Början på ett mediakrig om mångkulturen?

SvD ger sig in i identitetsminfältet, sist var det en bloggare i DN som vara där och trampade runt.
Annars brukar sådant vara så käsnliga frågor så att endast en Aschberg /Aftonbladet) eller en Göndör (Newsmill) brukar ta sig an uppgifte att tala om för svenskarna att dom inte finns och att de f ö ska sluta vara så omemottagliga för förändring.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/...la_6969981.svd

Får återkomma med en sammanfattning med redan nu kan jag säga att det är ganska intressant att SvD även tar med etniciteten, fenotypen, folket eller "rasen" om man så vill i ekvationen. Det kan leda till intressanta slutsatser och frågeställningar.

Ras är alltså helt avgörande och hur väl man än dresserar en mörkbrun djungelmänniska så kommer de aldrig att bli svenska eller vita. Rasfrämmande adoptioner borde naturligtvis vara strängt förbjudna.


Den medvetet destruktiva och anti-vita judiska galenskapen som kallas för "kritiska vithetsstudier har nu kommit även till Sverige, ett land som för några decennier sedan inte hade någon negerfråga eller någon rasproblematik att tala om.


Det är ett privilegium att vara vit i sitt eget vita land alltså. Det är något som måste problematiseras och som vita måste skuldbeläggas för.


Yttre "hot" och en tillvaro bland främmande majoriteter får alltså svenskar att solidarisera sig mer med varandra än vad de gör hemma i Sverige.


Svenskar betraktar naturligtvis andra vita människor av nordvästeuropeiskt ursprung som mer närbesläktade än somalier som vuxit upp i Sverige. Att svenskar känner sig närmare det nordvästeuropeiska och vita USA än med det starkt kulturellt och ofta även rasligt främmande Nordafrika är ju så självklart att det är löjligt. Personligen har jag mer gemensamt med vita tyskar, britter, holländare, italienare och fransmän än jag har med de flesta icke-vita invandrare som har vuxit upp och lever i Sverige. Man känner en spontan samhörighet med vita människor på ett sätt man inte gör med de flesta icke-vita och icke-västerländska människor.

Visst är det intressant att SvD tar upp svenskheten igen, men än mer intressant är vilka figurer som får komma till tals...

Hm, vi-och-de-tänkandet igen, alltså. Och familjära post-koloniala postulat om att "Den Andre"/"De Andra" krävs för att "Vi" ska kunna avgränsa "Oss", öh, från "Dem". Också intressant att Michael Azar går från en "föreställning om en gemenskap" till rena "fantasier om en gemenskap".


"Liberal värdegrund" är rasism, det har jag alltid sagt. Här har vi en variant av vansinnesbegreppet "kulturrasism". Förtjänstfullt att Azar tar upp fantasier som "gemensamt språk", "gemensam historia" och "hudfärg", vilka bidrar till "fantasin om en gemenskap".


Oj, ofta "ganska omedvetna handlingar" kan alltså utgöra "till synes obetydliga men återkommande påminnelser om att någon inte tillhör gemenskapen". Exempel kan vara att prata "engelska med någon som försöker uttrycka sig på svenska" [men kanske inte lyckas särskilt väl] eller att göra antaganden om personens bakgrund. Det här låter som fall för DO! Och vad kan göras åt det faktum att t.ex. latinamerikanska flickor inte ser ut som etniskt svenska flickor? Samhället måste ta sitt ansvar...

Michael Azars akademiska inriktning, som främst har rört "modern kontinental filosofi och postkoloniala frågeställningar", kan kanske vara av intresse vid en diskussion om SvD:s "svenskhets-artiklar".

I SvD-artikeln förekommer även Catrin Lundström, docent i sociologi och numera lektor i genusvetenskap vid Stockholms universitet. Hon sysslar bl.a. med transnationell migration, intersektionalitet, postkolonial teori, latino/a studies, urban etnografi, s.k. kritiska ras- och vithetsstudier, samt feministisk sociologi. Dessutom verkar hon vara bekant med Tobias Hübinette.


Underbart: "rasifierade genuskonstruktioner av migrerande kroppar". Hon borde ha släppt loss mer av sådant här i SvD...

@Autochthon: ja, problemet är ju att de som hörs i media har förskrivit sig till vissa förbestämda slutsatser och frågeställningar. Det är det fenomenet som gör dubbeltänk och nyspråk möjligt. Man kan och får – på pappret – diskutera vad som helst, men man får inte komma till vilka slutsatser som helst. Diskussionen är aldrig förutsättningslös. I SvD:s artikel om identitet påbörjar man ett till synes gränslöst resonemang, men argumenterar sen i riktning relativism och subjektivism: man rör sig inom ett lexikalt fält som har att göra med chimärer, motsatsen till verklighet och objektivitet. Identiteten enbart som social konstruktion:

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/...la_6969981.svd

På det hela taget är det alltså samma verklighetsbeskrivning, samma formuleringar och samma argument som hörs hela tiden. Propagandan är konstant. Det offentliga samtalet i Sverige skulle verkligen behöva några nya ansatser.

