Citat:
Ursprungligen postat av BengeRunflak
En kort sammanfattning av finns på sidan 42 i den här översiktsartikeln som SD skrivit om:
http://psychology.uwo.ca/faculty/rushtonpdfs/PPPL1.pdf
Sen har Helmut Nyborg räknat med fenomenet i de dystopiska prognoser han presenterat i populariserad version i bl.a Jyllandsposten.
Regression-to-the-mean-fenomenet är väl dock endast belagt inom grova raskategorier som svarta och vita i USA med förutsättningen att man fortsätter "para sig" inom den egna populationen. Teoretiskt skulle vissa "rasblandningar" kunna leda till oväntade effekter på gruppnivå... I ett annat sammanhang skulle det vara intressant att utveckla diskussionen - i synnerhet om nämnde Swedish Dissident själv vill delta. Ämne för ny tråd?
De starkaste bevisen för betydelsen av regression-to-the-mean hittills är dom som Richard Lynn lägger fram i "The Global bell curve".
http://www.vdare.com/articles/richar...fits-the-facts
Har varit utomlands en vecka, men är nu redo för lite intressanta diskussioner.

Till en början blir det dock enbart några kompletterande utläggningar.
Regression to the mean är ett statistiskt fenomen och tyder inte på någon sorts gruppmässig ändamålsenlighet, men både den mänskliga arten i sin helhet och olika populationer har under en viss tidpunkt eller snarare period av historien en viss fenotypisk mall att så att säga hålla sig inom. Exempelvis tycks det som att ingen kan bli äldre än cirka 120 år under ett bra tag framöver, och likaså tycks genetiska predispositioner inom olika populationer leda till att medlemmar ur dessa tenderar att "röra sig" mot en medelpunkt, vilken dock sakta kan förändras över generationerna i ett samspel mellan ontogenesi och gruppens fylogenesi. Det gäller exempelvis intelligens hos negroider kontra kaukasoider.
Richard Lynn har i sina två kanske mest substantiella och rentav av mainstreamforskare hyllade verk,
Dysgenics (1996, 2011) och
Eugenics (2001), redogjort för att
dysgenesis (genetisk försämring enligt vissa värdeomdömen, t.ex. att låg intelligens och dito
conscientioussness är ofördelaktigt) och
eugenesis (genetisk förbättring enligt vissa värdeomdömen, t.ex. att hög intelligens och dito
conscientioussness är fördelaktigt) är möjlig att frambringa genom selektiv födsel av individer som har dessa goda genetiska egenskaper (
positive eugenics), liksom att individer med sämre gener inte sprider dessa vidare (
negative eugnics). Inom ramarna för ett mer "liberalt" samhälle så innebär det i praktiken att staten skapar incitament för att t.ex. underklassen inte skaffar barn och vice versa, men man kan även hålla på med embryoselektion och andra raffinerade tekniker.
Här är en kort utläggning om
regression to the mean som återfinns i förstnämnda verk, men det krävs att man läser de båda verken i sin helhet för att förstå att eugenik verkligen fungerar, och hur, och att Sir Francis Galton hade rätt när han varnade för utvecklingen. (Och det var innan det började välla in utomeuropéer).
In the next generation Karl Pearson (1857-1936) was the leading exponent of the theory of genetic deterioration. Pearson studied mathematics at Cambridge, became professor of mathematics at University College, London, and, in 1911, became the first holder of the Galton Professorship of Eugenics, a post founded by a bequest in Galton's will. Pearson's first important contribution was to clarify the problem of regression to the mean. Galton had demonstrated by experiments on peas that long pods produce offspring a little shorter than themselves, while short pods produce pods a little longer. It was realized that this is a general phenomenon of nature and holds for a number of human characteristics including ability. This had also been shown by Galton in his pedigree studies, where he found that the sons of eminent men were not on average as eminent as their fathers. The problem was that if regression to the mean continued to operate over several generations, the descendants of the highly intelligent and of the very dull would regress to the mean of the population. If this was so, it would not matter that the more talented classes had lower fertility than the untalented, since in a few generations their descendants would be indistinguishable from one another. In response to this problem, Pearson (1903) worked out a statistical theory which showed that selective breeding altered the population mean, and it was to the new mean that offspring would regress. This meant that the inverse association between ability and fertility was shifting the population mean of ability downward, and the genetic deterioration entailed by this would not be corrected by regression effects.