2011-05-09, 19:44
#481
Intressant artikel ändå, sällan man ser så många länkar till skånska etnoregionalister på en sjuklöverhemsida. Han kritiserar ett medborgarskap där bara universella kriterier och territorium antas knyta samman medborgarna, och det är bra, för sådant bör vi undvika i Europa. Han betonar behovet av gemensamma erfarenheter (inte bara värderingar vilket signalerar globalistliberalism rakt av) och citerar en känd amerikansk kommunitär tänkare, vilket skulle kunna vara bra beroende på vad som görs av det. Han erkänner sambandet nationalism-demokrati.
Dock tycks det som om kommunitarismen här legitimerar mest hans vilja att federalisera Sverige, en tanke han tydligen snöat in sig på. På ett plan är det fullt logiskt, och i en annan situation än dagens hade det till och med kunnat vara önskvärt med större hänsyn tagen till de historiska landskapen, både ur demokratisk och identitetsmässig synpunkt, som Andraandningen antyder så är det bara bra om levande regionala identiteter får balansera det jakobinska i nationalstaten.
Men nu är vi i en rätt besvärlig situation (EU i grundlagen, ja till neokonservativa krigsinsatser, politiska eliter som vägrar att ens byta från det multikulturalistiska till det muskelliberala spåret, hyperindividualism, konsumtion av rötter i stället för rötter, eliternas övergivande av nationella och därmed demokratiska projektet). Om man då ser följande precisering av vad han menar med nationalism ser man vart det lutar:
Nationalismen frammanas alltså i den praktiska retoriken i samband med de olika federala enheterna, inte nationalstaten, även om man kan ana en förhoppning att även denna ska stärkas i en slags dialektisk process. Det sista argumentet är också märkligt i en svensk kontext: om Sverige bör söka undvika inbördeskrig består hotet knappast i att Östergötland har för lite självstyre eller att gatukontoret i Tomelilla inte får använda ordet rullebör i officiell korrespondens. Sätter man in det i en EU-kontext där så mycket förs över från nationalstaten uppåt blir det inte så mycket kvar för den nationella nivån alls. Sadé nämner inte EU vad jag kan se men av vad jag kan förstå av sammanhanget och länkarna på hans hemsida följer han de, inte minst skåningar, som i början av 1990-talet hoppades att EU skulle urholka nationalstaternas makt till regionernas fördel. Så det är verkligen en stor skillnad mellan SD:s åberopande av kommunitära ideal i en tydlig nationell kontext och Sadés förslag, där han försöker vrida en mycket utbredd kritik mot identitetspolitik och alltför plastig liberalism i en federalistisk riktning som likväl är vänd mot den nationalstat som fortfarande torde ha en del kraft kvar att sätta emot fortsatt överstatlighet.
Detta är någon slags Nya Klassen II, det är en elitagenda, men markerat borgerlig och inte längre klassisk latte eller batik, men i grunden senmodern med identifikationsmässiga individuella rullgardinsmenyer där entreprenörerna säljer sina identitetskoncept på en marknad snarare än representerar dem. I grunden är han ändå latte.
Det är dock positivt att i debattens periferi en sjuklöverpolitiker säger att nationalism är nödvändig för demokratin. Om något stannar av artikeln (i den mån artiklar på Newsmill stannar någonstans) är det kanske detta snarare än den federalistiska utvecklingen av tanken som är för osvensk för att fastna.
Dock tycks det som om kommunitarismen här legitimerar mest hans vilja att federalisera Sverige, en tanke han tydligen snöat in sig på. På ett plan är det fullt logiskt, och i en annan situation än dagens hade det till och med kunnat vara önskvärt med större hänsyn tagen till de historiska landskapen, både ur demokratisk och identitetsmässig synpunkt, som Andraandningen antyder så är det bara bra om levande regionala identiteter får balansera det jakobinska i nationalstaten.
Men nu är vi i en rätt besvärlig situation (EU i grundlagen, ja till neokonservativa krigsinsatser, politiska eliter som vägrar att ens byta från det multikulturalistiska till det muskelliberala spåret, hyperindividualism, konsumtion av rötter i stället för rötter, eliternas övergivande av nationella och därmed demokratiska projektet). Om man då ser följande precisering av vad han menar med nationalism ser man vart det lutar:
Citat:
Genom en federal statsbildning kan man exempelvis bygga demokrati med hänsyn till önskemål om regionalt självstyre. Enhetlighet och mångfald kan på så sätt kombineras. Maktdelningen i federala statsskick är en bra försäkring mot flertalets förtryck av de få. Det är fortfarande ett styre som bygger på enhetlighetstanken, men det kan ju med fördel finnas utrymme för flera i viss mån självstyrande enheter - flera nationalismer - inom samma stat. På många håll i världen torde detta vara ett lyckat recept för att undvika inbördeskrig.
Nationalismen frammanas alltså i den praktiska retoriken i samband med de olika federala enheterna, inte nationalstaten, även om man kan ana en förhoppning att även denna ska stärkas i en slags dialektisk process. Det sista argumentet är också märkligt i en svensk kontext: om Sverige bör söka undvika inbördeskrig består hotet knappast i att Östergötland har för lite självstyre eller att gatukontoret i Tomelilla inte får använda ordet rullebör i officiell korrespondens. Sätter man in det i en EU-kontext där så mycket förs över från nationalstaten uppåt blir det inte så mycket kvar för den nationella nivån alls. Sadé nämner inte EU vad jag kan se men av vad jag kan förstå av sammanhanget och länkarna på hans hemsida följer han de, inte minst skåningar, som i början av 1990-talet hoppades att EU skulle urholka nationalstaternas makt till regionernas fördel. Så det är verkligen en stor skillnad mellan SD:s åberopande av kommunitära ideal i en tydlig nationell kontext och Sadés förslag, där han försöker vrida en mycket utbredd kritik mot identitetspolitik och alltför plastig liberalism i en federalistisk riktning som likväl är vänd mot den nationalstat som fortfarande torde ha en del kraft kvar att sätta emot fortsatt överstatlighet.
Detta är någon slags Nya Klassen II, det är en elitagenda, men markerat borgerlig och inte längre klassisk latte eller batik, men i grunden senmodern med identifikationsmässiga individuella rullgardinsmenyer där entreprenörerna säljer sina identitetskoncept på en marknad snarare än representerar dem. I grunden är han ändå latte.
Det är dock positivt att i debattens periferi en sjuklöverpolitiker säger att nationalism är nödvändig för demokratin. Om något stannar av artikeln (i den mån artiklar på Newsmill stannar någonstans) är det kanske detta snarare än den federalistiska utvecklingen av tanken som är för osvensk för att fastna.
Fattar du inte att det här snacket bara är en strategi för att skapa världsstaten?
