Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Dessa människor lever bara i det korta perspektivet.

En klen pojkrumsliberal utan inre moralisk kompass och karaktär, vad förväntade vi oss egentligen? Att någon kunde sätta sitt hopp till denna vindflöjel visar väl bara hur stor desperationen är hos oss som så gärna vill se skapande en intellektuell motkraft.

Ja, det kanske är så att det är en reaktion mot kravliberalerna, om det är det du menar. Jag hittade en gammal bloggpost hos Segerfeldt om hur han vill att borgerligheten ska se ut, tydligen föredrar han (vissa) konservativa framför (vissa) liberaler:

Jag förstår inte riktigt vilka dessa konservativa är som är okej enligt Segerfeldt... Är Lundberg inne i värmen nu? Är Roland PM det? Vilka avses, jag vet inte...

Bjerelds synpunkter:
Haha, vilket stolpskott, de hymlar ju inte ens kring att det är en nödvändig del i utvecklingen mot det liberala drömsamhället. "Inte värdigt nätverkets ambitioner" - det vädjandet från Bjereld biter säkert på tokliberalerna.

Högern och vänstern verkar ju ha någon slags tävling i vem som är "godast" och bedriver den mest extrema invandringspolitiken.... Gynnar väl SD antar jag.

Förresten skriver Stigermark/Kasselstrand om konservatism och nationalism i en artikel utifrån tesen att "nationalismen är den nya konservatismen". Som jag uppfattar det så vill de claima konservatism som begrepp - SD ska vara det enda "riktiga" konservativa partiet. Det är väl smart i så fall. Varför försöker de inte få artikeln publicerad på Newsmill? Går inte det?

Han ger ju närmast ett utvecklingsstört intryck. Hela syftet är ju att krossa välfärdsstaten.

Good find. Det är skrämmande hur naiva och verklighetsfrånvända vissa framträdande personer inom eliten är.

Jag tror Segerfeldt blandar ihop konservativa med neocons eller till och med libertarianer.
Annars kan ju Segerfelt beskriva verkligheten helt lysande - och ändå till slut dra till med helt fel slutsats när han beskriver sin tes om fri invandring utan sociala skyddsnät eller minimilön:
Men eftersom han då sätter människorna i Somalia och Afghanistan framför människorna i Sverige så går det som det går.
http://metrobloggen.se/segerfeldt/et...tionsmanifest/

Segerfeldt är ju rolig, konsekvent. Han sätter inte somalier eller afghaner framför svenskar, han värderar alla individer precis lika och drar sina slutsatser helt utifrån det. Det gynnar fler afghaner att komma hit än det gynnar svenskar att stänga dem ute - alltså ska de få komma hit.

Segerfeldt är ju trevlig eftersom han är så öppen med sin agenda. Att dessa marginaliserade tokliberaler får en sådan oförtjänt uppmärksamhet gynnar ju verkligen inte de borgerliga partierna.

Segerfeldt är ju interventionist dessutom, helst skulle han bomba sönder Syrien i detta nu. Han vill ju också upprätta ett "Demokratiernas förbund" som ska kunna intervenera var som helst när så passar, FN är för tandlöst i hans mening. På hans pluskonto ligger väl en balanserad syn på Israel-Palestina konflikten och att han anser att Åsa Linderborg är värre än Sverigedemokraterna (som dock är "postnazister", vad det nu är). Han har inga problem att provocera Twittervänstern vilket är underhållande, nyligen anklagade han Lars Ohly för att denne i en hypotetiskt scenario av Sovjetisk ockupation skulle ha utdelat nackskott på sina meningsmotståndare. Svårt att värja sig mot sådana anklagelser liksom... Kanske inte helt lämpligt uttalande men modigt. Hoppas vi får se mer av Segerfeldt, underhållande. Rising star. Kommer att ge ett lyft för SD om inte annat, för de som tycker det är bra.

Förresten har jag för mig att Segerfeldt är något av en idol för Orzion, de känns lite lika på något sätt. Orzion får rätta mig om jag har fel, men har något svagt minne om att Orzion talat uppskattande om Fredrik.

