2017-04-22, 23:39
  #44809
Medlem
orrtupps avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Diagoras

Inte någonstans i sina ledare gör Dahlbergs ens en ansträngning till att komma med några konkreta förslag eller bedömningar av vad som krävs för att åtgärda situationen. Hon verkar tro att bara någon rabblar upp problem så kommer "någon" ansvarig politiker eller myndighetschef att inse fakta och omedelbums åtgärda situationen. Det är alltid någon annan som ska komma med lösningarna, inte Anna Dahlberg eller någon annan journalist. Dahlberg verkar tro att om hon bara ägnar sig åt att rabbla upp problem så kommer allting lösa sig till slut.
Okey nu är Anna D en ledarskribent och inte en journalist så kanske min invändning mot ditt inlägg blir lite fel. Ändå gör jag ett försök.

Det är ju faktiskt inte journalisternas uppgift att lösa problem och åtgärda felaktigheter. Deras roll är att beskriva verkligheten.

Det är politikernas och myndigheternas roll att agera och lösa problem.

Det är i alla fall så det borde fungera i en demokrati.
__________________
Senast redigerad av Siegfrid 2017-04-23 kl. 11:15.
Citera
2017-04-23, 00:02
  #44810
Medlem
Gullegubbens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av orrtupp
Nu har jag lyssnat på de aktuella avsnitten och tycker att det var många intressanta tankegångar, inte minst resonemangen kring majoriteten kontra minoriteterna samt spekulationerna kring ett kommande tvärstopp för svenskens tolerans när spektaklet har gått för långt.

Klart lyssningsvärt.

Dessutom fick jag lust att höra mer och idag har jag i samband med diverse vårstök ute maratonlyssnat på några äldre avsnitt av deras Podd.

Det som jag då slogs av var att det är väldigt mycket av deras åsikter som jag absolut inte håller med om men att jag ändå kunde njuta av lyssningen. Det är helt enkelt uppfriskande att lyssna på ett INTELLIGENT samtal mellan två personer som bildar sig sin uppfattning på verkligheten och som försöker vara ärliga mot sig själva och lyssnaren!

Då spelar det ingen roll om jag anser att de har rätt eller fel eller att det kanske ibland är halvfärdiga resonemang, det blir intressant och utmanande för mig att lyssna och i tanken hålla med eller försöka argumentera emot.

Det är alltså raka motsatsen till att lyssna på P1 som jag i normala fall gör med resultat att jag blir förargad eller rent av beklämd över alla floskler, medvetna feltolkningar och halmgubbediskussioner.
För att inte tala om infantiliseringen!

Tillsammans med Aron Flams podd så öppnar Marcus & Malcoms podd något av en ny radiovärld för mig ungefär som när jag en gång i tiden gick över från skvalradion till P1.

Det är skönt som lyssnare att bli tagen på allvar som en tänkande människa till skillnad från att behandlas som ett lättlett får som måste skyddas från en komplicerad verklighet och mina egna tankar.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om dem. Kuyene gjorde hyggligt ifrån sig i Magister men den andre (med Örebropartiet) gjorde sämre ifrån sig. Deras kommentarer om Chang Frick och libertarianism är oerhört slappa. Det får mig att känna mig osäker på deras arguments hållfasthet i de frågor där jag håller med dem. Förhoppningsvis har de tänkt djupt i dessa frågor medan de bara poserar i de frågor där de framstår som puckade.
Citera
2017-04-23, 00:05
  #44811
Medlem
fasligts avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Diagoras
Av alla "realister" i invandringsdebatten måste Anna Dahlberg vara en av de absolut värsta. I flera år har hon tjatat och gnällt om alla problem som massinvandringen till Sverige har skapat. Däremot så har hon knappt med en enda stavelse kritiserat den politik som har lett hit. Det krävdes knappast ett intellekt av Stephen Hawkings kaliber för att för några år sedan klara av att räkna ut att vi skulle hamna i den nuvarande situationen förr eller senare. Problemet är att situationen är ännu värre än vad Dahlberg beskriver den som. Att invällandet av hundratusentals semilitterata bidragsturister år efter år skapar problem kan vem som helst räkna ut.

Inte någonstans i sina ledare gör Dahlbergs ens en ansträngning till att komma med några konkreta förslag eller bedömningar av vad som krävs för att åtgärda situationen. Hon verkar tro att bara någon rabblar upp problem så kommer "någon" ansvarig politiker eller myndighetschef att inse fakta och omedelbums åtgärda situationen. Det är alltid någon annan som ska komma med lösningarna, inte Anna Dahlberg eller någon annan journalist. Dahlberg verkar tro att om hon bara ägnar sig åt att rabbla upp problem så kommer allting lösa sig till slut. Grejen är att alla riksdagspolitiker och myndighetsansvariga är fullt medvetna om hur läget ser ut. Det är inte brist på information som gör att svenska politiker inte agerar, det är inte där skon klämmer.

