Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Som Nostradumbass skriver:


Du kan bo på plats A, jobba på plats B, utan att röra dig bortom dessa två platser under flera år. Det finns de som är uppvuxna i Storstockholm som aldrig åkt pendeltåg, som knappt ens vet att det finns. Jag tror dessutom att få vill ägna en ledig dag till att åka till Rinkeby på sightseeing, även om det skulle vara väldigt nyttigt (personlig erfarenhet). I en mindre stad märks inflödet mycket tydligare, eftersom det finns ett centrum där näst intill alla invånare rör sig minst en gång i veckan, om inte mer.

Men jag tror inte att medierna är anledningen till att invånarna i Stockholm skulle ligga efter i kritik mot mångkultur, åtminstone inte huvudanledningen. Riksmedia tar ju hela landet del av, och jag ser samma typ av nyheter och vinkling i mina lokala tidningar. Men det är intressant vad som kan ligga bakom, om invånarna i just Stockholm ligger efter i mångkulturskritik. (Att mediefolk ligger efter, det vet vi ju redan.) Det blir även spännande att se vad som händer och uttrycks om någon månad, i media och bland folket, när fredagen sjunkit in på riktigt.

Johan Hakelius torgför tyvärr oförtrutet det narrativ, som han och många andra svenska s.k. journalister nu har samlats kring. Terrorism framställs som ett ofrånkomligt samhällsfenomen som nu också har kommit till Sverige - "Vi kan inte fly vår tid" skriver Hakelius i Fokus.

Redan innan Drottninggatan tvättats ren från blod och kroppsdelar så var Hakelius sysselsatt med att relativisera terrordådet och skrev (i Expressen):

"Terrorism är ingen nyhet för Västeuropa. Under sjuttiotalet fanns flera år då över 400 människor dödades i terrordåd i Västeuropa. Ett normalt år på sjuttiotalet mördades kring 300 personer av terrorister. På åttiotalet hade antalet terroroffer i Västeuropa sjunkit till någonstans strax under 200 per år. Det var först kring millennieskiftet som dödsfall i terrordåd blev enstaka undantag Västeuropa. Dåd som de i Madrid 2004 och på Utøya 2011 var verkliga avvikelser."

"Terroristernas" mål, skulle enl. Hakelius vara "att sänka hela vårt sätt att leva", vilket framstår som en alltför svepande beskrivning. Ola Larsmo framförde å sin sida (i radioprogrammet "Godmorgon Världen") det märkliga påståendet, att "terrorismen har som mål att dela upp människor i olika grupper och ställa dem mot varandra".

Johan Hakelius vidareutvecklar (i Fokus) hur han ser på fredagens terrordåd; han verkar uppmana befolkningen att vara stoisk och drar beslutsamt en slöja över svenska politikers ansvar. Hakelius skriver:


Men den uppenbara motfrågan är ju, varför det "mer generellt och principiellt" skulle vara mer rimligt, att svenska politiker spelar roulett med svenskarnas liv??

Hakelius tryfferar sitt resonemang med ett par uttjatade halmgubbar och skriver: "De som tror att invandringen till Sverige är roten till allt ont, missar huvudsaken". *Allt* ont... Hakelius fortsätter:


Utöver det lögnaktiga påståendet, att det skulle vara "vi" (!) som föranstaltat om gammelpartiernas gemensamma och oansvariga invandringspolitik, så kolporteras här är en annan uttjatad halmgubbe i syfte att friskriva svenska politiker från deras ansvar för resultatet av gammelpartiernas gemensamma invandringspolitik.

Om svenska politiker inte kan eliminera *alla* risker eller eliminera *samtliga* negativa konsekvenser, så skulle det (underförstått) enl. Hakelius och likasinnade inte spela någon roll *hur stora* risker eller *hur pass omfattande* negativa konsekvenser, som svenska politiker utsätter väljarna för genom sin världsunika invandringspolitik. Jag tvivlar starkt på, att gemene man delar den uppfattningen.

https://www.fokus.se/2017/04/vi-kan-...getanewsletter

Eftersom jag själv bor i närheten av en mindre norrländsk stad och endast sällan har besökt Stockholm och då givetvis bara de centrala delarna så har jag mina teorier.