Ja, fast så jävla tokrolig är ju inte karln. Han kör ju, som du säger, med främlingsfientligkortet och hans interventionistiska drömmar vittnar om att det rör sig om en neokonservativ NWO-förespråkare vars högsta dröm är att få suga av Lloyd Blankfein. Det bästa vore ifall den här sortens halvfigurer frivilligt försvann från Sverige, så att de kan försöka sprida sina evangelier annorstädes. Jag är övertygad om att till exempel taiwaneser vill ha en massa afghaner och somalier till sin ö för att det är en "viktig liberal princip".

Ja, men det är ju det här som är så roligt, han är ju en karikatyr på sig själv. Hans högsta önskan är att rasera Sverige och han är helt ärlig med det också, han upplevs ju som nästintill anarkistisk. Han verkar intelligent, genomtänkt i allt och trots det så har han dessa morbida uppfattningar. Det är ju helt stört. Kan en sådan här person få mediauppmärksamhet i något annat land än Sverige egentligen?

Det där med "postnazism" var ju komiskt. Hans uppfattning verkar vara att SD är nynazister som tagit av sig stövlarna och kammat till sig lite, i övrigt är de lika. Dessutom gör han inte åtskillnad mellan mellan olika sorters nationalism, utan kallar allt för "nazism" - EDL eller SvP - same shit liksom. Och denna killen är statsvetare... Han har lika dålig koll på åsiktsspektrumet på vänstersidan också. Han hatar alla som inte är liberaler samtidigt som han anklagar andra, nationalister och de till vänster om S då främst, för att vara haterz. Riktigt cool snubbe detta.

Ron Paul har ju kandiderat till presidentposten i USA, och har i vart fall tidvis haft liknande uppfattningar. Nu är ju USA väldigt annorlunda i immigrationshänseende jämfört med Sverige, men det finns säkert fler exempel i världen.


Ja, Segerfeldt verkar (jag har inte läst mycket mer av honom än det som citerats i tråden) stå för en konsekvent nyliberalism. Det är min fasta övertygelse att den enda logiskt sammanhängande ideologi är nyliberalism/anarkokapitalism, vilket gjort att jag tidigare föredragit den. Den stora nackdelen är ju att den är såväl omöjlig att införa (eftersom logisk konsekvens endast är ett attraktivt argument för en liten andel av befolkningen) och i praktiken skulle leda till konsekvenser som en majoritet (inklusive jag själv) upplever som mycket negativa.

Det är här Segerfeldt gör fel.


I Sverige av idag finns inte de två alternativen, eftersom det uppenbarligen är politiskt och praktiskt omöjligt att avskaffa välfärdsstaten. Segerfeldt väljer alltså medvetet (han noterar att de flesta svenskar inte håller med) att propagera för ett omöjligt alternativ, vilket i praktiken innebär att han motarbetar den lösning på problemet som faktiskt är möjlig.

Den stora skillnaden mellan att begränsa invandringen och att avskaffa välfärdsstaten är nämligen att, trots att bägge alternativen idag är politiskt impopulära, det finns ett stort potentiellt folkligt stöd för att minska invandringen. Det potentiella stödet för ett genuint liberalt samhälle är obefintligt. (I sammanhanget kan noteras att begreppsförvirringen vad gäller "liberal" är i det närmaste total, och ordet används i Sverige idag för att beteckna så många olika företeelser att det är helt innehållslöst om det inte kvalificeras på något sätt. Jag har funderat på om inte vissa debattörer, även i offentligheten, brister i sin analys just på grund av en felanvändning av ordet och ska försöka skriva ihop något om det i tråden, vid tillfälle.)

Vad vi kan notera är att ”mediekriget om mångkulturen” har dött. När samtidsmagasinet Salt gick i graven 2002 så var den tyska konservatismen som vi känner den död i den lilla och räddhågsna svenska konservativa etablissemanget. Samtidigt som Salt gick i konkurs försvann Jan Stenbecks borgliga tidsskrift Moderna Tider.