Problemet är att det breda folklagret inte kommer skapa något politiskt tryck att förändra något i grunden så länge inte samhällssituationen förändras drastiskt. Dahlbergs tafatta försök att skapa en känsla av alarmism inför den nuvarande situationen är dömd att misslyckas så länge ingenting katastrofalt inträffar.

Ann-Charlotte Marteus har en precis lika meningslös ledare idag.



http://www.expressen.se/ledare/ann-c...a-roka-loften/

Samma sak. Upprabbling av fakta som alla redan vet. Vem tror att det här kommer skapa någon som helst förändring?

Svenska journalister var under många år märkbart innovativa när de kom med olika förslag för att på bästa sätt undergräva den reglerade invandringen till Sverige och skapa kampanjer och drev i media för att motarbeta alla som motsatte sig befolkningsutbytet. Nu när media låtsas som om de är upprörda över att vitala samhällsfunktioner inte längre fungerar och att bidragsfinansierade islamister breder ut sig i Sverige är de förvånansvärt tysta om både orsakerna till hur vi ens hamnade här och hur eventuella lösningar för att få samhället att fungera igen som det var tänkt från början ska se ut.

Det är precis på den här punkten som medias oärlighet och ideologiska korruption lyser igenom. Svenska journalister vill inte att politikerna ska fixa problemen, de vill inte att massinvandringen ska upphöra. Däremot vet de att svenska folket nu börja ana vidden av de problem som den tidigare politiken skapat och kan därför inte fortsätta som de gjorde 2014. Alla journalister var fullt medvetna om vad Miljöpartiets invandringspolitik skulle leda till, det var därför de backade upp den in i det sista. Frånvaron av konkreta lösningar på massinvandringsproblemen i Sverige, samt tystnaden kring de direkta orsakerna, visar tydligt på vilken sida all etablerad media står på.

Jag tror faktiskt att en del har börjat bli genuint oroliga över hur detta kommer att sluta. Men det är klart att journalister har varit medvetna om vartåt det barkat och att de flesta ändå länge sett positivt på massinvandringens möjligheter, frågan är bara vad det var för möjligheter man tyckte sig se. Vissa fän har säkert hela tiden varit fullt nöjda med känslan av egen fantastiskt storsint godhet där de stått i regnställskondens och hackat morötter, men inte alla. En del föreställde sig kanske hur de på det underbaraste av vis skulle ta hand om alla stackars eftersatta människor och likt professor Higgins göra folk av okultiverade Elizor i bästa Pygmalionstil. Vad hoppades de andra på? Hur många kan ha närt en medveten förhoppning om att abnorm invandring av svårintegrerbar sort skulle skynda på det miljötalibanska tusenårsriket där alla tvingas leva på frön, gå i tagelskjorta och hålla varandras skitiga händer i talgdankens sken? Räknade vissa med att kapitalismens sammanbrott skulle sammanfalla med sprängandet av 10 miljonersgränsen och att i den nya sköna värld vi då skulle bebo kunde man aldrig få en getherde för mycket, eller huckleväverska? I mörker är den blinde kung liksom. Eller vad fan annars skulle ha varit så lockande för folk med väloljade informationskanaler?

Kanske är det bara vanans makt. Man har så länge varit våldsamt för "frihetslängtande" palestinier mot "imperialistiska" USA-stödda israeler och tänker inte så mycket på att inte alla sorters muslimer är likadana och så gick kanske många på u-landslinje på folkhögskola och skaffade sig en romantiserad bild av ädla afrikanska frihetskämpar som behövde rödvinsvänsterns hjälp för att kränga av sig gammalt västerländskt förtryck. Och så har man kanske tänkt sig att alla som kommer ända hit kommer för att de är så tacksamma över rödvinsvänsterns fornstora insatser och nu framför allt vill ta lärdom av rödvinsvänsterns fenomenala politiska analys och alls inte är ute efter världens mest generösa välfärdsbidrag. Vem vet vad som rört sig, och rör sig, i folks rödvinsmarinerade hjärnor där invand vänsterideologi tumlar runt med de möjligheter till personlig vinning som maktpositioner ger.
Citera
2017-04-23, 00:25
  #44812
Medlem
fasligts avatar
Här har vi ett ovanligt åskådligt exempel på hur bisarrt ett mediaalster kan bli då en förvirrad skribent försöker sitta på två stolar samtidigt, antagligen i en föreställning om att man rapporterar föredömligt opartiskt.
Citat:
Terrordådet i Stockholm har fått politiker att kräva hårdare tag mot papperslösa.
Polisen Leif Fransson har uppdraget att jaga de som inte lämnar landet frivilligt.
En av de han jagar är Faramarz, som gömmer sig av rädsla för att skickas tillbaka till Afghanistan.
http://www.expressen.se/kvallsposten...igt-godtrogna/

