Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Denna utveckling, mot parallella samhällen i samhället, som det raljeras över på en och annan självgod ledar- eller kultursida i Stockholmstidningarna, är ett av de största hoten mot den liberala ordning som vi känner den. Om staten inte kan garantera det mest fundamentala för ett välfungerande samhälle, det vill säga rättssäkerhet och den trygghet som följer av lag och ordning, står de liberala värdena under ett massivt hot. Detta eftersom just lagar utgör ramen, och är själva garanten för det ”mjuka” innehållet - såsom exempelvis likabehandling, individualism och oberoende. När lagarna inte upprätthålls, när ordningen faller, drar den med sig allt i avgrunden.

Därför är det intressant att fråga sig vad de som förminskar dessa eskalerande samhällsproblem tycker att de vinner? Vilka tror de att de gynnar? Knappast alla de skötsamma människor som bor i socialt utsatta områden som är det stegrande våldets egentliga offer. De, som till skillnad från de som förminskar problemen, varken har råd eller möjlighet att flytta och bosätta sig i skottsäkra villaghetton. Det är nämligen ingen slump att det skjuts i Biskopsgården och inte i Askim; hade offren hört hemma någon annanstans än i förorten hade toleransnivån och den spelade förståelsen klätts i annan skrud. Sådan är den sanna rasismen i Sverige anno 2017.

Ett illustrativt och osedvanligt osmakligt exempel förekom i veckan när Expressens kolumnist Lars Lindström i en krönika träffsäkert fångade relativiseringens förbannelse; under rubriken ”Vi kan inte jaga och bestraffa oskyldiga” drev Lindström tesen att debatten som följt efter terrorattackerna i Nice och Berlin behöver nyanseras eftersom det minsann dör fler människor i trafikolyckor i Europa. ”Mer än hundra gånger så många dör av trafik än av terrorism inom EU, men ingen kommer på tanken att hata och förfölja alla bilförare för det.” (2/1).

Det är en makaber relativisering och förnekelse av ett betydande samhällsproblem som helt bortser från frågan om uppsåt. Terroristerna som sätter skräck i människor, nu senast på nyårsnatten i Istanbul, gör det i syfte att skada och döda så många som möjligt. Vid bilolyckor är det snarare fråga om oaktsamhet än om uppsåt, det senare dessutom välförankrat i en bestialisk ideologi.

A failed state is a political body that has disintegrated to a point where basic conditions and responsibilities of a sovereign government no longer function properly. ... The Fund for Peace characterizes a failed state as having the following characteristics:

Loss of control of its territory, or of the monopoly on the legitimate use of physical force therein

Erosion of legitimate authority to make collective decisions

Inability to provide public services

Inability to interact with other states as a full member of the international community

(wikipedia)

... roten till problemen härstammar från att man medvetet, i decennier, negligerat de mekanismer som ger upphov till problemen som vi står inför i dag. Bristande integration ur ett såväl ekonomiskt som socialt perspektiv är en avgörande förklaring. Integration, liksom segregation, tar lång tid att uppnå.

...om en grupp män tycker att det är en acceptabel tradition att tafsa på och ofreda kvinnor i det offentliga, är det svårt att se hur bättre polisutredningar skulle vara lösningen.

Detta är svårbevisade brott och med dagens skriande poliskris är det svårt att fokusera stenhårt på tafsare. Det lär aldrig bli ett högprioriterat brott. Så, vad göra?

I somras, när sexuella ofredanden debatterades som mest, talade festivalarrangörer i Göteborg om att inrätta "trygga zoner" för kvinnor i publikhavet. Men reaktionär könssegregation är inte önskvärt.

Lika oönskat är det att ha en polis i varje gathörn. Och inte vore det roligt om fyrverkerier totalförbjöds.

Men inskränkningar, förbud och andra repressiva åtgärder kan förvandlas till det minst dåliga alternativet om människor beter sig vedervärdigt. Även om problemen bara löses hjälpligt den vägen.

Utan civiliserat uppträdande blir det helt enkelt inget civiliserat samhälle.

