer att särskilt deras män är föremål för mediala angrepp och svekfulla svarta feminister och SJWs som låter sig manipuleras att bryta den nödvändiga gruppsolidariteten.
Omvänt finns en framgångsrik och hungrig jakt på
representation, vilket förstås innebär plattformar, uppdrag och lönekuvert i minst förhållande till den demografiska tårbiten,med uppjustering för historiska oförrätter.
#oscarsyousowhite skrämde skiten ut Hollywood-eliten och var framgångsrik.
Detta är alltså inte fråga om nådegåvor grupper emellan - utan beskyddarverksamhet där den som mönstrar det största sociokulturella våldskapitalet, kräver tribut. Och på precis samma sätt som 4-chan medvetet försökte så split mellan Hollywood och svarta biobesökare till Black Panther, så finns samma instinkt att stötta Tulsi Gabbard.
Min fiendes fiende är min vän. Tills vidare. Och här är den judiska gruppen faktiskt mer sårbar än trådkonsensus kanske menar. En demografiskt marginell grupp med oerhörda resurser är å ena sidan en formidabel aktör i ett mångkulturellt sammanhang. Men också en frestande måtavla för omfördelning och rättviseanspråk från sina tidigare allierade. Historien är full av exempel på hur legosoldater och nomadstammar inte nöjer sig med den sold som de urbana herrarna lovar, när herrarnas beroende blir uppenbart.
Afrosvenskar, muslimer, turknationalister och hispanics kan verka fragmenterade och lätta att manövrera ut vid behov - men för varje näsbränna och decimering dras lärdomar och stärks grupptillhörigheten snarare än eroderas. Varje framgång ger råg i ryggen och varje uppdrag ökar möjligheten att påverka vem som får ytterligare uppdrag.
Rätt vad det är kommer någon ung, rasifierad feminist i slöja stirra Bo Rothstein i vitögat och hålla med honom om att "kritiska vithetsstudier" handlar om judisk överrepresentation akademi, medier, politik och finans.
Och? Menar han att akademi, medier,politik och finans INTE ska spegla det nya Sveriges demografi?
Och när Bo tittar över axeln och söker stöd från den unge svenske doktoranden som växt upp med Pewdiepie och hänger på Flashback, Twitter och TikTok, så kommer denne att fråga:
Ja - menar du verkligen att det är OK?
Ska inte vita protestanter ha representation i Högsta Domstolen efter befolkningsandel, Asian Americans producera Hollywood-filmer och hispanics ta plats bland redaktörerna på NY Times, i proportioner som påminner om gatuvimlet? Ska inte bördorna bäras av alla dessa högprofilerade miljardärer som predikar social rättvisa och omfördelning?
Det är ju för övrigt intressant i förhållande till den israeliske nationalisten Yoram Hazony, som vi diskuterade för inte så länge sedan. Denne gillar skarpt unikt judevänliga protestantiska nationalism i Holland och den anglosaxiska världen och är precis som Gabbard en välkommen vän för den som desperat letar sådana bland sina fienders fiender.
Om hans nationalism verkligen är så "principled" som han vill hävda, är mer osäkert än att hans
judiska identitetspolitik i längden är bättre än den nakna egoismen och etnochauvinismen som genomsyrar Ben Shapiros varje ord.
Varför SKA amerikanska soldater dö för Israel, egentligen? är frågan som hänger i luften när Tulsi Gabbard ska marginaliseras till irrelevans. En livsfarlig, öppen ledning av politisk energi, som är lika farlig för makthavarna med dubbla lojaliteter som för dem som får för sig att fråga om dubbla lojaliteter.
Om jag var judisk identitär skulle jag grubbla över denna utveckling och illa kvickt verka i den vita majoritetens intresse på ett sätt som ses som autentiskt mer än i etniskt egenintresse - innan någon muslim eller turk hinner före. Och eftersom jag har min egen identitetspolitiska agenda, är det inte av altruism jag ger det rådet.