Från början var Salt en del av mainstream och en av grundarna var konservativa tyskvetaren Per Landin. Han lämnade projektet tidigt efter att tidningen seglat i väg mot något som i det närmaste kan liknas en politisk pamflett än en konservativ tidskrift. Per Landin har sedan dess kommit att befinna sig i etablissemangets utkanter och översätter idag radikalkonservativ litteratur för Atlantis förlag. Efter dessa tidningars bortgång fanns det ett vakuum för konservativ akademisk tidskriftjournalistik inom ramen för etablissemanget.

Den israelpropagandistiske men mer klassiskt konservativa (sparkade enligt Clarté) kulturjournalisten Kay Glans och liberala skribenten Sofia Nerbrand blev de första redaktörerna för tidningen Axess som kommer ut 2002/2003. Finansieringen kom från Nordenstjärnan. Axess blev naturligtvis medievänsterns nemesis.

Aftonbladets Olle Svenning oroade sig på ledarplats vid 2003 efter att Axess publicerade spetsiga texter så som en text av litteraturvetaren Knut Ahnlund (född 1923) som skrivit en subtilt positiv text till Franco i Axess. Axess ägnade sig också åt kritik av relativistisk konst och radikalfeminism. Sofia Nerbrand försvinner från Axess år 2005. Ett år senare grundar hon liberala magasinet Neo som hon säljer till Paulina Neuding år 2009. och Kay Glans försvinner året efter. Johan Lundberg tar över Axess år 2006/2007 efter en interimredaktion.

Lundberg är rekryterad från Svenska Dagbladets fasta redaktion och är relativt okänd. Axess är vid den här tidpunkten på väg att växa till ett litet borgligt medieimperium. Axess fortsätter att ta in konservativa skribenter - men mycket av tidningens innehåll inriktar sig allt mer på att bedriva metapolitik för en mängd frågor och tidningen blir också bitvis mer opportunistisk än bildande. Tidningen får också en betydligt mer tydlig neo-konservativ och kontra-jihadistisk profil.

Det som kanske är mest slående är att den lilla tyska (radikal)konservatismen som då och då fått utrymme i Axess under Kay Glans får nu stå tillbaka för Lundbergs försvar för upplysningen och andra liberala frågor som Lundberg anser är viktiga. I princip så dödar Lundberg all tysk konservatism i magasinet och ersätter den med den oförargliga anglosaxiska liberalkonservatismen.

Det skall också visa sig att Lundberg är opportunist. Han påbörjar han en kritik mot ”mångkulturalismen” och feminismen under åren 2009-2011. Det mesta av kritiken bottnar i den redan befintliga liberala kritiken av den normativa mångkulturalismen med en fond av islamkritik och sionism.

Från nr. 1 2011 kommer Lundberg ut som ”liberal kosmopolit”, kanske mest för att slippa bli anklagad för ”rasism” från det vänsterliberala etablissemanget. Han vågar också käfta litet med Expo – och upplåter en sida i tidskriften där han driver med deras expertis. När Breivik tillslut gör entré sommaren 2011 så tar också argumenten slut. Lundberg nöjer sig med rollen som en neo-konservativ vänsterliberal med förkärlek för Israel, fri invandring och en viss kritik, inte olika den i DN, mot islamister. Ett annat bidrag till Axess är Lundbergs förtjusning i förståligt och lättillgängligt nyliberalt pamflettspråk och således sjunker kvaliteten på både skribenter och texter. Lundberg ersätter till sist Roger Scruton med kontra-jihadskribenten Theodore Dalrymple. Det blir ett visst gnäll från Expo, när de avslöjar att han är en av de viktigaste personerna inom Kontra-jihadrörelsen men Lundberg lyckas avstyra kritiken trots visst knorr från twitterliberalerna.