Den rådige polisen Leif och stackars papperslöse Faramarz är lika bra. Heja heja.
Citera
2017-04-23, 00:48
  #44813
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av fasligt
Här har vi ett ovanligt åskådligt exempel på hur bisarrt ett mediaalster kan bli då en förvirrad skribent försöker sitta på två stolar samtidigt, antagligen i en föreställning om att man rapporterar föredömligt opartiskt.

http://www.expressen.se/kvallsposten...igt-godtrogna/

Den rådige polisen Leif och stackars papperslöse Faramarz är lika bra. Heja heja.
Kanske dags att förkasta slaskpressen?

Den utgör inte någon förbättringskraft, endast snask, förtryck och förföljelse. Deras egoistiska existensberättigande (affärsidé) är att sälja lösnummer och annonsplats, ej att förglömma. De är möjligen "ideologiskt" aktiva, men då i en riktning: den maktkonserverande.

De kan aldrig vara drivande för förändring. Endast maktkonservativa förtryckare eller opportunistiska exploatörer när vindarna vänder och maktbalansen utmanas.
Citera
2017-04-23, 03:07
  #44814
Medlem
Napoleon.Snowballs avatar
I dag står världen ånyo inför ett viktigt val.

70 % av fransmännen tycker i upprepade OU att det finns för många utlänningar i landet. Samtidigt som 16 % av den nuvarande befolkningen stöder IS (27 % av dem i åldern 18-24).

http://www.vox.com/2014/8/26/6067123/isis-poll

Landet är tillsammans med Belgien och Sverige de västeuropeiska stater som enligt mig löper störst risk att falla sönder inom en 20-årsperiod. I Frankrike är liksom i Sverige eliten invirad i en tung filt av politisk korrekthet (postmodernismen är ju Gud fördöme ett franskt tankefoster) men i motsats till i Sverige har en liten intellektuell och reaktionär vänster-falang överlevt och opponerat sig mot globalism, amerikanism, EU, nyliberalism och den kulturella förstörelsen av den franska arbetarklassen samt de destruktiva effekterna av (särskilt muslimsk) massinvandring. De mest kända företrädarna är väl Houellebecq och Michéa.

När vi pratar om mångkultur borde vi minnas att den blott utgör en ingrediens i undergångsreceptet (främst som en del av relativismen/postmodernismen), och andra viktiga kryddor är nyliberalism/globalism och massinvandring.

Christopher Caldwell refererar nu strax före valet några böcker av en framstående sociolog, Christophe Guilluy, som har anlitats av både Sarkozy och Hollande (samt uppskattats av Le Pen!). Den senaste, Le crépuscule de la France d’en haut, når samma insikter som Christopher Laschs gjorde med sitt mästerverk The Revolt of the Elites and the Betrayal of Democracy på 90-talet (vilket Guilluy villigt erkänner):

Citat:
But they give the best ground-level look available at the economic, residential, and democratic consequences of globalization in France. They also give an explanation for the rise of the National Front that goes beyond the usual imputation of stupidity or bigotry to its voters. Guilluy’s work thus tells us something important about British voters’ decision to withdraw from the European Union and the astonishing rise of Donald Trump—two phenomena that have drawn on similar grievances.

At the heart of Guilluy’s inquiry is globalization. Internationalizing the division of labor has brought significant economic efficiencies. But it has also brought inequalities unseen for a century, demographic upheaval, and cultural disruption. Now we face the question of what—if anything—we should do about it.
A process that Guilluy calls métropolisation has cut French society in two. In 16 dynamic urban areas (Paris, Lyon, Marseille, Aix-en-Provence, Toulouse, Lille, Bordeaux, Nice, Nantes, Strasbourg, Grenoble, Rennes, Rouen, Toulon, Douai-Lens, and Montpellier), the world’s resources have proved a profitable complement to those found in France. These urban areas are home to all the country’s educational and financial institutions, as well as almost all its corporations and the many well-paying jobs that go with them. Here, too, are the individuals—the entrepreneurs and engineers and CEOs, the fashion designers and models, the film directors and chefs and other “symbolic analysts,” as Robert Reich once called them—who shape the country’s tastes, form its opinions, and renew its prestige. Cheap labor, tariff-free consumer goods, and new markets of billions of people have made globalization a windfall for such prosperous places. But globalization has had no such galvanizing effect on the rest of France. Cities that were lively for hundreds of years—Tarbes, Agen, Albi, Béziers—are now, to use Guilluy’s word, “desertified,” haunted by the empty storefronts and blighted downtowns that Rust Belt Americans know well.