I november var statsminister Stefan Löfven (S) och partikamraten och inrikesministern Anders Ygeman på plats i Göteborg för att diskutera utvecklingen och lokalt funderar den politiska ledningen på att sätta upp kameror runtom i staden för att stävja det eskalerande våldet.

Enligt Robert Karlsson är kameraövervakning "aldrig negativt ur polisiär synvinkel".
Men det krävs mer, menar han.
Mycket mer.
– Bekymret som vi har är påfyllningen till gängen. De som står för de extrema formerna av våld som vi sett i Göteborgsområdet är personer som är helt förlorade. Det finns ingen annan återvändo för dem än att de kommer in till polisen och säger att de vill berätta allt, lägga av och börja ett nytt liv någon annanstans i världen. Tyvärr är det inte så många som gör det och det finns ingen behandlingsform eller någonting som kan rädda dem. De är helt förlorade i en normlös, våldsam och förskräcklig värld, säger Robert Karlsson.
Vad menar du med "påfyllning till gängen?"
– Jag brukar säga att ett långt fängelsestraff är en kort avkylning. Domarna som kommit i år i Göteborg påverkar givetvis så att våldet blir mindre, men det är svårt att avgöra med vilken kraft och hur länge. Om polis och åklagare lyckas låsa in så mycket folk som vi gjort är det jättebra, men det får bara långtidsverkande effekter så länge ingen fyller på underifrån. Det är där vi måste hitta nya verktyg för att hindra nya, unga och arga killar från att bli fullfjädrade grovt kriminella på väldigt kort tid.
[...]
– Det är klart att det är lite naivt att tycka så, men jag skulle inte ha något emot att det fanns något som är ungefär som tillträdesförbud på en fotbollsmatch. Man skulle kunna säga att "Robert Karlsson, du har gjort bort dig så många gånger i Biskopsgården att du inte får vara där". Att du då får fängelse om du åker dit och polisen anträffar dig där, säger polismästaren.
Han fortsätter:
– När risken finns att också deras yngre bröder ska falla in i kriminalitet och prognosen för en familj är så dålig så måste det finnas tillräckligt kraftiga instrument för att hantera det.
De unga killarna som du pratar om, hur gamla är de när de börjar bli farliga?
– Det beror lite grann på yttre omständigheter, men jag tror att det är viktigt att de inte ska finnas i den här miljön som sexåringar. Det finns jättemånga fantastiskt fina familjer i de här områdena, men det finns också personer som inte bör finnas nära sina äldre syskon och familjerna under de uppväxtomständigheterna. Vi måste förstå att den som är sex-åtta år i dag är påfyllning inom en femårsperiod.
"Vem är det som har ansvar?"
Du tycker att krafterna och resurserna ska läggas på att förebygga den typen av kriminalitet?
– Det är klart att polisen kan förebygga, men väldigt lite. Polisen har ett viktigt uppdrag, men det finns många andra som också har ett viktigt uppdrag som man måste se.
Vilka?
– Det är lätt att säga: Vad gör samhället? Vad gör polisen? Vad gör socialtjänsten? Vad gör rättsvårdande myndigheter? Men vi har väldigt svårt att vara där dygnet runt hela tiden. Jag tror att det är vardagsnära vuxenskap som är lösningen på det här. Vem är det som har ansvar? Först och främst är det individen själv som har ansvar. Om den individen är förlorad och inte tar ansvar, vem är då ansvarig? Då är det föräldrarna. Om föräldraskapet inte fungerar är det släkt, vänner och familj som man kan vända sig till. Nära kompisar, tränare, ledare och ideella personer. Det är engagerade, kloka, vardagsnära vuxna som kommer att lösa det.
[...]
– Vi diskuterar exempelvis obligatoriskt gymnasium och där är jag väldigt kritiskt. En kille som är 14 år och inte klarar av grundskolan och har problem på alla håll, tror du att det blir bättre om man lägger ett gymnasiekrav på honom?
Det är mycket möjligt att det kanske kan vara svårt för vissa att klara av gymnasiet då.
– Då sticker jag ut hakan och undrar vilket ansvar som företag tar i dag? Vad finns det för möjlighet till en praktiskt handledd utbildning för en kille som går ut grundskolan utan fullständiga betyg? Det är lätt fråga vad polisen tar för ansvar, men det är väldigt många som måste in i det här.
[...]
Höstens mord med eventuella gängkopplingar är, precis som det på Yuusuf Warsame, olösta. Dessutom utreder polisen i Göteborg flera skottlossningar och explosioner som inte slutat med att någon person omkommit.
– Vi har fått vissa trender som förtydligats. Jag har tidigare pratat om automatvapen, höghastighetsammunition och att det nya är sprängdåd av olika slag. Det tycker jag att vi har sett en fortsättning på. Handgranater och explosioner har fortsatt på ett sätt som är väldigt tråkigt, säger polismästaren Robert Karlsson.