När man befinner sig på Söder, Kungsholmen eller på Drottninggatan så verkar det gå bra för landet, det är full rulle, folket är vackert och de flesta välklädda oavsett härkomst, de invandrare man ser jobbar och bidrar, snygga invandrartjejer i butiker och affärer, dessutom är de ett stort bidrag i kulturlivet, trevliga och framåt.

(Faktum är att man behöver bara ta sig till Umeå för att uppleva detta.)

Då är det inte konstigt att man får en positiv bild av invandringen.
Kontrasten blir då stor mot den mindre staden eller samhället, där du ständigt blir påmind om nedskärningar av det allmänna samtidigt som du ser huckleklädda kvinnor omringade av stora barnaskaror vagga fram på trottoarerna eller fylla väntrummen på sjukhus och vårdcentraler samt flockar av sysslolösa invandrarmän och pojkar hänga på torg och i gallerior.

De enda invandrare du ser arbeta är de män som jobbar på pizzeriorna, inte blir kulturlivet rikare av MENA folk (till skillnad från Latinos drar de inte igång salsafester och annat skoj) de är inte intresserade av att lägga en krona på lokala nöjes eller idrottsevenemang eller bjuda på sig själva, det är uppenbart att de varken uppskattar klimatet eller de fritidsaktiviteter som det geografiska läget erbjuder utan enbart är här för att de är tvungna att vara här för att få tillgång till bidragen.

Trots entusiastiska reportage om prova på dagar med skidåkning eller pulkaåkning i skidbackar för flyktingarna så ser du dem aldrig där när dom ska betala som alla andra, deras enda bidrag till idrotten är som fotbollspelare (med betalt medlemskap) som ofta är misstänkt storvuxna med ett aggressivt beteende på och utanför planen så är det väl heller inte konstigt att småstadsbon tröttnar och börjar ifrågasätta politikernas och journalisternas vurm för mångkultur?

Narrativet är förenklat: "Terroristernas mål är att folk ska rösta på SD, en röst på SD är en röst för terror!"

"Vårt sätt att leva" ... jösses. Om "Vårt sätt att leva" innebär lemlästade barn på gator och torg är det nog ett par som kan tänka sig att vi har en del att se över och revidera.

Låter exakt som Postmarxism & identitetspolitik. Eller varför inte vänsterns helt vanliga "Klasskamp".

Jan Tullberg uppfattar jag gör en liknande analys:

Samexistens i en ny världsordning





NB: min fetning ovan.

http://www.friatider.se/samexistens-...-v-rldsordning

Det tycker jag är en intressant tanke: att smältdegeln är en efterhandskonstruktion, för ett redan fragmenterat mångfaldssamhälle, snarare än ett saliggörande ideal, en ädel legering, som så att säga berikar. Även om det används instrumentellt och metaforiskt för att upplösa fordom homogena nationalstater.

JT skriver från nationalstatsperspektivet visavi det överstatliga; med samexistens istället för ett forcerat internationellt "brödraskap". Men vad med nationalstater som i sig själva fragmenterats av multietnicitet - kanske bortom räddning? Samexistens genom parallellsamhällen? Så länge politikerna har skattepengar att spendera, eller lån att skuldsätta medborgarna med, kan deras kladdiga sociala ingenjörskonst ogenerat fortgå.

Jag vill belysa ett psykologiskt vetenskapligt arbete som med en annan metod visar det som Putnam visade för länge sedan: ökad mångfald korrelerar negativt med sammanhållning. Självklart ingenting som förvånar tråddeltagarna men för journalister som verkar för och inom värdegrunden blir det en obehaglig överraskning som måste tystas och förnekas. Samhällsplaneringen blir inte bra när fundamenta förnekas.

Egentligen är detta så självklart att det inte behöver studeras. Hur starkt var det samhälleliga kittet i Bagdhad, Istanbul år 1910 eller i Malmö 2017 jmfm Malmö 1987?


http://www.citylab.com/housing/2013/...munities/7614/

Den har flera gånger påpekats att uppfattningen i de västerländska mänskliga rättigheterna att man till inget pris får skicka tillbaka människor till länder där de riskerar att fängslas, torteras, kanske till och med mördas, leder till att människor som själva har torterat och mördat andra går fria. Och detta gäller även om de utgör en risk för människorna i landet de flytt till.

Detta är ett verkligt dilemma.

Jag anser att hela naturen går ut på "du eller jag", "äta eller ätas".