[...]

Somehow, the rich parts of France have failed to impart their magical formula to the poor ones. Fixing the problem, at least for certain politicians and policy experts, involves coming up with a clever shortcut: perhaps, say, if Romorantin had free wireless, its citizens would soon find themselves wealthy, too. Guilluy disagrees. For him, there’s no reason to expect that Paris (and France’s other dynamic spots) will generate a new middle class or to assume that broad-based prosperity will develop elsewhere in the country (which happens to be where the majority of the population live). If he is right, we can understand why every major Western country has seen the rise of political movements taking aim at the present system.

[...]

The laid-off, the less educated, the mistrained—all must rebuild their lives in what Guilluy calls (in the title of his second book) La France périphérique. This is the key term in Guilluy’s sociological vocabulary, and much misunderstood in France, so it is worth clarifying: it is neither a synonym for the boondocks nor a measure of distance from the city center. (Most of France’s small cities, in fact, are in la France périphérique.) Rather, the term measures distance from the functioning parts of the global economy.

[...]

even if French people were willing to do the work that gets offered in these prosperous urban centers, there’d be no way for them to do it, because there is no longer any place for them to live. As a new bourgeoisie has taken over the private housing stock, poor foreigners have taken over the public—which thus serves the metropolitan rich as a kind of taxpayer-subsidized servants’ quarters. Public-housing inhabitants are almost never ethnically French; the prevailing culture there nowadays is often heavily, intimidatingly Muslim.

At the opening of his new book, Guilluy describes twenty-first-century France as “an ‘American’ society like any other, unequal and multicultural.” It’s a controversial premise—that inequality and racial diversity are linked as part of the same (American-type) system and that they progress or decline together. Though this premise has been confirmed in much of the West for half a century, the assertion will shock many Americans, conditioned to place “inequality” (bad) and “diversity” (good) at opposite poles of a Manichean moral order. This disconnect is a key reason American political discussions have turned so illogical and rancorous. Certain arguments—for instance, that raising the incomes of American workers requires limiting immigration—can be cast as either sensible or superstitious, legitimate or illegitimate, good or evil, depending on whether the person making them is deemed to be doing so on the grounds of economics or identity.

(Här vill jag inflika att en stor ekonomisk invändning mot massinvandring är omsorgen om ens egen arbetarklass. Det främsta vapnet för att upprätthålla lönerna för enkla jobb är invandringsbegränsning. Sverige skulle t ex kunna ta in indier som fick köra all busstrafik i Sverige, till en femtiondedel av lönen.)

Citat:
Guilluy has written much about how little contact the abstract doctrines of “diversity” and “multiculturalism” make with this morally complex world. In the neighborhoods, well-meaning people of all backgrounds “need to manage, day in, day out, a thousand and one ethno-cultural questions while trying not to get caught up in hatred and violence.” Last winter, he told the magazine Causeur:

Unlike our parents in the 1960s, we live in a multicultural society, a society in which “the other” doesn’t become “somebody like yourself.” And when “the other” doesn’t become “somebody like yourself,” you constantly need to ask yourself how many of the other there are—whether in your neighborhood or your apartment building. Because nobody wants to be a minority.

Thus, when 70 percent of Frenchmen tell pollsters, as they have for years now, that “too many foreigners” live in France, they’re not necessarily being racist; but they’re not necessarily not being racist, either. It’s a complicated sentiment, and identifying “good” and “bad” strands of it—the better to draw them apart—is getting harder to do.

France’s most dangerous political battles play out against this backdrop. The central fact is the 70 percent that we just spoke of: they oppose immigration and are worried, we can safely assume, about the prospects for a multiethnic society. Their wishes are consistent, their passions high; and a democracy is supposed to translate the wishes and passions of the people into government action. Yet that hasn’t happened in France.

