Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Nu blir det väldigt hypotetiskt, men om gruppen svenskar skulle vara den enda existerande gruppen så skulle de fortfarande vara svenskar till dess att de eventuellt slutade betrakta sig som svenskar. Gruppen i sig skulle alltjämt existera även om den kallades, eller i det här fallet kallade sig, någonting annat. Specifika grupper konstrueras, språkligt och socialt och ofta i motsatsen till den andre, vilket inte sällan är en potentiell eller reell fiende, (se t.ex. Carl Schmitt), men är likväl reella.

Fortfarande truismer inlindade i alldeles för många ord... Identitet är en psykologisk kategori, inte en fysisk.

Att grupper av människor definierar sig i förhållande till något, eller med hjälp av något, kan jag självklart hålla med om. En (hypotetisk), från andra människor, isolerad grupp kanske skulle definiera sig i förhållande till sin miljö (natur och djur) eller mytologiska föreställningar (gudar, andeväsen, etc.).

Att identitet är en psykologisk kategori eller att grupper skapas i relation till andra grupper är inga truismer. Du missbrukar ord. Jag har inte sagt att det du kallar identitet är fysiskt. Inget begrepp är fysiskt eller konkret, utan abstrakt, men t.ex gruppen svenskar är fysisk och fenotypiskt konkret om än med vissa oskarpa konturer (särskilt i dag). Även om de började kallas örngott i stället så skulle gruppen vara likadan i ett fysiskt och fenotypiskt hänseende.

Så om du som antropolog stötte på en grupp isolerade svenskar som lever som svenskar lever, ser ut som svenskar ser ut, har den historia som svenskar har, de institutioner, vanor, levnadssätt whatever så skulle gruppen isolerade svenskar behöva definiera sig i förhållande till (i det här fallet) dig innan svenskheten uppstår. (Blanda inte in jaget, det är att byta ämne).

Jag tvivlar en smula.... Det är skillnad mellan medvetenhet om ett sakförhållande och sakförhållandets existens.

Detta har nu väldigt lite med tråden att göra....

Ehm, fattar inte riktigt vad ni är ute efter här... Svenskarna som fysiskt existerande individer med vissa gemensamma fenotypiska drag är väl en sak, själva svenskheten som psykologiskt, kulturellt och socialt begrepp en helt annan. Om det hypotetiskt sett bara fanns svenskar skulle dessa svenskar inte behöva definiera sig som svenskar och svenskheten som begrepp skulle därmed vara en ickefråga. Om Sverige omfattade hela världen skulle vi inte behöva något Sverige, eftersom gränserna då inte skulle existera.

Ett stickspår förvisso, men jag anser ändå att denna diskussion kan knytas till trådens ämne eftersom svenskhetsbegreppet är ett återkommande diskussionsämne i debatten om mångkultur.

Det finns grupper av indianer som lever i amasonas som varit isolerade i många, många generationer. De är helt omedvetna om att det finns en värld utanför deras lilla stam. Existerar dessa folk? Givetvis finns det indianer.

Bara därför att man inte definerar sig som ett folk betyder det inte att det inte finns. Om det kom aliens kanske vi skulle definera oss som varelser från jorden. Det gör vi inte idag, betyder det inte finns liv på jorden.

Man kanske inte har ett namn på sitt folk om det inte finns andra folk, men det betyder inte att det inte fanns. Jorden fanns långt innan det fanns ett ord för vår planet.

Del 2. Tema: svenskhet ska vara allt möjligt. Alla ska vara svenskar för att känna att de passar in. Kurdisk folkdans? Visst, svenskt det med.


http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/...sk_6971731.svd

Svenskhet är bredare än begreppet svensk etnicitet, det håller jag med om. Men eftersom svensk etnicitet är ett av de mest distinkta tecknen för svenskhet, tillsammans med språk och medborgarskap (åtminstone tills för några decennier sedan), så innebär det att svenskhet inte kan relativiseras till att enbart vara en psykologisk kategori. Jag har i flera års tid ansett att svenskhet, och i viss mån även svensk etnicitet, bör definieras prototypiskt. Prototypen är en fenotypiskt sett väldigt typisk nordbo, som är född i Sverige, och talar svenska som modersmål, och har långa släktrötter i landet i fråga. Sedan kan man vara mer eller mindre nära denna prototyp. När en person hamnar alltför långtifrån protypen så blir det till slut meningslöst; lika meningslöst som om jag kallade och identifierade mig som kines bara för att jag vill känna mig som kines och tog kurser i standardkinesiska på kvällar.

Vilken töntig artikel i SvD.

Om man hade t.ex skrivit samma artikel om somaliskthet så man hade skrivit massa chockerande saker, om man intervjuar svensker (vanlig svenskar som bor i eller nära riskområdena, inte södermalm-svenskar) så de hade berättat massa kul om somalier i Sverige.

Hur fan ställer man sig till alla frågeställningar när man i grunden förstått Einstein teori om att allt är relativt.
Om allt är relativt finns det ju två (minst)sanningar på allting och inget är givet , fatalist blir då ett bra förhållningssätt till både sig själv och omgivningen.
Sista ordet och att ha rätt blir inte längre så viktigt.
Kanske en trevlig världsordning och avslappnad attityd till det egocentriska som tycks vara så viktig.

Den "välanpassade svenske medborgaren" Qaisar Mahmood har åkt på MC genom Sverige på jakt efter "svenskheten" och sedan skrivit en bok om detta. Svenskheten som han fann verkar ha stark koppling till etnicitet (i synnerhet i form av "idén om svenskars blonda hår och blåa ögon").


"Vi" ska alltså "rucka" på idéer om ursprung och kultur så att det blir "lika svenskt att hoppa över en brasa när man firar [ persiskt/kurdiskt ] nyår som att dansa runt midsommarstången i juni". OK. Men är det verkligen den slutgiltiga lösningen på "idén om svenskars blonda hår och blåa ögon"?