Citat:
Det hela slutar antingen med en ständig kamp mellan grupper, eller till slut en kompromiss som majoriteten kan gå med på och som kraftfullt drivs igenom av politikerna. Och den kompromissen måste innebära ett slut på mångkulturprojektet och en återgång till tillräckligt gemensamma värderingar för att samhället ska fungera så friktionsfritt som möjligt.
Det hela slutar antingen med en ständig kamp mellan grupper, eller till slut en kompromiss som majoriteten kan gå med på och som kraftfullt drivs igenom av politikerna. Och den kompromissen måste innebära ett slut på mångkulturprojektet och en återgång till tillräckligt gemensamma värderingar för att samhället ska fungera så friktionsfritt som möjligt.
För att citera den nakne, blåe varelsen i slutet av den serien Watchmen: "In the end?" Nothing ends, Adrian. Nothing EVER ends.
Inte ens den politiskt mest kraftfullt genomdrivna kompromissen är annat än en pågående balansakt mellan egenintresserade, konkurrerande aktörer. Precis som Min-Jeddak reflekterade så kommer min profetia om ett partiskt, fragmenterat Sverige besannas. Inte bara efter en simplistiskt etnisk förklaringsmodell, förvisso:
Citat:
Det som utgör kärnan i debatten om ”populismens” framväxt på den politiska scenen – eller för all del denna tråd om mediakriget – är ju det faktum att de som tillskansat sig i stort sett alla viktiga politiska och mediala positioner verkar bestå av en åsiktsmässig ytterst homogen grupp av människor: ”PK-eliten”, ”Etablissemanget”, ”Davospartiet”, ”Sjuklövern”, ”Globalisterna”. Förklaringsmodellerna har haglat. Trippla parenteser har understundom använts. På andra sidan skyttegraven har man inte heller legat på latsidan när det gäller att klumpa samman motståndarna: ”Globalismens förlorare”, ”Kränkta vita män”, ”Deplorables”. Socioeonomiska, feministiska och intersektionalistiska förklaringsmodeller framkastas om vartannat.
Jag tror att förklaringen helt enkelt ligger i denna oförutsedda bieffekt av den sociala rörligheten. När människor lämnades att fritt uppsöka sitt hörn av den samhälleliga skolgården utkristalliserades först grupper med olika interna kulturer. Dessa förstärktes över tid i och med ett konstant utbyte mellan grupperna av individer som inte kände sig hemma (Marika Formgren och Jens Gadman och deras gelikar). Prokreation sker i högre utsräckning inom den egna gruppen. För varje generation förstärks effekterna. Att politiker och journalister känns som ett främmande folkslag för mig beror helt enkelt på att de ÄR det.
Problemet är att vår samhällsmodell förutätter att de styrande bör vara en spegling av de styrda och samma spännvid av åsikter bör återfinnas i bägge grupperna. Under lång tid har man falskeligen trott att så varit fallet eftersom debatten bara har förts mellan de styrande och de styrda aldrig har fått komma till tals. I och med internet har denna tingens ordning kastats överända och sen dess har inte falsettskriken upphört från etablissemangets sida. Det massiva hatet, inskränktheten, fördomsfullheten – the horror, the horror.
Det som utgör kärnan i debatten om ”populismens” framväxt på den politiska scenen – eller för all del denna tråd om mediakriget – är ju det faktum att de som tillskansat sig i stort sett alla viktiga politiska och mediala positioner verkar bestå av en åsiktsmässig ytterst homogen grupp av människor: ”PK-eliten”, ”Etablissemanget”, ”Davospartiet”, ”Sjuklövern”, ”Globalisterna”. Förklaringsmodellerna har haglat. Trippla parenteser har understundom använts. På andra sidan skyttegraven har man inte heller legat på latsidan när det gäller att klumpa samman motståndarna: ”Globalismens förlorare”, ”Kränkta vita män”, ”Deplorables”. Socioeonomiska, feministiska och intersektionalistiska förklaringsmodeller framkastas om vartannat.
Jag tror att förklaringen helt enkelt ligger i denna oförutsedda bieffekt av den sociala rörligheten. När människor lämnades att fritt uppsöka sitt hörn av den samhälleliga skolgården utkristalliserades först grupper med olika interna kulturer. Dessa förstärktes över tid i och med ett konstant utbyte mellan grupperna av individer som inte kände sig hemma (Marika Formgren och Jens Gadman och deras gelikar). Prokreation sker i högre utsräckning inom den egna gruppen. För varje generation förstärks effekterna. Att politiker och journalister känns som ett främmande folkslag för mig beror helt enkelt på att de ÄR det.
Problemet är att vår samhällsmodell förutätter att de styrande bör vara en spegling av de styrda och samma spännvid av åsikter bör återfinnas i bägge grupperna. Under lång tid har man falskeligen trott att så varit fallet eftersom debatten bara har förts mellan de styrande och de styrda aldrig har fått komma till tals. I och med internet har denna tingens ordning kastats överända och sen dess har inte falsettskriken upphört från etablissemangets sida. Det massiva hatet, inskränktheten, fördomsfullheten – the horror, the horror.
Denna ärvda grupptillhörighet är förstås också en klassfråga. Vill man, kan man beskriva en över generationer genetiskt urvald elit som bokstavligen är född att styra över andra. Eller kanske en intellektuellt inavlad, inskränkt och förtvinad adel som genom sin obefogade förmätenhet skapar sin egen ruin?
Det jag vill rikta in mig på i sammanhanget är att det i Sverige och i väst saknas en svensk eller vit elit. Visst, det finns många etniskt svenska makthavare - men inga som utövar makt i gruppens intresse. Som jag varit inne på tidigare har den vite mannens hegemoni varit så självklar att tribalismen kunde betraktas som primitiv och onödig. Vilket den kanske är - på en makronivå.
Nu när denna harmoniskt fungerande hegemoni är slagen i spillror så skapas ett vakuum som den politiska naturen inte länge kan acceptera: Det finns en enorm marknadsefterfrågan på en särintressets representation som inte var nödvändig i homogena nationalstater - som i förlängningen kommer mötas av ett nytt utbud.
Sett även ur ett klassperspektiv och från den opportunistiske individuelle aktörens rationella mikronivå är ju den etniska grupptillhörigheten, det abstrakta nationella kollektivet en konkurrensfördel som inte kan undvaras. När "alla" var angloamerikaner eller svenskar så var annat nätverkande avgörande - men för minoriteter har det alltid varit en fördel att tillhöra en exkluderande, preferentiell klubb.
Mekaniken är alltså komplex och har fler än två dimensioner - vilket inte hindrar att det både i en tredje och en fjärde dimension fortfarande finns en gravitation i form av allmänmänskligt förutsägbara beteenden och tendenser. Till vilka tribalism/nationalism/ingruppsdynamik måste räknas främst, menar jag.
Liksom du är jag ärligt förvånad över det valhänthet som finns bland styrande eliter att förstå vad det nya, fragmenterade paradigmet innebär. Både av faror för vissa att oroa sig för, men även möjligheter för andra att nyttja. Av någon anledning är det som om både DN och SD spelar schack i dimma.
__________________
Senast redigerad av oyto 2017-03-13 kl. 14:27.
Senast redigerad av oyto 2017-03-13 kl. 14:27.