Guilluy breaks down public opinion on immigration by class. Top executives (at 54 percent) are content with the current number of migrants in France. But only 38 percent of mid-level professionals, 27 percent of laborers, and 23 percent of clerical workers feel similarly. As for the migrants themselves (whose views are seldom taken into account in French immigration discussions), living in Paris instead of Boumako is a windfall even under the worst of circumstances.

[...]

In France, the Parti Socialiste, like the Democratic Party in the U.S. or Labour in Britain, has remade itself based on a recognition of this new demographic and political reality. François Hollande built his 2012 presidential victory on a strategy outlined in October 2011 by Bruno Jeanbart and the late Olivier Ferrand of the Socialist think tank Terra Nova. Largely because of cultural questions, the authors warned, the working class no longer voted for the Left. The consultants suggested a replacement coalition of ethnic minorities, people with advanced degrees (usually prospering in new-economy jobs), women, youths, and non-Catholics—a French version of the Obama bloc. It did not make up, in itself, an electoral majority, but it possessed sufficient cultural power to attract one.


https://www.city-journal.org/html/fr...art-15125.html
__________________
Senast redigerad av Napoleon.Snowball 2017-04-23 kl. 03:16.
Citera
2017-04-23, 03:14
  #44815
Medlem
Napoleon.Snowballs avatar
Jag ber om ursäkt men i ovanstående inlägg glömde jag nämna Guilluys kritik av den politiska korrektheten och de stora likheterna med Sverige:

Citat:
Since the age of social democracy, we have assumed that contentious political issues inevitably pit “the rich” against “the poor” and that the fortunes of one group must be wrested from the other. But the metropolitan bourgeoisie no longer lives cheek-by-jowl with native French people of lesser means and different values. In Paris and other cities of Guilluy’s fortunate France, one often encounters an appearance of civility, even consensus, where once there was class conflict. But this is an illusion: one side has been driven from the field.

The old bourgeoisie hasn’t been supplanted; it has been supplemented by a second bourgeoisie that occupies the previously non-bourgeois housing stock. For every old-economy banker in an inherited high-ceilinged Second Empire apartment off the Champs-Élysées, there is a new-economy television anchor or high-tech patent attorney living in some exorbitantly remodeled mews house in the Marais. A New Yorker might see these two bourgeoisies as analogous to residents of the Upper East and Upper West Sides. They have arrived through different routes, and they might once have held different political opinions, but they don’t now. Guilluy notes that the conservative presidential candidate Alain Juppé, mayor of Bordeaux, and Gérard Collomb, the Socialist running Lyon, pursue identical policies. As Paris has become not just the richest city in France but the richest city in the history of France, its residents have come to describe their politics as “on the left”—a judgment that tomorrow’s historians might dispute. Most often, Parisians mean what Guilluy calls la gauche hashtag, or what we might call the “glass-ceiling Left,” preoccupied with redistribution among, not from, elites: we may have done nothing for the poor, but we did appoint the first disabled lesbian parking commissioner.

Upwardly mobile urbanites, observes Guilluy, call Paris “the land of possibilities,” the “ideapolis.” One is reminded of Richard Florida and other extollers of the “Creative Class.” The good fortune of Creative Class members appears (to them) to have nothing to do with any kind of capitalist struggle. Never have conditions been more favorable for deluding a class of fortunate people into thinking that they owe their privilege to being nicer, or smarter, or more honest, than everyone else. Why would they think otherwise? They never meet anyone who disagrees with them. The immigrants with whom the creatives share the city are dazzlingly different, exotic, even frightening, but on the central question of our time—whether the global economic system is working or failing—they see eye to eye. “Our Immigrants, Our Strength,” was the title of a New York Times op-ed signed by London mayor Sadiq Khan, New York mayor Bill de Blasio, and Paris mayor Anne Hidalgo after September’s terrorist bomb blasts in New York. This estrangement is why electoral results around the world last year—from Brexit to the election of Donald Trump—proved so difficult to anticipate. Those outside the city gates in la France périphérique are invisible, their wishes incomprehensible. It’s as if they don’t exist. But they do.
People used to think of the economy as congruent with society—it was the earning-and-spending aspect of the nation just living its life. All citizens inhabited the same economic system (which isn’t to say that all took an equal share from it). As Guilluy describes it, the new economy is more like a private utility: it provides money and goods the way, say, the power company provides electricity. If you’ve always had electricity in your house, what’s the worry? But it’s quite possible to get cut off.
For those cut off from France’s new-economy citadels, the misfortunes are serious. They’re stuck economically. Three years after finishing their studies, three-quarters of French university graduates are living on their own; by contrast, three-quarters of their contemporaries without university degrees still live with their parents. And they’re dying early. In January 2016, the national statistical institute Insée announced that life expectancy had fallen for both sexes in France for the first time since World War II, and it’s the native French working class that is likely driving the decline. In fact, the French outsiders are looking a lot like the poor Americans Charles Murray described in Coming Apart, failing not just in income and longevity but also in family formation, mental health, and education. Their political alienation is striking. Fewer than 2 percent of legislators in France’s National Assembly today come from the working class, as opposed to 20 percent just after World War II.
[...]
Guilluy has tried to clarify French politics with an original theory of political correctness. The dominance of metropolitan elites has made it hard even to describe the most important conflicts in France, except in terms that conform to their way of viewing the world. In the last decade of the twentieth century, Western statesmen sang the praises of the free market. In our own time, they defend the “open society”—a wider concept that embraces not just the free market but also the welcoming and promotion of people of different races, religions, and sexualities. The result, in terms of policy, is a number of what Guilluy calls “top-down social movements.” He doesn’t specify them, but they would surely include the Hollande government’s legalization of gay marriage, which in 2013 and 2014 brought millions of protesters opposing the measure onto the streets of Paris—the largest demonstrations in the country since World War II.

