Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Emmanuel Macron is today the most admired world leader among liberals, centrists and cosmopolitans around the globe. He has managed to win the French presidency, enact reforms and stay relatively popular — all while speaking positively about the free market, the European Union, globalization and trade. He has done this in the face of a tide of populism that is still surging. What’s his secret? One key area to watch him on is immigration.

On Tuesday, Macron announced yet again that his government would be tougher on immigration, expediting asylum claims and then actually deporting those whose applications were rejected. (In 2016, France deported fewer than 20 percent of those denied asylum.) He insisted that he would never permit another “Jungle” to appear on his watch, referring to the enormous makeshift refugee camp that was cleared in 2016. Macron is being criticized from the left and congratulated by his opponent in the presidential election, the populist right-wing leader Marine Le Pen.

Macron has been an extraordinarily shrewd politician and has a chance to be one of the great presidents of France’s Fifth Republic. He understands something about the popular mood, and not just within his nation’s borders. In Germany, Angela Merkel has seen her once-sky-high public support crater over one central issue: her decision in 2015 to allow in 1 million refugees, many from Syria. In the recent German elections, in which Merkel’s party lost ground and the right-wing Alternative for Germany won enough votes to enter Parliament for the first time, exit polling showed that 90 percent of voters wanted those rejected for asylum to be deported faster and 71 percent wanted to cap the overall number of refugees.

The central issue feeding populism around the globe is immigration. That’s why you still see right-wing populism in such countries as Germany, the Netherlands and Sweden, where economic growth is strong, manufacturing is vibrant and inequality has not risen dramatically. Donald Trump beat 16 talented Republican candidates because he outflanked them all on one issue: immigration. “The thing [my base] want[s] more than anything is the wall,” Trump explained to the Associated Press.

Meanwhile, Democrats continue to move left on economics, believing that this will make them more credible populists. But polling shows that the public is already with them on economic issues. Where they differ — and especially with white working-class voters — is on immigration. Yet the party is now more extreme on the topic than it has ever been.
[...]
The party [demokraterna, men gäller ju även vår egen centermiljösosserikommunism] today embraces “sanctuary cities,” suggesting that local authorities should ignore federal laws or even defy federal authorities who try to enforce the law of the land. Imagine if Republican mayors did the same with regard to laws they don’t like on guns or abortions.

It is difficult to be moderate on any topic these days, most of all immigration.
[...]
The scale and speed of immigration over the past few decades is a real issue. Just since 1990, the share of foreign-born people in America has gone from 9 percent to 15 percent. It has nearly doubled in Germany and the Netherlands and nearly tripled in Denmark. Most of the new immigrants do come from cultures that are distant and different. Societies can only take so much change in a generation. If mainstream politicians do not recognize these realities and insist that those who speak of them are racists, they will only push the public in its desperation to embrace the real racists — of which there are many.

Bah Kuhnkes förutsättningar att bli språkrör bör dels betecknas som goda, dels ett tecken på vilka som kan komma att arbeta för hennes kandidatur. Trots Mehmet Kaplans avgång från regeringen tidigare under mandatperioden utgör Ibn Rushd-sfären och den islamistiska miljön en stor maktfaktor inom miljöpartiet men även inom delar av socialdemokratin. När Alice Bah Kuhnke blev kulturminister tog hon hela den maktbas med sig som hon byggde upp dels som generaldirektör för Ungdomsstyrelsen, idag Myndigheten för Ungdoms och Civilsamhällesfrågor, MUCF, dels det idag nedlagda Sektor 3.
[...]
Sektor 3 leddes från början av Alice Bah Kuhnke, som var med och grundade den hösten 2008. Hösten 2013 tillträdde Kristina Ljungros som chef. Den lades ned den 31 december 2013.

Vid grundandet av Sektor 3, finansierad av bland annat COOP, Fonus och andra delar av Folkrörelsesverige, utvecklade hon verksamheten till att i praktiken endast syfta till att ge Ibn Rushd – sfären ytterligare en plattform. Ingenting finns kvar på internet, alla spår är raderade idag, förutom på delar av ”old-web” samt i gamla cache – minnen där vissa av aktiviteterna fortfarande är kvar. Aktiviteter som styrker uppgifterna om en slagsida åt att bli en av Ibn Rushd-sfärens arenor för opinionsbildning.