När nationalismen griper kring sig lever finlandssvenskan farligt.

I det sena 1800-talet handlade nationalismen om identitet: svenskar äro vi ej längre, ryssar vilja vi ej bliva, låtom oss alltså vara finnar. Många svenskspråkiga deltog i kampanjen och synligast blev den då hundratusen – från torpare till professorer – förfinskade sitt efternamn. Berg blev Kallio, den första finska författaren, Alexis Stenvall, bytte till Aleksis Kivi.

Då som nu var språket mer än ett verktyg för att kommunicera. Det handlar om identitet, om kultur och känsla.

Att vara finlandssvensk är mer än att tala svenska. Att inte kunna handla, åka buss, beställa mat på svenska i Helsingfors idag gör min barndomsstad främmande. Att bara tala finska innebär mer än att inte tala svenska. Det är politiskt.

Dels ger framgångsrik populism i ett land meningsfränder i grannländerna ännu mer råg i ryggen.

Dels krymper Finlands plats i Norden utan svenskan. När politiker inte kan kommunicera från hjärtat förstår de varandra sämre. När nordbor bara kan prata Bad English med varandra – det gäller också norrmän, svenskar och danskar – försvinner logiken med en nordisk framtid. Trots gemensam historia, samhällsmodell och människosyn.

Så gör vi oss urarva. Allihop.

CHICAGO (CBS) — The torture of a teenager streamed live on Facebook is “despicable” but not a sign of worsening racial tensions, President Obama said Thursday in an interview with CBS 2 Special Contributor Jay Levine.

Obama said he doesn’t believe racial tensions have gotten worse, but that the public exposure is more prevalent in the digital age.

“In part because we see visuals of racial tensions, violence, and so forth; because of smart phones and the Internet,” the president said.

“What we have seen as surfacing, I think, are a lot of problems that have been there a long time.

Two men and two women have been charged with a hate crime, after allegedly kidnapping an 18-year-old victim with special needs, torturing him, and posting videos of the torture online.

Several people can be seen laughing during the attack, in addition to making disparaging remarks about President-elect Donald Trump and using racially charged language. At one point, while the victim is backed into a corner, someone is heard shouting “F*** Donald Trump. F*** white people.”

The four people charged are black and the victim is white.

Truth and Accuracy
Journalists cannot always guarantee ‘truth’, but getting the facts right is the cardinal principle of journalism. We should always strive for accuracy, give all the relevant facts we have and ensure that they have been checked. When we cannot corroborate information we should say so.

Independence
Journalists must be independent voices; we should not act, formally or informally, on behalf of special interests whether political, corporate or cultural. We should declare to our editors – or the audience – any of our political affiliations, financial arrangements or other personal information that might constitute a conflict of interest.

Fairness and Impartiality
Most stories have at least two sides. While there is no obligation to present every side in every piece, stories should be balanced and add context. Objectivity is not always possible, and may not always be desirable (in the face for example of brutality or inhumanity), but impartial reporting builds trust and confidence.

Humanity
Journalists should do no harm. What we publish or broadcast may be hurtful, but we should be aware of the impact of our words and images on the lives of others.

Accountability
A sure sign of professionalism and responsible journalism is the ability to hold ourselves accountable. When we commit errors we must correct them and our expressions of regret must be sincere not cynical. We listen to the concerns of our audience. We may not change what readers write or say but we will always provide remedies when we are unfair.