French elites have convinced themselves that their social supremacy rests not on their economic might but on their common decency. Doing so allows them to “present the losers of globalization as embittered people who have problems with diversity,” says Guilluy. It’s not our privilege that the French deplorables resent, the elites claim; it’s the color of some of our employees’ skin. French elites have a thesaurus full of colorful vocabulary for those who resist the open society: repli (“reaction”), crispation identitaire (“ethnic tension”), and populisme (an accusation equivalent to fascism, which somehow does not require an equivalent level of proof). One need not say anything racist or hateful to be denounced as a member of “white, xenophobic France,” or even as a “fascist.” To express mere discontent with the political system is dangerous enough. It is to faire le jeu de (“play the game of”) the National Front.

[...]

In France, political correctness is more than a ridiculous set of opinions; it’s also—and primarily—a tool of government coercion. Not only does it tilt any political discussion in favor of one set of arguments; it also gives the ruling class a doubt-expelling myth that provides a constant boost to morale and esprit de corps, much as class systems did in the days before democracy. People tend to snicker when the question of political correctness is raised: its practitioners because no one wants to be thought politically correct; and its targets because no one wants to admit to being coerced. But it determines the current polarity in French politics. Where you stand depends largely on whether you believe that antiracism is a sincere response to a genuine upsurge of public hatred or an opportunistic posture for elites seeking to justify their rule.

[...]

Since Tocqueville, we have understood that our democratic societies are emulative. Nobody wants to be thought a bigot if the membership board of the country club takes pride in its multiculturalism. But as the prospect of rising in the world is hampered or extinguished, the inducements to ideological conformism weaken. Dissent appears. Political correctness grows more draconian. Finally the ruling class reaches a dangerous stage, in which it begins to lose not only its legitimacy but also a sense of what its legitimacy rested on in the first place.
Citera
2017-04-23, 06:30
  #44816
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Napoleon.Snowball
I dag står världen ånyo inför ett viktigt val.

70 % av fransmännen tycker i upprepade OU att det finns för många utlänningar i landet. Samtidigt som 16 % av den nuvarande befolkningen stöder IS (27 % av dem i åldern 18-24).

http://www.vox.com/2014/8/26/6067123/isis-poll

Landet är tillsammans med Belgien och Sverige de västeuropeiska stater som enligt mig löper störst risk att falla sönder inom en 20-årsperiod. I Frankrike är liksom i Sverige eliten invirad i en tung filt av politisk korrekthet (postmodernismen är ju Gud fördöme ett franskt tankefoster) men i motsats till i Sverige har en liten intellektuell och reaktionär vänster-falang överlevt och opponerat sig mot globalism, amerikanism, EU, nyliberalism och den kulturella förstörelsen av den franska arbetarklassen samt de destruktiva effekterna av (särskilt muslimsk) massinvandring. De mest kända företrädarna är väl Houellebecq och Michéa.

När vi pratar om mångkultur borde vi minnas att den blott utgör en ingrediens i undergångsreceptet (främst som en del av relativismen/postmodernismen), och andra viktiga kryddor är nyliberalism/globalism och massinvandring.

Frankrike som studieobjekt är oerhört värdefullt med tanke på Sverige.

I Frankrike är problemen orsakade av "mångkulturen" en (eller flera divisioner) värre än i Sverige. Dessutom har man varit måltavla för omfattande terrordåd och man vet att man i princip har en femtekolonn i landet med ett stort antal IS-sympatisörer.