Arbetstagarförteckningar från Sektor 3, deltagarförteckningar och aktiviteternas utformning tydliggör inte bara Bah Kuhnkes långa relation med Ibn Rushd-sfären och den islamistiska miljön. Löpande har flera socialdemokrater från såväl föreningen Hjärta Tro och Solidaritet varit anställda hos Bah Kuhnke på Sektor 3 eller engagerade på annat sätt. Det bör därmed inte vara slumpen som avgjorde att professor Ulf Bjereld, Tro och Solidaritets ordförande, fick Bah Kuhnkes uppdrag att utreda statsbidragen till trossamfunden.

Under gårdagen gick Jonas Bergström, S, ut med nyheten att han börjat som politiskt sakkunnig hos civilminister Ardalan Shekarabi, S. Bergström har tidigare ett internt partiengagemang som styrelseledamot i föreningen Hjärta, en del av Socialdemokrater för Tro och Solidaritet. Samtida i denna styrelse 2013 var bland annat Rashid Musa, Sveriges Unga Muslimer, samt Omar Mustafa, idag förbundsrektor för folkbildningsförbundet Ibn Rushd.

Att denna förening nu har stort inflytande i regeringen blir klart vid granskning av bilder från årsmötet samt vilka som satt i styrelsen. Alexander Akhlaghi, styrelseledamot, har under mandatperioden varit politiskt sakkunnig i statsrådsberedningen och hos utrikesminister Margot Wallström. Ett annat namn av medlemmarna som syns på bilderna är Kristina Persdotter, idag statssekreterare åt Stefan Löfven. Även Malin Ericson, Feministiskt Initiativ, återfinns på den socialdemokratiska föreningen Hjärta´s årsmöte vilket styrker de uppgifter om starka personband mellan F! och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet.

Ardalan Shekarabi nämns av allt flera som ett framtida alternativ den dagen Stefan Löfven avgår. Shekarabis goda relationer till Socialdemokrater för Tro och Solidaritet och Ibn Rushd-sfären har tidigare inte synts utåt men varit väl kända av de som följer socialdemokraternas inre liv. Tro och Solidaritets inflytande blir allt tydligare med såväl statssekreterare åt statsministern som politiskt sakkunniga hos kronprinspretendenterna.

De politiska stabernas utformning är centrala för att kunna bevaka dels maktbalanserna i de regeringsbärande partierna, dels kunna predestinera vilken politik en framtida ministär eller oppositionsparti kommer föra.

