Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Samma argument i huvudledaren i HD/Sydsvenkan igår:


Det var viktigare att göra tvärtemot NyD/SD än att göra rätt. Och man skäms fan inte ens över att medge det.

För övrigt är nämnda ledare måhända det närmaste man kommer en kursändring på HD/Sydsvenskan, som jag nog vill mena har varit en av Sveriges absolut extremaste dagstidningar på migrationsområdet. Eftersom man känner ett mindervärdeskomplex mot DN har man kontrat genom att vara ännu mer renläriga och ännu duktigare på att peka ut, släta över, ursäkta, skambelägga, hata, trivialisera, eller vad nu situationen har krävt.

Givetvis är ledare full av undanflykter och brasklappar, men det är närmast skrattretande att se punkten:


...efter att dagligen i flera års tid stått för de mest ogrundade och hätskaste beskyllningarna. Vilken tur att man ändå lämnar utrymme för rasistanklagelser med: "så länge debatten hålls på en anständig nivå" (jag utgår helt fräckt från att man själva definierar vad som är en "anständig nivå").

Just extremismen på HD/Sydsvenskan har nog mest handlat om sammanslagningar, nedskärningar & "synergier". Man har helt enkelt gått "full retard" för att man har hoppats att detta skulle belönas med en "uppflyttning" till DN.

Det funkade för Per Svensson.

...och Patrik Lundberg, som väl främst skrev melodifestivalreferat åt HD, tills han hittade sitt kall - att vara självutnämnd talesperson för landets alla kränkta ostasiater. Hans största framgång (fortfarande?) var att få bort den ritade figuren från Fazers Kinapuff-påsar. Han headhuntades till någon Stockholmstidning efter den succén (rentav till Aftonbladet?), men karriären tog väl aldrig riktigt skruv efter det. Gissningsvis för att det är rätt svårt att hitta exempel som stödjer tesen om att koreanska adoptivbarn är utsatta för ett systematiskt rasistiskt förtryck i Sverige. Man får ju inte med sig Tove Lifvendahl i alla fall...

Det kan vara glädjande att få rätt i sina analyser, men i det här fallet är nog tråden tyvärr som Cassandra.

Jag ser ingen kursändring. Jag ser bara en argumentation för en ohelig allians mellan S och M som ska strypa varje försök till verklig förändring. En kort andhämtningspaus med lite "anständig debatt". Sedan full fart mot utopin mångkultur igen.

Vilka patetiska gnölspikar miljöpartiet är, men så har de också en reservarmé av journalister på sin sida.

Två år efter att Sverige svängde och backade framför stupet är mp's regeringsföreträdare (och säkerligen de aktiva längre ner i partiet, fast det sägs inte i SvD:s artikel) fortfarande sura för att de anser sig lurade och överkörda av de mer erfarna och realistiska sossarna. Kan ingen tvinga dem att skriva "som man bäddar får man ligga" för hand tvåhundra gånger? Eller förklara för Maria Ferm, Alice Bah och Åsa Pommesson att när man sitter i en regering så kan man inte uppträda som i ungdomsförbundet?? Man ställer sig bekom regeringens beslut och dess strävan att arbeta långsiktigt, punkt. Annars kan man lämna huset.

https://www.svd.se/s-och-mp-i-flykti...ats-tva-ganger



Naturligtvis inte ett ord i artikeln om de väldiga kostnader det handlar om, på alla nivåer, ifall man skulle ge am nesti åt skäggisarna/ afghankidsen, vad det skulle betyda på sikt eller hur mycket anhöriginvandring det skulle föra med sig. Inte ett ord.

Artikeln toppas med en färgbild från protesterna i Kållered förra månaden, för att sälja in bilden av atta motståndet mot avvisningar är något som engagerar hela svenska folket.

Mellan skåpl och vägg svär sossarna och deras tjänstemän på Rosenbad säkerligen över de korkade, naivt romantiska miljöpartisterna som man tvingats regera ihop med.

Igår Canada om demografiproblemet som de menar löses mha invandring.
Idag en svensk i vita huset med samma agenda. Demografin. Lösningen är väl invandring.

Skall detta verkligen komma tillbaka på den internationella politiska dagordningen igen?

https://www.svt.se/nyheter/utrikes/f...jobb-hos-trump
https://en.wikipedia.org/wiki/Tomas_J._Philipson

Återigen! Läs Santessons texter producerade mellan 2014-2016. Jag skulle vilja säga att hans mod trumfar ditt alla dar i veckan. Och även om han inte skrivit de kritiska texter han gjorde under den tiden så tycker jag inte det skulle "hållits mot honom". De under denna tid tysta samhällsdebattörerna är inte skurkarna. Att utmana systemet genom att helt opåkallat skriva kritiska artiklar om invandring och migration var ett försörjningmässigt självmord som ytterst få av oss härinne hade mäktat med. Skurkarna är de som medvetet skrev artiklar med ett innehåll de inte höll med om och framförallt de som aktivt drivit den linje som kastat oss i fördärvet.