Likväl, förutsäger alla opinionsmätningar att Le Pen inte har någon chans att vinna presidentvalet.

Ur det perspektivet, är det lätt att bli missmodig om man överför detta på Sverige.

Det skulle innebära att även om det blir mycket "värre" i Sverige, så finns det många väljare som tycker att ett sönderfallande samhälle är ett pris värt att betala för att vara en "Humanitär Stormakt (tm)".
Citera
2017-04-23, 07:30
  #44817
Medlem
sjalvebastedrangs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Gullegubben
Jag vet inte riktigt vad jag ska tänka om dem. Kuyene gjorde hyggligt ifrån sig i Magister men den andre (med Örebropartiet) gjorde sämre ifrån sig. Deras kommentarer om Chang Frick och libertarianism är oerhört slappa. Det får mig att känna mig osäker på deras arguments hållfasthet i de frågor där jag håller med dem. Förhoppningsvis har de tänkt djupt i dessa frågor medan de bara poserar i de frågor där de framstår som puckade.

Marxister bör avhålla sig från att analysera religiösa motiv i allmänhet och islamism i synnerhet. I den marxistiska världen är det bara lättlurade offer i de lägre klasserna, som, obildade som de är, kan luras till den islamistiska fållan av skrupulösa ledare. Den analysen är fel. Och farlig. Utan att sväva ut vidare så kan man konstatera att islamismen har frodats på universitet över hela Mellanöstern, och Saudiarabien är inte ett land där folket lever i materiellt armod. Islamismen är inte ett trasproletariat.
Citera
2017-04-23, 07:45
  #44818
Medlem
sjalvebastedrangs avatar
Angående detta med hur svängningen kan gå till, som avhandlats i några inlägg nyligen:

Jan Tullberg uttrycker sig rätt roligt i SwebTV igår lördag. http://avpixlat.info/2017/04/22/lord...-konsekvenser/

Ca 40:20 in i klippet. En liknelse med pingviner och leopardsälar. Jag håller nu iofs inte riktigt med om att det är så det går till eller att det kommer att gå till så. Tidigare trodde jag att hela etablissemanget skulle behöva vända samtidigt. Att man tvunget måste förlora ansiktet kollektivt. Precis som man hejat på varandra i berusningens medgång, skulle man spy i lag under baksmällan.

Jag tror inte på detta längre. Snarare tror jag på att de frälsta kan bara hänga sig kvar eller försvinna in i anonymiteten - och ersättas. Den där mångfaldsutvecklaren på kommunen som på skattebetalarnas bekostnad föll i värdegrundstungomål dagligen, har bokstavligen ingen framtid i yrkeslivet. Ett helt annat jobb och en tystnad, det är vad som väntar. Inte olikt nazisterna i post ww2-Tyskland.

Med det sagt är det också tyvärr så att vi inte är där ännu. Av uzbek sönderslitet svenskt barn på huvudstadens mest besökta gata var inte tillräckligt för att sätta stenen i rullning. Folkliga protester och ilska verkar vi inte ens vara i närheten av ännu. Å andra sidan satt det kommunistiska locket hårt hårt på Östeuropa och när det väl började pysa, så for locket fort av. Det är svårt att våga tro just något alls.
Citera
2017-04-23, 07:50
  #44819
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av fasligt
Jag tror faktiskt att en del har börjat bli genuint oroliga över hur detta kommer att sluta. Men det är klart att journalister har varit medvetna om vartåt det barkat och att de flesta ändå länge sett positivt på massinvandringens möjligheter, frågan är bara vad det var för möjligheter man tyckte sig se. Vissa fän har säkert hela tiden varit fullt nöjda med känslan av egen fantastiskt storsint godhet där de stått i regnställskondens och hackat morötter, men inte alla. En del föreställde sig kanske hur de på det underbaraste av vis skulle ta hand om alla stackars eftersatta människor och likt professor Higgins göra folk av okultiverade Elizor i bästa Pygmalionstil. Vad hoppades de andra på? Hur många kan ha närt en medveten förhoppning om att abnorm invandring av svårintegrerbar sort skulle skynda på det miljötalibanska tusenårsriket där alla tvingas leva på frön, gå i tagelskjorta och hålla varandras skitiga händer i talgdankens sken? Räknade vissa med att kapitalismens sammanbrott skulle sammanfalla med sprängandet av 10 miljonersgränsen och att i den nya sköna värld vi då skulle bebo kunde man aldrig få en getherde för mycket, eller huckleväverska? I mörker är den blinde kung liksom. Eller vad fan annars skulle ha varit så lockande för folk med väloljade informationskanaler?