Så Hakelius' fråga: "ska Sverige verkligen börja utvisa människor till länder där det är sannolikt att de fängslas, torteras, kanske till och med mördas, om de skickas tillbaka? Nästan alla vi skulle skicka tillbaka på så sätt skulle aldrig ha begått terrordåd om de hade blivit kvar i Sverige. Är det ändå rimligt att spela roulett med deras liv?"

kan besvaras med: Ja, om det gäller dig eller oss väljer vi oss. Om du är ett hot mot oss och våra barn, skickar vi iväg dig. Vi har en självbevarelsedrift, likaväl som andra.

Jag tror dessutom att asylrätten upphör om man sysslar med terrorism. Så de mänskliga rättigheterna är inte absoluta i detta avseende, trots allt.

Eller varför inte i Egypten (10% kopter jmf med 90% invandrade araber).

Landet har väl alla förutsättningar att bli ett mångkulturellt paradis med så många toleranta araber boende där?

https://www.svd.se/kristna-har-ingen...i-mellanostern

Meiji om Johan Hakelius och Ola Larsmo:

"Terroristernas" mål, skulle enl. Hakelius vara "att sänka hela vårt sätt att leva", vilket framstår som en alltför svepande beskrivning.

Ola Larsmo framförde å sin sida (i radioprogrammet "Godmorgon Världen") det märkliga påståendet, att "terrorismen har som mål att dela upp människor i olika grupper och ställa dem mot varandra"

PK-iternas förklaringsmodeller börjar falla inom denna ram.

Men är det sant? Och vad betyder "sätt att leva"? Vi kan pröva förklaringsmodellen mot andra terroristgrupper, och det finns förvisso många.

ETA i Baskien. Drevs de mest av en vilja att sänka den spanska majoritetsbefolkningens sätt att leva? Det kan man ju kanske säga, eftersom spanjorernas sätt att leva inbegrep att de rådde över baskerna, men den definitionen blir ju meningslös.

Larsmos påstående att terrorismen "har som mål att dela upp människor i olika grupper och ställa dem mot varandra" faller väl på att det faktiskt fanns två distinkta grupper, baskerna som förmodligen är avkomlingar till en europeisk urbefolkning, och spanjorerna en annan folkgrupp, innan terrorismen började.

IRA på Irland. I någon utsträckning har väl katoliker och protestanter olika sätt att leva, men kan det förklara den väpnade kamp som utbröt på Irland, när det t ex finns fyra olika folkgrupper med olika sätt att leva i t ex Schweiz?

För min del tror jag att folkgrupper har stridit mot andra folkgrupper så länge människan har funnits. Det handlar om makt och resurser och uppstår i olika former under olika perioder och olika ställen.

En enda sak är säker: om man inte slåss för sin sak vinner den andra garanterat.

Har somliga på SVT möjligen fått sura uppstötningar från överkonsumtion av flottiga floskler kring hur starka och orädda vi svenskar (eller är det bara stockholmare som räknas in kanske?) nu visat oss vara när vi nu utsatts för det värsta tänkbara. Det är ingen ände på hur rustade vi står gemensamma i vårt öppna samhälle. Vi kan sprängas och köras över hur mycket som helst tydligen utan att darra det minsta på manschetten där vi står hand i hand i våra kärleksringar och främlingsälskar mot den övriga världens terror och ondska.

Mitt i detta socker och flottyr ställs plötsligt, i kulturnyheterna av alla ställen, den högst relevanta frågan om hur det egentligen känns att så överväldigande ut- och ansättas av denna hurtfriska oräddhetspeppning för den som faktiskt är rädd och därmed idiotförklarad. Den som fick besvara frågan var Olof Risberg som en gång i tiden jobbade på Rädda Barnens, eller om det var Röda Korsets, pojkmottagning där man behandlade gossebarn som utsatts för sexuella övergrepp. Risbergs svar:
https://www.svtplay.se/video/1314779...11-apr-21-39-1

Enkelt och tänkvärt. Hur mycket i kriget om mångkulturen kan inte förklaras med ett liknande resonemang?

Kan bara säga att det vrider sig i magen på mig när samhället plötsligt anser det fult att vara rädd. Våra barn ska alltså gå och känna att de inte får vara rädda, att det är något fel i det ... ? Okej.

Undra vilken psykolog som skulle skriva under på att detta var ett sunt förhållningssätt att ha. Det är ta mig fan rent djävla ondskefullt och helt bortom anständigheternas gräns.