Början på ett mediakrig om mångkulturen?

När det vänder i den svenska debatten går det fort. Det som ena dagen var otänkbart att säga blir nästa dag en självklarhet. Vi såg det i höstas i samband med regeringens historiska pressträff den 24 november, då flyktingpolitiken lades om 180 grader. Nu händer samma sak i debatten om åldern hos de ensamkommande flyktingbarnen.
Efter Uppdrag Gransknings reportage i SVT i förra veckan vänds kapporna så snabbt att det är svårt att hänga med. Det som tills nyligen betraktades som en officiell sanning - att det är en främlingsfientlig myt att ensamkommande asylsökande ljuger om sin ålder och att medicinska åldersbedömningar är oförsvarliga - omfattas knappt längre av någon.
En barnläkare vittnar plötsligt om att en del ensamkommande som han har mött rentav är i 40-årsåldern. Rädda barnen ser problem som de tidigare förnekade. Migrationsverket beklagar situationen, och skyller på Justitieombudsmannen (JO). SKL larmar om att vuxna män placeras i högstadiet tillsammans med unga tjejer i nian. Och skånska kommuner berättar nu att problemet med "vuxna flyktingbarn" är så omfattande att de har skapat särskilda "barnboenden" för vuxna.
Vad säger det om det svenska debattklimatet att dessa vittnesmål kommer fram på bred front först nu? Det är ett underbetyg som borde ljuda som en larmsignal genom hela det offentliga Sverige - från medier till myndigheter, kommuner och politiker.
För det har inte saknats visselblåsare som har påtalat fenomenet under lång tid, såsom Jonas Andersson, med egen erfarenhet från området. Det har bara inte funnits något större intresse av att lyssna.

Det är bra att borgerligheten debatterar medborgarskapsfrågan på nytt. Vi ställer alldeles för låga krav på den som vill bli medborgare jämfört med våra grannländer.
Det räcker att man kan styrka sin identitet, har permanent uppehållstillstånd samt har bott ett antal år i Sverige och har levt ett skötsamt liv. Voilà, sen får man ett av världens mest attraktiva pass.
Syftet har varit att utjämna skillnaderna mellan icke-medborgare och medborgare. Men kravlöshet leder inte till ökad gemenskap. Det gör det inte heller lättare att integreras. I stället har man tömt en viktig symbol på dess betydelse.
Det gick väl an i ett homogent land med begränsad invandring. Det fungerar sämre i dag. Om det görs rätt kan medborgarskap vara en av de få enande symbolerna i ett samhälle där sedvänjor, religion och kultur skiljer oss åt.

Först mot slutet av verket snuddar Wetterberg vid denna problematik, när han diskuterar den främlingsfientlighet som är och har varit ovanligt stark i Skåne och som först tog sig organisatoriskt uttryck i det malmöitiska Skånepartiet. Skånepartiet värnade uttryckligt en specifik om än diffus skånsk kultur, som delvis härleddes från landskapets danska förflutna. Skånepartiet nådde en hygglig lokal framgång i Malmö, men konkurrerades snart ut av en radikalare partibildning som varken var upptaget av Skånes särprägel eller hade någon nostalgisk bild av Danmark, nämligen Sverigedemokraterna.

När detta är sagt vill jag ändå medge att det finns något speciellt och avvikande i skånsk mentalitet. Skåne är Sveriges sydligaste landskap och landets utpost mot det kontinentala Europa. Det är därför ofta genom Skåne vi har hämtat impulser från europeisk kultur. Inte minst har universitetet i Lund fungerat som en svamp som sugit upp och vidarebefordrat nya trender i Europas intellektuella strömningar och politiska kultur.

Det var också i Skåne, närmare bestämt i Malmö, som August Palm inledde sin agitation för arbetarnas och socialdemokratins sak. En agitation som skulle sätta sin prägel på svensk politik och historia under större delen 1900-talet.

Hade Wetterberg lagt lite större möda på att fördjupa sig i detta perspektiv hade hans skånska historia kunnat bli inte bara ett imponerande kraftprov, utan kanske också ett mästerverk.