Från 2009 seglar dock Neo upp som en betydligt mer uppkäftigt tidning under Paulina Neuding. Tidningen går från kosmopolitiskt liberal till mer tydligt neo-konservativ under hennes tre år som delägare och chefredaktör. Mattias Svenssons Erik Ullenhagliberalism håller dock tidningen i schack. Från 2012 kallar sig tidningen ”borglig” och Gudmundson är nu rekryterad som kolumnist. Vi kan nog vänta oss mer ”Kontra-Jihad” från tidningen framöver – nu när Axess slickar sina sår efter Breivik-incidenten.

På Svenskt Näringslivs finansierade Timbro försökte man mellan 2009-2011 bedriva en tuffare metapolitik men post-Breivik har nu tvingat tankesmedjan att falla tillbaka i en trött socialliberalism. De marknadsandelar man kortsiktigt vann gick förlorade med Breivik. Roland P. Martinsson lämnade nyligen Timbro för USA. Under de år han var i Sverige var han en av de mest rabiata neo-konservativa islamofoberna i etablissemanget. Mot slutet av sin karriär i Sverige kom han ut som kritiker av Pride, vilket gjorde hans gamla kollega Johan Norberg upprörd samt kramade de tidigare "förhatliga" muslimerna.

Nu har socialliberalerna öppnat eget – vilket skall förstås som en motpol mot det icke-existerande ”konservativa” etablissemanget. De har bildat ett nätverk vid namn ”Migro” som förespråkar öppna gränser för att avskaffa fattigdomen samt en mängd politiska program som närmast liknat något hämtat ur miljöpartiets handlingsprogram. Så vilka är knutna hit?

Johan Norberg, vänsterliberal, författare och debattör. Tidigare knuten till Timbro
Fredrik Segerfeldt, frilansande nyliberal med karriär på Timbro och Svenskt Näringsliv.
Dilsa Demirbag Sten, neo-konservativ humanlistliberal journalist och författare

Sedan kommer ett par okända 1980-talister. Rola Brentlin, MUF-karriärist, Alexander Funcke, nyliberal doktorand i matematik med snuskigt stort CV, Sam Bowman, nyliberal analytiker vid okända smedjan ”Adam Smith Institute”, Jonas Grafström, doktorand i nationalekonomi samt snoriga nyliberalen och MUF-aktivsten Jacob Lundberg som snart också är doktorand. Med andra ord verkar det här vara ett ”studentprojekt” med tre toppnamn. Axess chefredaktör Johan Lundberg har redan givit tankesmedjan sitt stöd. Svenska Von Mises (Sveriges enda anarkokapitalistiska/högerlibertarianska tankesmedja) var inte lika glada och gjorde sig lustiga över tankesmedjan.

Länk: http://www.mises.se/2012/08/06/migro...la-manifestet/

Det är värt att notera att den här typen av små projekt sällan blir långvariga. Det verkar också som det mer verkar vara ett sätt för ett gäng doktorander, opportunister och lovande ”nyliberaler” att ta sig in i etablissemanget snarare än något annat. Etablissemanget tänker inte röra frågan om invandringspolitiken. Den är helig. Diskussionerna kring den normativa mångkulturalismen verkar förvisso levande - men då handlar det om självklarheter som hedersmord och kvinnlig omskärelse.

Det står dock klart att de kosmopolitiska liberalerna och de liberala feministerna har förlorat i strider om slöjor på barn och omskärelser av pojkar. Det står klart att etablissemangsmedia i princip har bestämt att lagar som på något sätt skulle hota judisk, muslimskt eller afrikanskt liv i Sverige inte är lämpliga. Den fria invandringen och arbetet för att göra Sverige mångetniskt och mångkulturellt anses viktigare än vissa liberala eller andra ”universella” principer. Däremot är etablissemanget överrens om att svensk kristenhet är något farligt – där passar det att vara liberal. Idag kan Aftonbladet stolt skriva att kristdemokratiska riksdagsledamoten Caroline Szyber är ”transaktivist”. Samtidigt försöker KDU profilera sig som liberala kritiker till feminismen. De är lika ouppmärksammade som vanligt och media kan inte bry sig mindre om vad KDU tycker – då moderpartiet tycker precis som Peter Wolodarski och Åke Bonnier.