Han har intervjuats i Ekot, i TV4, i DN, i SvD och av TT. Genomgående kallas han "Mellanösternkännare och professor i statsvetenskap" (Ekot), "Mellanösternexpert" (TV4, SvD och TT) eller rätt och slätt "Mellanösternkännare" i DN. Att Ulf Bjereld är professor är oomtvistligt, säkert en utomordentlig sådan. Han leder ett forskningsprojekt om Sverige under kalla kriget vid Göteborgs universitet samt forskar om den politiska betydelsen av "samhällets accelererande individualisering". Han undervisar också studenter i internationell politik Men på vad sätt Ulf Bjereld är Mellanösternexpert är oklart.
[...]
Det går alltså knappast att hävda att Bjereld har någon akademisk grund för att utge sig för Mellanösternexpert. Hans forskning handlar främst om svensk politik.
Vad han däremot med fog kan kalla sig för är debattör, palestinavän och socialdemokrat. Han är flitig gäst på landets stora debattsidor och han sitter i styrelsen för de kristna socialdemokraternas förening Broderskap. Inget fel i detta. Det är bra att folk får säga sin mening, det är bra att folk bryr sig om palestiniernas svårigheter och det är bra att akademiker vågar ge sig utanför sina discipliner och debattera politiska frågor. Men då är det bra att känna till vem Ulf Bjereld är. När man läser Per Gahrton, som också är engagerad i palestinafrågan, vet man ju vem det är. Men vem är Ulf Bjereld?
[...]
Tillsammans med bland andra Per Gahrton och Lars Ohly undertecknade han i april en artikel om att avbryta allt militärt samarbete med Israel - men skrev inte ett ord om Sveriges militära samarbete med diktaturen Saudiarabien. Under sina år som medlem i Kpml(r) i början av 80-talet skrev han en artikel i tidningen Proletären där han kritiserade den polska frihetsrörelsen och att Solidaritet förrådde den kommunistiska saken. Kpml(r) har ofta varit extrem i sin Israelkritik och under långa perioder hävdat att den judiska staten måste utplånas. Att vara engagerad i palestinafrågan och söka sig dit antyder ett förhållningssätt som måhända är intressant men knappast opartiskt.
Inte heller är broderskaparna vilka som helst i palestinafrågan. Broderskapsrörelsen har en lång tradition av medlemmar som är mer eller mindre öppet fientliga mot den judiska staten. Både Sigbert Axelson och Jan Bergman, som varit ledande broderskapare, var aktiva försvarare av Radio Islam i den största rättegången om hets mot folkgrupp som genomförts i Sverige. Axelson har i ett flertal artiklar därtill argumenterat för att Israel av teologiska skäl ska upphöra eftersom judarna ska omvändas till kristna varför staten Israel förlorar sin mening. Bakom den oskyldiga fasaden av kristen hygglig "dialog" odlar Broderskaparna i dag kontakter med extrema islamister som också har Israels utplånande på programmet. Ett färskt exempel är när man bjöd in den radikale islamisten och Hamassympatisören Azzam al-Tamimi att tala. al-Tamimi är uttalat för staten Israels utplånande, stöder självmordsbombningar och anser att "martyrskapet inte är slutet, utan början på de underbaraste av ting.
[...]
Ett annat är Uppdrag gransknings avslöjande om Broderskapsrörelsens täta och okritiska kontakter med muslimska brödraskapets svenska gren. Ett tredje är att broderskaparen Ola Johansson aningslöst hyllar den islamistiska ideologen Sayyd Qutbs sociallära men helt bortser ifrån Qutbs totalitära idéer, hans brinnande antisemitism och hans romantisering av martyrdöden.
Denna bakgrund diskvalificerar på intet sätt Ulf Bjerelds medverkan som kommentator i Mellanösternfrågor, men man ska veta att hans analyser är av en speciell karaktär, att de inte grundar sig på hans forskning och att de politiska organisationer han valt har starka böjelser för Israels mer extrema fiender. Själv skulle jag inte lita ett ögonblick på en sådan person i frågor som rör konflikten mellan israeler och palestinier. Och att han har fått status som opartisk Mellanösternexpert säger en del om vilket sammanhang svensk utrikesbevakning tyvärr ofta befinner sig i.

Svenska partier får i sin iver att skapa mångfald aldrig se på kandidater som "invandrarrepresentanter".

Nalin Pekgul imponeras av en teaterpjäs som väcker tankar om en modig släkting och vanskliga lojaliteter.
[...]
En bekant till mig som endast har hört talas om Neclas [Pekguls faster] mod ville också se föreställningen. Efteråt var han arg på pjäsens författare Mustafa Can, som har kurdisk bakgrund, för att ingenting i pjäsen antydde att det skulle handla om kurderna. Visserligen tyckte också min bekant att föreställningen var mycket bra, men om han träffade Mustafa Can skulle han få veta att han inte bryr sig om sitt eget folk.

Jag försökte ta en diskussion om konstnärlig frihet och att pjäsen kan ha ett annat syfte än att bekräfta en kurdisk självbild. Jag fick dock ge upp och tänkte för mig själv; dessa inskränkta kurder som inte ser att det finns en värld där andra krig pågår och där icke-kurder också lider.

Min bekants reaktion är ett symptom på en större sjukdom. På olika sätt och av olika anledningar fostras människor in i eller tar med sig lojaliteter och motsättningar från sitt ursprungsland.