@Varnagel:
Av den anledningen blir en nyligen publicerad platsannons i SvD lite extra intressant:
Debatten om mångkulturen står och stampar, och nu söker SvD:s ledarredaktion alltså en sommarvikarie som med ”stilistiskt driv” kan ”väcka tankar”. Det är inte utan att man funderar på om detta inte vore nånting för Varnagel?

Tänk till exempel ett ledarstick på temat ”regeringen överens med MP om asylpolitiken”. Eller kanske en betraktelse över ”liberalism”, ”den Andre”, eller ”kvinnlig rösträtt” – samtliga givetvis inom citationstecken, och med Varnagels speciella twist på ämnet. Det skulle faktiskt vara värt en SvD-prenumeration.

Haha, hon slår ju t.o.m. Dogdylan i absurditet och namedroppande av hittepå-begrepp.

Jag kanske skall dra iväg en ansökan? Är delvis uppbokad med aktiviteter i sommar men ett knippe ledarartiklar kan jag nog klämma ur mig.

Svenskheten är alltså en föreställning om en gemenskap som egentligen är grundlösa fantasier. Egendomligt nog så bygger dessa grundlösa fantasier på reella skillnader enligt Azar: värderingar, språk, gemensam historia, hudfärg.

Bortsett från det smått fantastiska logiska krumsprånget, så kan man ändå notera att Azar anser att det grundlösa i "fantasierna" är att man kan bara vara svensk i förhållande till någon annan. Skulle då svenskar upphöra att existera om det inte fanns någon annan grupp? Ja enligt Azar så är det uppenbarligen så. För trots de reella skillnaderna så konstrueras svenskheten först när det finns någon annan att förhålla sig till. Först då uppstår svensken. Det är vad grundlösa fantasier innebär för Azar, grundlösa fantasier som grundar sig i reella skillnader. Man måste bruka ett visst mått av våld för att få ihop det hela men för Azar verkar det flyta på.

Catrin Lundström lyckas notera att svenskheten ifrågasätts (något som är ett problem värdigt (ett slags) akademiska studier) men kanske kommer det av det enkla faktum att de vars svenskhet ifrågasätts inte är svenskar och därför något som mycket riktigt kan ifrågasättas. Frågor på det?

Hon noterar dessutom det besvärliga faktumet att utlänningar i Sverige inte är svenskar och att det innebär att man är "märkt". Utlänningar borde inte ses som utlänningar, egentligen? Det är uppenbart att för Lundström så är det ett problem att det finns svenskar i Sverige (ja de som faktiskt fortsätter med att vara svenskar utanför "vithetsstudierna") och idealtillståndet vore om dessa svenskar slutade upp med att så ihärdigt hävda att de är just svenskar. Det är uppenbarligen för Lundström ett privilegium som borde avskaffas.

Jag har också intresserat mig för vithetsdebatten och fört in begreppet gulhet:

http://swedishdissident.blogspot.se/...-sig-igen.html

Likaså finner jag "forskarna" Michael Azar och Carin Lundström - som redan berörts ovan - idéer vara tämligen besynnerliga (särskilt den förre):

"Genom dessa beskrivningar går det sedan vagt att härleda sig fram till vilka som förmodas ingå i den svenska gemenskapen. Man kan alltså bara vara svensk i förhållande till någon annan."

Nej, detta är fundamentalt fel. Svenskhet existerar oberoende av andra gruppers existens. Även om begreppet "svensk" är en arbiträr språklig kategori så korresponderar dess innebörd likväl med den etniska gruppen mycket väl. Detta slags ontologisk relativism är det ingen som tror på egentligen, men används som ett vapen för splittra och förvirra känslan av gemenskap. Med det sagt så är det ju förstås delvis psykologiskt huruvida man betraktar sig som svensk eller inte, både med avseende på individen och majoritetsgruppen. Jag tänker exepelvis på de assimilationsprocesser som ägde rum under andra halvan av 1900-talet i Sverige när arbetskraftsinvandrare gradvis blev mer eller mindre svenskar.

"Catrin Lundströms erfarenhet är att svenskheten är mer inkluderande utomlands, där den nationella tillhörigheten går före till exempel klassidentitet. Hon tycker också att det är tydligt att vita svenskar identifierar sig med en vit västerländsk geografi och därför tycker sig stå närmare USA än till exempel Nordafrika, trots att avståndet över Atlanten är betydligt större."

Ja, det är väl ganska självklart och det behövs ingen "forskare" för att fastslå detta. I USA talar man ju om "whites" och i denna ingår vanligen alla vita förutom latinos och araber. I början var engelsmän, italienare, svenskar, tyskar, holländare, polacker o.s.v. uppdelade i ganska distinkta paneuropeiska grupper men successivt blev alla integrerade i en vit makrogrupp. Dessutom delar man språk. Svenskar smälter snabbt in bland vita amerikaner eftersom de tenderar att behärska språket ganska väl redan från början.

Jag hade beställt två prenumerationer. En till fikarummet på jubbet också. Misstänker att motivationen hade gått upp flera hundra procent, i ett marknadsproletärt vi-är-inte-ensamma-rus.

Det håller jag inte med om. Jaget som psykologisk entitet blir till först i mötet med du och detsamma gäller på gruppnivå. Man definierar sig alltid i förhållande till de andra. Detta är dock en truism.