Vidare verkar det etablissemanget konstruera konflikter som inte finns. I princip hävdar etablissemanget att ”den och den” är konservativa (och därför amoraliska), trots att de tycker likadant. Alla i etablissemanget är också överrens om att neo-konservatismen och militär intervention är av det goda. Inte heller finns det en debatt angående EU eller EMU. Alla är för – både ”vänstern” och ”högern”. Jag antar att vi snart kommer ha en ny debatt om NATO - där alla har ungefär samma åsikter.

Som det ser ut nu står Sverigedemokraterna helt ensamma om de flesta frågor som rör internationalism, mångkulturalism, bevakning och överstatlighet. Det finns ingen opposition. De kosmopolitiska liberalerna är få i antal. Jag kan nog räkna dem på tio fingrar – men nu märker man att till och med deras ”hangarounds” har börjat backa – och de är inte längre lika villiga att sticka ut hakan längre. Den här ”konsekventa” liberalismen är inte gångbar (har den någonsin varit det?) eftersom den kommer i konflikt med högre och viktigare intressen. Samtidigt verkar divergensen mellan elit och folk växa – men eliterna verkar inte ha något intresse att lyssna. De nya rösterna som Johan Lundberg en gång lyfte skriver inte längre för Axess. Till och med feministkritiken är död.

Det interna mediekriget om mångkulturen är nu över på nästan alla fronter. Visst kommer vi se en artikel då och då – men det handlar om dödsryckningar. Det är möjligt att vi kommer se en konstruerad ”konflikt” inför valet men det är inte så troligt. Etablissemanget går hellre under än ens berör alternativa frågor. Samtidigt finns det ju en parallell debatt och om Erik Almqvist är villig att fortskrida med sitt mediala projekt är det möjligt att vi kommer få en riktig sådan. Vad vi ser är en medial balkanisering av det politiska klimatet. Med tanke på att vi går mot färre medier och färre ägare – så kanske vi kommer se en framtid där det finns ett levande medialiv bortom eliternas dogmer.

Jag kan inte annat än at hålla med om ovanstående. Det är slående sällan som de som kallar sig liberaler är ärliga och löper hela linan ut i sina resonemang.
Det är lätt att göra ett uttalande som tex. Lööf och enbart säga A (vi kan ta emot 40 miljoner invandrare) för att sedan utlämna B, d.v.s. vilken konsekvens detta får. Det alienerar inte någon av de viktiga grupperna med reell möjlighet att påverka debatten eftersom de tilltalar allas minsta gemensamma nämnare - att vi ska ha en stor invandring. Detta trots att grupperna egentligen har olika målsättningar. Ett sådant uttalande stöter inte på mothugg därför att det tilltalar:
1 - De som anser att Sverige ska ha så öppna gränser som möjligt av solidariska skäl, t.ex miljöpartister (som alla vill hålla sig väl med), 40-talister inom medelklassen som i allmänhet har dåligt samvete, etc.
2 - De som vill utnyttja massinvandringen i ett mer långsiktigt projekt för att bryta ner välfärdsstaten
3 - De som står för en utopisk fri rörlighet av ideologiska skäl
4 - De som vill uppnå en press nedåt på svenska löner
5 - Alla oppinionsbildande antirastistiska institutioner och rörelser med fri tillgång till media

INGEN sätter sätter sig emot ett sådant uttalande med undantag för två grupper, d.v.s SD, som ingen ändå vill förknippas med, samt de delar inom LO-kollektivet som inte vill se en lönedumping. Efter skandalen med de lettiska byggarbetarna håller denna grupp dock tyst och det enda som ser ut att kunna bryta LO-kollektivets tystnad är om Löfven på något sätt skulle indikera att en kritik mot invandring ur detta perspektiv skulle vara okej. Det känns dock inte så troligt eftersom splittringen mellan Sahlinisterna och gråsossarna då skulle blottas på nytt och det ligger definitivt inte i Löfvens intresse.