Kanske är det bara vanans makt. Man har så länge varit våldsamt för "frihetslängtande" palestinier mot "imperialistiska" USA-stödda israeler och tänker inte så mycket på att inte alla sorters muslimer är likadana och så gick kanske många på u-landslinje på folkhögskola och skaffade sig en romantiserad bild av ädla afrikanska frihetskämpar som behövde rödvinsvänsterns hjälp för att kränga av sig gammalt västerländskt förtryck. Och så har man kanske tänkt sig att alla som kommer ända hit kommer för att de är så tacksamma över rödvinsvänsterns fornstora insatser och nu framför allt vill ta lärdom av rödvinsvänsterns fenomenala politiska analys och alls inte är ute efter världens mest generösa välfärdsbidrag. Vem vet vad som rört sig, och rör sig, i folks rödvinsmarinerade hjärnor där invand vänsterideologi tumlar runt med de möjligheter till personlig vinning som maktpositioner ger.
Är du inte onödigt orättvis mot Anna Dahlberg? Hon beskriver ofta problemen någorlunda bra och sticker på så sätt ut positivt från mängden. Må vara att hon inte är lika skarp i avståndstagandet från massinvandringen. Men i mina ögon är hon tillräckligt skarp när det gäller att få fram att den nuvarande politiken inte går ihop. Det går inte att kombinera massinvandring med vår form av välfärdsmodell. Att hon ofta kräver en sådan konsekvensanalys från politikens sida är befriande och har nog fått en och annan att tänka efter.
Citera
2017-04-23, 08:44
  #44820
Moderator
TheLuckys avatar
Citat:
Ursprungligen postat av sjalvebastedrang
Angående detta med hur svängningen kan gå till, som avhandlats i några inlägg nyligen:

Jan Tullberg uttrycker sig rätt roligt i SwebTV igår lördag. http://avpixlat.info/2017/04/22/lord...-konsekvenser/

Ca 40:20 in i klippet. En liknelse med pingviner och leopardsälar. Jag håller nu iofs inte riktigt med om att det är så det går till eller att det kommer att gå till så. Tidigare trodde jag att hela etablissemanget skulle behöva vända samtidigt. Att man tvunget måste förlora ansiktet kollektivt. Precis som man hejat på varandra i berusningens medgång, skulle man spy i lag under baksmällan.

Jag tror inte på detta längre. Snarare tror jag på att de frälsta kan bara hänga sig kvar eller försvinna in i anonymiteten - och ersättas. Den där mångfaldsutvecklaren på kommunen som på skattebetalarnas bekostnad föll i värdegrundstungomål dagligen, har bokstavligen ingen framtid i yrkeslivet. Ett helt annat jobb och en tystnad, det är vad som väntar. Inte olikt nazisterna i post ww2-Tyskland.

Med det sagt är det också tyvärr så att vi inte är där ännu. Av uzbek sönderslitet svenskt barn på huvudstadens mest besökta gata var inte tillräckligt för att sätta stenen i rullning. Folkliga protester och ilska verkar vi inte ens vara i närheten av ännu. Å andra sidan satt det kommunistiska locket hårt hårt på Östeuropa och när det väl började pysa, så for locket fort av. Det är svårt att våga tro just något alls.

Tror ändå att artikeln som Annika Borg och Johanna Andersson skrev i kyrkans tidning sätter en viktig ton mot galenskapen. Antirasismen har möjliggjort att terrorister fått härja fritt och nu skördat offer. Bilden på den 11-åriga flickan har många sett och kopplingen till godhetsknarkandet börjar bli för mycket.

Det här tål att återupprepas:

Citat:
Det rådde en intensiv kyrklig aktivitet mot Reva, där slagord som polisstat och rasism haglade. I centrum för Svenska kyrkans kampanj stod kyrkans vänsterpolitiska tankesmedja, som finansierades av Stockholms stift och Lunds stift, där Antje Jackelén var biskop. De båda biskoparna var tillsammans med ärkebiskop Anders Wejryd pådrivande i jakten för att stoppa Reva. Det hördes inte många kyrkliga röster som problematiserade att kyrkan var drivande i att underminera förtroendet för polisen och rättsstaten.

Inte ett enda ord om främlingsfientlighet eller SD i artikeln. Bara anklagande. Jag anser att det inte är så mycket vad som behövs göras som är det viktiga, utan visa hur det går när antirasismen sätter stop för myndigheter och rättsstat att fungera.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in