När såg ni senast någon artikel, expert eller ledare i svensk regimtrogen media som föreslog att man kanske skulle titta på frågan varför svenskar föder få barn? Jag kan faktiskt inte minnas senaste gången jag såg någon sådan.

Att hålla en låg profil med insikten att vissa åsikter kommer vara omöjliga att försvara i längden, är inte mod, utan opportunism.

Vad hade hänt om marginalantecknarna och opinionsföljarna med medial plattform, tigit helt still istället för att positionera sig själva som viskande kritiker inom systemet? Inget. Om något fungerar man som ett efterhandskonstruerat alibi genom att inte göra sig fullständigt misskrediterad. Mänskligt förståeligt, inte heroiskt.

"Tysta samhällsdebattörer" i samtidens mest ödesdigra fråga - vad är det för samhällsdebattörer? Vare sig de var för fega eller för dumma gjorde de sig - oväsentliga.

Du kan lika gärna försöka snacka upp "feministerna" på Aftonbladet, som NU törs kritisera sin interna kultur. När det är tillåtet. De var väl också heroiska som såg på och stod ut?

Det är ju en evig fråga om man ska vara en levande hund eller ett dött lejon.

Att den akademiska världen saknar ägare gör inte ägarintresset i media betydelselöst. Det finns i den meningen inget argument att ge sig på då ägarintresset i media kan ha och har betydelse, oberoende av huruvida det finns en definierad ägare av den akademiska världen eller ej.

Vad är det för ockupationsmakt du talar om? Ifråga om "nazismen" valde Tyskland att frigöra sig från kravet att underställas den judiska maktordningen. Det krävdes ett världskrig för att göra nationalsocialismen omöjlig - allt för att återinrätta det judiska inflytandet, med påföljande mångkultur och dekadens som naturlig följd.

Nu tror jag heller inte att det är så enkelt som du vill göra gällande. Skillnaden mellan repatriering och att de som nu bor i landet, såväl svenskar som invandrare, tvingas lämna pga att välfärdsstaten kollapsar är enorm. Därtill kommer vägen dithän kantas av extremt tilltagande repression och tvångsintegration. Tillvaron för nästkommande generationer blir ett rent helvete.

Det har också påtalats att mediekriget är en chimär, dvs ett skådespel dirigerat utav ett fåtal intressenter som inte tillåter annat än koshercertade åsikter att träda fram. Frågan om repatriering är en sådan springande punkt vare sig du finner det "ointressant om SD och M talar om" det eller ej. Nej, den påstått förlorande sidan har endast spelat ut sin roll och syfte efter det att målsättningen om demografiskt skifte realiserats.

Problemet är hur som helst att Sverige numera är alldeles för Stockholmsdominerat. Insikterna finns ute i landet. eller bland dem som har kontaktnät ute i landet, bortom den glassiga storstadsmedelklassen, men de flesta inom "eliterna" i massmedia, politik, högre förvaltning och business, i synnerhet gammelmedia, ser världen enbart ur Stockholmsperspektiv och mäter med Stockholms måttstockar. Även om de geografiskt sett finns i Malmö, Linköping eller Örebro så är dessa personer tätt uppknutna till huvudstadens perspektiv - eftersom det är dit de siktar.

Mycket av de konjunkturbundna dumheterna pch bluffideologin i Sverige har odlats fram i Stockholm, de är demografiskt kopplade till Eken. Henvänstern, t ex. Tydligen blir man korkad av att bo i kungliga huvudstaden numera, det ser vi ju i media varje dag!

Allvarligt talat:; bristen på starka regionala aktörer som kan och vågar utmana Stockholm och dess modetänk är ett stort problem i svensk offentlighet., och för bara 30-40 år sedan var det inte så instängt som det har blivit nu på 2000-talet. Bokförlag, tv-kanaler, filmbolag osv är idag uppenbart fixerade vid att hitta sådant som passar för Stockholmsmedelklassen (eller för storstädernas medel- och överklass, om vi ska vara litet mer generösa).

Om Stockholmsmedelklassen vtvingades att tugga i sig mer av den skit deras politik och kultur skapar, och fler av dem tvingades upp ur sin gosiga sömn, så skulle det börja hända saker med det svenska medieklimatet.