Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Kanske.. kanske inte - men vad blir isf hans slutsats? Westerholm ser främlingsfientlighet överallt, vilket han anser måste utrotas - precis som en fanatisk frikyrkopastor ser synd överallt, vilket han anser måste utrotas.

Westerholms, återkommande devota lovsånger till Sayd Qutb (!) väcker f.ö. också en del tvivel... (Det kan för all del vara ett taktiskt sätt av Westerholm att fria till muslimska väljare.. men är ändå.. inte helt betryggande.)

Med risk för att svära i kyrkan, men här har väl ändå moderjords exploatörer rätt? Ända sedan hedenhös dagar har fogmassan i västerländsk statskonst bestått av bland annat rasism. Förnekar man det, spelar det ingen roll att man i övrigt står på motsatt sida, för likt förbannat står man där med ena handen på den fogsåg som löper tvärs igenom statsbygget.

Det här fungerar naturligtvis åt båda hållen. Om vi skulle hugga i med fogsågen i vänsterns fuskbygge och korsa alla fogar sammansatta av antirasism, så skulle det som återstod av vänstern vara lika lätt att hitta som en Higgsboson.

Vänstern är ingenting utan deras antirasism. Därför demonstrerar de mot rasism istället för att dra en lans för våldtagna kvinnor. De blundar för kvinnoförtryck, djurplågeri och annat som väcker anstöt hos västerländskt sinnade män och kvinnor, eftersom de är rädda för att deras enda och heliga vapen mot den västerländska civilisationen, antirasismen, ska bli kantstött och på sikt obrukbart.

Rasism är helt enkelt en oförytterlig del av den grund som västerländska samhällen står på. Utan den, ingen kvinnofrid. Ingen respekt för djur och natur. Ingen frihet ifrån de motsättningar som urholkar grogrunden för teknisk innovation och konstnärlig kreation. Utan den, inget väst.

Sedan är det självklart så att rasism inte bör idealiseras eller utformas på ett sådant sätt att den upptar människors tankar. Det handlar helt enkelt om att i tysthet acceptera och anpassa regelverken efter de evolutionspsykologiska mekanismer som avhåller oss ifrån att identifiera oss med rasfrämmande kollektiv.

Antirasism, däremot, kan bara utformas på ett sådant sätt att den sätter sig själv på de högsta av hästar och intar en ömsom aningslös och ömsom skenheligt godhetsrunkande Von oben-attityd gentemot den missväxt som den ger upphov till i undervegetationen. Att den bara kan implementeras på ett otillbörligt sätt och tar i anspråk på så mycket tid och resurser att den i sin fulla prakt kan liknas vid ett slags utvecklingens status quo gör den till något som måste bekämpas med alla (nåja) till buds stående medel.

På den punkten är många brutalt ärliga. Segerfelldt säger ju själv i sitt manifest att:

"Mitt svar är tydligt: jag väljer fri rörlighet framför välfärdsstaten."

Detta uttalande kan inte missförstås. Inte heller vilka han prioriterar.

Fast högern har ju också numer anammat projektet antirasism inom i stort sett allt. Svenskt näringsliv har länge vänstrat med vänstern och insett att deras aktivism angående invandring gynnar företag. Det är uppenbart att socialdemokraterna och miljöpartiet inte kommer att höja skatterna om de vinner valet. Den offentliga sektor vi har idag kommer alltså att vara densamma oavsett regering. Detta oavsett hur hög invandringen blir. Den lösning som kan komma till stånd är att sätta grupper mot varandra, vilket i klarspråk betyder att svenskar får maka på sig. Allt i humanismens ära ska sägas. I och med det är det ingen fara för näringslivet om invandringen ökar, snarare tvärt om i och med att det blir konkurrens om jobben och lönerna sänks. Bieffekter som socialt utanförskap och sämre välfärd behöver de inte bekymra sig om vilket ju socialdemokrater och miljöpartister har lovat.

Imho så feltolkar du, om du drar slutsatsen, att de skulle vara konsekvensetiker (största möjliga lycka till största möjliga antal).

Det centrala för dem är antingen att realisera vissa överordnade och absoluta värden - Segerfeldt: "Mitt svar är tydligt: jag väljer fri rörlighet" och/eller omsorgen om "den andre".

Det var vettiga och resonerande inlägg som motsatte sig Anna Ardins åsikter. Och sedan var det ett vänstertroll som såg rasism i allt (och tyckte artikeln var jättebra).