Erdogan och Gülen
Nyligen besökte jag Holland och fick veta att den holländska polisen har stora svårigheter att hantera konflikterna mellan Erdogan- och Gülen-anhängare. Det obehagliga är att den konflikten har flyttat in i själva polisorganisationen. I sin strävan efter att sammansättningen av poliskåren ska spegla befolkningen har de lyckats få poliser med turkisk bakgrund. Så långt är allt gott och väl. Men när poliser känner lojalitet med Erdogan eller Gülen, i stället för det holländska samhället, uppstår problem. Det skrämmer mig att olika etniska grupper sätter en sådan press på individerna att det blir svårt för dem att verka i det samhälle som de lever i.

Mångfaldssatsningar behövs, men man måste gå varsamt fram. Här har svenska partier en viktig läxa att göra inför årets val.

Jag vädjar till politiska partier att på allvar diskutera risken för att personer som föreslås för olika politiska uppdrag kan ha lojalitet någon annanstans än med partiets politik och det demokratiska systemet.

Äntligen är väntan över: Familjen är samlad igen

Två år av gnagande väntan. Osäkerhet. Men nu ska sjuårige Rodan i Borås återförenas med sin syriska mamma Nazi. Det var kriget i Syrien hösten 2015 som gjorde att Rodan med pappa Khaled Swirakly flydde till Borås. Men mamma Nazi och de två syskonen blev kvar.

De var en hårsmån från döden när en räddningsbåt från Sverige närmade sig dem i vågorna. Det var Gula Båtarna, Sjöräddningssällskapets och mediekoncernen Schibsteds (som äger SvD) satsning för att rädda liv på Medelhavet. Vi journalister ombord skulle vara både livräddare – och journalister.

Läs hela historien om familjen Swiraklys förening och deras tankar om framtiden i SvD på söndag den 28 januari.

Polisen Ted Eriksson höggs i nacken med en kniv på Medborgarplatsen i Stockholm.

En ung afghan från Iran har åtalats för mordförsök.

Utredningen sätter på ett oroande sätt strålkastaren på det svenska mottagandet av ensamkommande hösten 2015 och framåt.

I Stockholm pågick under förra året en två månader lång sittdemonstration mot utvisandet av afghanska ungdomar. Den 31 augusti har polisassistent Ted Eriksson och hans kollega Marcus till uppgift att vara på plats vid den på Medborgarplatsen.
[...]
Ted Eriksson får ett knivhugg i nacken som åklagaren Daniel Suneson betecknar som mordförsök. "Endast på grund av tillfälliga omständigheter" var inte hugget dödande.
[...]
Den som åtalats för mordförsöket är en enligt egen uppgift 17-årig afghansk ung man från Iran med tidsbegränsat uppehållstillstånd i Sverige. Han säger i polisförhör att han har deltagit i demonstrationen på Medborgarplatsen många gånger. "Sju, åt … tio gånger kanske".
[...]
I förhör ger han inte någon förklaring till attacken. När hans tid i Sverige kartläggs av polisen framträder en kaotisk bild av det svenska mottagandet där det 20-tal personer som förhörs bara är en del av alla som haft till uppgift att hjälpa honom.

Men vad är "hjälp"? Vad är ett värdigt mottagande av asylsökande? Vad är respekt mot och omsorg om andra människor? Hur använder vi i Sverige vår stora vilja att hjälpa andra?

Det är frågor jag ställer mig när jag läser polisens utredning.

Mannen som åtalats för att ha försökt mörda Ted Eriksson är född i Afghanistan och uppväxt i Iran, enligt egna uppgifter. Han kom till Sverige i december 2015 och uppgav då att han var 16 år.

Först togs han till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm på grund av problem med ett knä. Sen lades han in på Sachsska barnsjukhuset med vad som senare kallas "uppgivenhetssyndrom". Han åt och drack inte, och verkade apatisk.
[...]
Från sjukhuset flyttades den asylsökande mannen till ett familjehem där personal från BUP, barn- och ungdomspsykiatrin, besökte honom flera gånger i veckan. Han fick kontakt med en kurator som han fick förtroende för. "Han sa till slut att han var 25 år, efter att hon frågade honom om allt han hade sagt att han gjort. Han hade berättat att han hade gått i skolan också berättat att han hade jobbat både som skräddarassistent och som svetsare i skyskrapor och att han hade haft tre anställda under sig".