Skillnaden nu jämfört med tidigare är att Fredrik S med flera öppet erkänner (och står för) konflikten mellan den fria rörligheten och en välfärdsstat som omfattar alla.
Påtalandet av denna konflikt har tidigare alltid mötts med argumenten "vi är ett rikt land, vi har råd" eller "vi måste vara noga med att inte ställa grupper mot varandra" från både liberalt- och vänsterhåll. Det är däremot inte lika lätt som tidigare att bara prata om visioner om ett "öppet land" utan att diskutera dess konsekvenser.
När kommunalpoliktiker från norr till söder öppet rapporterar om att de omöjligen kan ta hand om de nyinflyttade utan att andra verksamheter får stryka på foten går det helt plötsligt inte att mörka att illusionen om enighet kring "solidarisk invandring" stannar vid visionen och inte omfattar dess konsekvenser.
Liberalerna ger med andra ord SD's kritik av vänsters mulitikulturalism legitimitet genom att öppet erkänna att konflikten mellan invandring och välfärdsstat faktiskt finns. Det blir så att säga möjligt att på ett legitimt sätt söndra och härska i detta utrymme som tidigare presenterades för väljarna som en enad front från "7-klövern" gentemot SD.

I förlängningen spär Migro och liknande strömningar även på en annan splittring som finns för tillfället, nämligen den mellan liberaler och liberaler. Reinfeldt brukar raljera över vänsterns politik som "allt åt alla, hela tiden" men på ett likanande sätt kan man raljera över högern med "liberaler är vi alla, alltid, oavsett åsikt". Tydligen kan man hitta liberala argument både för och emot precis allt... övervakning på nätet, riktade bidrag, kvotering, omskärelse, förbud mot burqa och så vidare. ALLT ryms just nu under liberalismenens flagg och ingen vet längre vad en person eller parti som kallar sig liberal egentligen står för.
Detta kommer att bli liberalismens fall i slaget om mångkulturalismen eftersom när frågorna kring migration och integration succesivt granuleras så kan man från liberalt håll varken enas i om det ens existerar ett problem med nuvarande invandring och ännu mindre enas kring vad konsekvensen kan tillåtas att bli.
Fler och fler "liberaler" kommer att börja kalla sig något annat och att NEO tog bort sin liberala stämpel är nog bara början.

Liberalismen håller på att förlora slaget om mångkulturalismen på sin egen inbördes splittring och vänsterns solidaritetsprojekt håller på att rasa ihop på sin egen orimlighet i och med konflikten mellan invandring och väfärdsstat.

I dynamiken i denna splittring har partier som SD möjligheten att flytta spelet till sin egen spelplan eftersom de övriga parterna i "mediakriget" successivt ger dem rätt i sin problemformulering. SD presenterar dessutom en tilltänkt lösning (minskad invandring) vilket ingen av de andra falangerna gör. SD skulle lätt kunna sätta igång denna diskussion i valrörelsen genom att ställa Löfven mot väggen och fråga om han tänker återgå till den mer restriktiva invandringen som S bedrev innan borgarna kom till makten.

Ja, fast det ursäktar inte att de väljer att driva en linje som är uppenbart destruktiv. Det är välkänt att alltför stora inkomstskillnader leder till ökad kriminalitet (Buss 2006), och eftersom massinvandringen ändå bara kan hjälpa en försvinnande liten del av jordens människor (se exempelvis Roy Becks "Immigration by gumballs" och Tino Sanandajis numer klassiska text i Svensk tidskrift). Det finns även forskning som visar att etnisk homogenitet leder till förbättrad demokrati (Alesina, A., & R. Baqir, et al. (1997). Public Goods and Ethnie Divisions. World Bank.), och det är i princip bara nordeuropeiska och östasiatiska populationer som kan ha riktigt hög kvalitet på ett demokratiskt styre p.g.a. genetiska skäl (Vanhanen 2009). Debattörer måste bli bättre på att åtminstone belysa delar av detta, och visa hur orimlig, orealistisk och destruktiv den globala utilitarismen är.