Början på ett mediakrig om mångkulturen?

[/i]Ljusnarsberg toppar inte bara listan av kommuner som tog emot flest asylsökande under flyktingkrisen. Det är också en kommun som dyker upp på bottennivåer i sammanställningar och statistik över inkomster, skuldsättning, skolresultat och ohälsotal. Det är en åldrande bygd.

Det är också den kommun där Sverigedemokraterna ökade mest i förra valet. Då partiet fick 23,8 procent här. I Ställdalen, där det nedlagda Ritas hotell blev asylboende, röstade fyra av tio på Sverigedemokraterna 2014.

Under de senaste åren har SD dock inte varit särskilt profilerat, och partiet har lagt en enda motion under mandatperioden. Ewa-Leena Johansson [socialdemokratiskt kommunalråd] säger att S och SD har varit överens i ”99,9 procent av alla frågor”.

För att underlätta den akuta situationen vintern 2015/2016 projektanställdes en integrationskoordinator i Ljusnarsberg. Karin Wouda hade tidigare arbetat i kommunen bland annat med ungdomsverksamhet och föreningsliv, och hade höga ambitioner:

– Jag trodde att om vi går in i det här med öppet hjärta och om vi erbjuder människor möjligheter, så kommer det att gå bra.

Hon började med att inventera föreningslivet lokalt, och drog igång projektet ”låna en svensk”, där frivilliga kunde låta sig ”lånas ut” på biblioteket för att prata svenska med nyanlända.

Det dröjde ett tag innan hon kom igång. Såhär i efterhand tänker hon att hon borde ha hittat på saker direkt med de asylsökande, inte väntat på malande byråkrati eller beslut om pengar.

– En del saker jag försökte göra visade sig vara svårt, som samarbetet med skolan. De hade fullt upp med att klara av sin egen, ordinarie verksamhet.

Så småningom insåg hon att föreningslivet i Kopparberg var svagare än hon trott. När hon kallade till träffar kom oftast bara ett fåtal, och så få anmälde intresse för projektet ”låna en svensk” att Karin Wouda fick ragga deltagare i kommunhusets korridorer.

Nu, när kort tid återstår av projektanställningen, har hon också kommit att omvärdera integrationsarbetet på ett djupare plan.

– Jag har gått igenom en inre kris. Jag vet verkligen inte längre: hur gör vi om människor inte vill integreras? Och kan vi ens nå integration om vi har så skilda synsätt på mänskliga rättigheter? Hur långt ska vi jämka sådant som vi har kämpat i decennier för att nå i Sverige, som jämställdhet? Ska vi anordna simskola för kvinnor med fördragna gardiner i simhallen?

Karin Wouda pendlar till Kopparberg från Örebro, hon har en magister i kulturanalys och är stödfamilj åt två pojkar från Afghanistan. Hon säger att hon har mött många som har kämpat hårt, gjort sitt bästa och velat komma någonstans. Men hon har också ofta mött något helt annat:

– Jag har hört så många asylsökande säga att det enda de vet om Sverige är att de kan få bidrag här. De vet allt om det svenska bidragssystemet när de kommer, det är vad smugglare och andra talar om för dem under vägen hit. Varför är det så? Varför är Sverige inte känt för sina mänskliga rättigheter, varför vill man inte fly till Sverige för att man vet att vi respekterar kvinnor och barn?

Karin Wouda ursäktar sig för att hon ställer fler frågor än hon levererar svar, men hon säger:

– Jag tror att vi är för slapphänta. Vi måste våga ställa hårdare krav på den obligatoriska samhällsorienteringen. Det är svåra frågor, men vi måste kunna prata om dem utan att bli stämplade som rasister eller sverigedemokrater. Kanske bör det finnas att kriterium för hur mycket man anstränger sig, när det ska fattas beslut om uppehållstillstånd.

varför vill man inte fly till Sverige för att man vet att vi respekterar kvinnor och barn

– Jag har hört så många asylsökande säga att det enda de vet om Sverige är att de kan få bidrag här. De vet allt om det svenska bidragssystemet när de kommer