Även flera andra vittnen säger att de var säkra på att mannen var över 18 år. En kurator säger: "han var tystlåten och tillbakadragen på ett, i hennes värld, något konstgjort sätt … Han ville vara tyst och göra som han ville, tills han fick sin vilja igenom". Han hade svårt att acceptera att bli behandlad som ett barn.

Mannen sa senare när han tillfrisknat att han bara hade skojat när han var sjuk.
[...]
Mannen får ett tidsbegränsat uppehållstillstånd av medicinska skäl 16 september 2016. Men i början av 2017 säger han till sin handläggare på socialtjänsten att han saknar sin familj, tycker det är kallt i Sverige och att han vill återvända till Iran.


Det blir en diskussion på BUP om det verkligen är en bra idé. Men han får sin vilja igenom efter att flera runt honom haft kontakt med hans familj i Iran, som säger att han är 23 år gammal och kan bestämma själv. Han flyger till Teheran 25 februari 2017 och hans gode man stryks från sitt uppdrag.

Familjehemmet, som pratat i telefon med hans föräldrar och två yngre systrar, 23 och 21 år gamla, inför avresan, tycker inte att de verkar välkomna honom. "Vill han komma hit och göra livet surt för oss igen", säger den ena systern. Men de får höra senare att pappan mötte honom på flygplatsen.

Den 24 maj är mannen, som fått en flygbiljett med öppen retur, tillbaka i Sverige igen. Det hade skurit sig med familjen, är det enda korta svar han ger som förklaring. Han säger att nu vill han stanna för att få ett bättre liv, studera och jobba. Efter en vecka får han en plats på ett boende i Tyresö utanför Stockholm. Där finns andra ungdomar, och bemanning av personal dygnet runt. Han får en ny god man och ny kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin, BUP.

Eftersom han fortfarande officiellt är under 18 år och har uppehållstillstånd får han barnbidrag på 1050 kronor i månaden enligt en anställd på hemmet där han bor.

Han ifrågasatte enligt ett vittne att det var så många inblandade i hans ärende och han förstod inte deras roller. "Det är hur många som helst", säger en anställd på hans boende. "Han har ju kontakt med BUP och det var alltså folk från socialtjänsten och Migrationsverket. Det var liksom en hel hög med människor".

21 augusti börjar han för första gången i svensk skola, på Tyresö gymnasium.
[...]
Men efter bara fyra dagar i skolan hamnar han i bråk där med andra elever från Afghanistan. Enligt ett åtal för misshandel slog han en annan elev med ett knytnävsslag i ansiktet. Han åtalas också för att fyra dagar senare ha misshandlat och hotat ytterligare en elev.
[...]
På morgonen den 31 augusti tar han sig från boendet i Tyresö med buss till Willys, där han köper en kockkniv med ett blad på 20 centimeter och en burk Red Bull.
[...]
Han går av t-banan vid Medborgarplatsen och upp genom uppgången mot Björns trädgård. Han går direkt fram och hugger Ted Eriksson i nacken, enligt vad han själv berättar.
[...]
Han sitter nu på ett låst ungdomshem i väntan på rättegången, som börjar på måndag. Åklagaren har kallat en rättsläkare och ett vittne för att styrka att mannen är över 18 år, och vill att han utvisas från Sverige.

Berättelsen ovan väcker många frågor. Varför sökte mannen asyl i Sverige? Var det en sjuk person som kom hit, eller blev han sjuk här? Varför åkte han hem till Iran och varför kom han tillbaka? Varför blev han plötsligt våldsam när han äntligen fick gå i skolan?

Det finns inga tydliga svar i polisens utredning, helt enkelt därför att den inte ger svar på vem mannen som åtalats för mordförsöket på Ted Eriksson egentligen är. Är han en ensamkommande 17-åring, som han nu själv hävdar i polisförhör, eller en 25-årig vuxen?

Motivet och det plötsliga, grova våldet är ett mysterium.