Ja, det var felformulerat av mig, låg inte några djupare tankar eller slutsatser bakom det direkt iofs. Det är väl pliktetiska/rättighetsetiska resonemang? Men det är väl även någon slags negativ utilitarism om man vill minimera lidandet för så många som möjligt? Jag är inte så haj på det där, men iallafall så verkar de ju sätta sina principer främst, ja. Bra iaf att de står för sina principer, till skillnad från diverse politiker som försöker hävda att i princip fri invandring gynnar Sverige...

Saxat från sr.se Källa
Var ljuger Poohl? SD växer ju, se här Försöker SR & Expo med smutsiga metoder sänka SD?

Det är äckligt hycklande hur media hyllar mångkultur men vägrar leva i den. För det skall vara fint att tycka om olika hur vidrigt det olika än kan vara.

Har varit utomlands en vecka, men är nu redo för lite intressanta diskussioner. Till en början blir det dock enbart några kompletterande utläggningar.

Regression to the mean är ett statistiskt fenomen och tyder inte på någon sorts gruppmässig ändamålsenlighet, men både den mänskliga arten i sin helhet och olika populationer har under en viss tidpunkt eller snarare period av historien en viss fenotypisk mall att så att säga hålla sig inom. Exempelvis tycks det som att ingen kan bli äldre än cirka 120 år under ett bra tag framöver, och likaså tycks genetiska predispositioner inom olika populationer leda till att medlemmar ur dessa tenderar att "röra sig" mot en medelpunkt, vilken dock sakta kan förändras över generationerna i ett samspel mellan ontogenesi och gruppens fylogenesi. Det gäller exempelvis intelligens hos negroider kontra kaukasoider.

Richard Lynn har i sina två kanske mest substantiella och rentav av mainstreamforskare hyllade verk, Dysgenics (1996, 2011) och Eugenics (2001), redogjort för att dysgenesis (genetisk försämring enligt vissa värdeomdömen, t.ex. att låg intelligens och dito conscientioussness är ofördelaktigt) och eugenesis (genetisk förbättring enligt vissa värdeomdömen, t.ex. att hög intelligens och dito conscientioussness är fördelaktigt) är möjlig att frambringa genom selektiv födsel av individer som har dessa goda genetiska egenskaper (positive eugenics), liksom att individer med sämre gener inte sprider dessa vidare (negative eugnics). Inom ramarna för ett mer "liberalt" samhälle så innebär det i praktiken att staten skapar incitament för att t.ex. underklassen inte skaffar barn och vice versa, men man kan även hålla på med embryoselektion och andra raffinerade tekniker.

Här är en kort utläggning om regression to the mean som återfinns i förstnämnda verk, men det krävs att man läser de båda verken i sin helhet för att förstå att eugenik verkligen fungerar, och hur, och att Sir Francis Galton hade rätt när han varnade för utvecklingen. (Och det var innan det började välla in utomeuropéer).

In the next generation Karl Pearson (1857-1936) was the leading exponent of the theory of genetic deterioration. Pearson studied mathematics at Cambridge, became professor of mathematics at University College, London, and, in 1911, became the first holder of the Galton Professorship of Eugenics, a post founded by a bequest in Galton's will. Pearson's first important contribution was to clarify the problem of regression to the mean. Galton had demonstrated by experiments on peas that long pods produce offspring a little shorter than themselves, while short pods produce pods a little longer. It was realized that this is a general phenomenon of nature and holds for a number of human characteristics including ability. This had also been shown by Galton in his pedigree studies, where he found that the sons of eminent men were not on average as eminent as their fathers. The problem was that if regression to the mean continued to operate over several generations, the descendants of the highly intelligent and of the very dull would regress to the mean of the population. If this was so, it would not matter that the more talented classes had lower fertility than the untalented, since in a few generations their descendants would be indistinguishable from one another. In response to this problem, Pearson (1903) worked out a statistical theory which showed that selective breeding altered the population mean, and it was to the new mean that offspring would regress. This meant that the inverse association between ability and fertility was shifting the population mean of ability downward, and the genetic deterioration entailed by this would not be corrected by regression effects.

När du skriver "högern", vad tänker du på då?

Ämnet är ju OT här. Har skapat en ny tråd i forumet för "Rasforskning" där vidare utläggningar och diskussioner kan ske.

https://www.flashback.org/p38437419#p38437419