Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Den senaste veckan har många oroade medborgare hört av sig till mig.
De undrar vart Sverige är på väg, om det är helt åt skogen, och om det är för sent att ändra någonting.
Själv tänker jag att ett ägg fattar mer än regeringen.

De kan vara från den pensionerade socialarbetaren som ryter i mot myndigheter som inte vågar fatta svåra beslut - "det är själva kärnan i uppdraget att göra det".
Från den äldre invandraren som tycker att lagen ska vara lika för alla, och oroas över unga män som ljuger om sin ålder i rättssalen.
Från polisen som jobbat i 30 år och skriver: "Tyvärr är jag så trött att jag har svårt att motivera mig att bry mig längre. Om det är det här samhället som majoriteten av oss vill ha, var så god! Jag säger i alla fall upp mig".
Är det detta samhälle vi vill ha? Jag hör många svara nej på den frågan.

Det är politikerna som ska bestämma, men det känns som att de viker ner sig. Ett ägg fattar mer än regeringen. Det är få som vågar ta tag i svåra frågor, där risken för påhopp och kritik är stor. Frågan, på det ena området efter det andra, blir: vem är det som bestämmer?

"När jag säger ett ord, sa Humpty Dumpty i ganska snorkig ton, "så betyder det precis vad jag vill att det ska betyda - varken mer eller mindre".
"Frågan är då om man KAN låta ord betyda så många olika saker", sa Alice.
"Frågan är vem som bestämmer", sa Humpty Dumpty. "Det är hela saken".

Var är de kritiska frågorna i Fredrik Reinfeldts intervjuprogram "Toppmötet", frågar sig SVT-programledaren Anna Hedenmo.
– Det här är inte bra för SVT, säger hon.
"Vill han inte? Törs han inte?"
Så skrev Agendas programledare Anna Hedenmo i ett Facebookinlägg efter det senaste avsnittet av "Toppmötet", enligt Expressen.
– Jag är inte emot att programmet görs, utan hur det görs. Som erfaren intervjuare, och eftersom jag är van att intervjua just makthavare, är det frustrerande att uppleva hur många frågor om inte ställs, säger Anna Hedenmo till TT.
I "Toppmötet" intervjuar den före detta svenska statsministern Reinfeldt (M) kända internationella makthavare. I det första avsnittet träffade han USA:s tidigare utrikesminister Condoleezza Rice, och senast Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair. Men de kritiska frågorna uteblev, anser Hedenmo.
– Det är enormt frustrerande, tycker jag som tittare, att se att man missar möjlighet efter möjlighet när man nu har dessa fantastiska, intressanta gäster, säger hon.

– Condoleezza Rice och Tony Blair är otroligt viktiga för historien när det gäller Irakkriget. De hade nyckelpositioner. Här finns de, en timme i Sveriges Television. Och just där och då vill jag ha kritiska frågor. Jag sitter ju och hoppar i stolen.

– Men SVT har inte försökt att göra en fullfjädrad journalist av Reinfeldt, säger Helena Olsson.
– Han gör intervjun utifrån den han är.
Just det är problemet, enligt Anna Hedenmo.
– Därför kanske han hade behövt mycket mer stöd och coachning från SVT, där ju kompetensen finns, säger Anna Hedenmo.
– Hur inställsamt kan vi acceptera att ett sådant här program blir?

Utanförskapet jag pratar om är inte det du kanske tror. Det är inte invandrarna i förorten. Det utanförskap jag vill prata om finns bland de breda lagren av människor som inte längre vill tro på det media rapporterar, det vetenskapen upptäcker eller politiker säger. I alla fall om det som sägs inte landar väl i förhållande till den egna uppfattningen.

Jag blir beklämd när människor delar de mest häpnadsväckande saker på Facebook och andra sociala media. Det mesta kommer från rena hat- och propagandasajter vars enda uppdrag är desinformation. Den gemensamma nämnaren i dessa länkar är att misstänkliggöra och grovt generalisera över den onde mannen med utomeuropeiskt ursprung - MUSLIMEN. Texterna pratar i svepande ordalag om asylsökande, islam, kultur å ena sidan och svenska värderingar, unga kvinnor och pengar å den andra.

Den balanserade bilden av verkligheten uteblir. När sådana som jag påstår att sanningen har nyanser, den är inte svart eller vit, orsaken till världens ondska är inte etnicitet, kultur eller religion, utan kanske ska letas på individuell nivå - så heter det att jag företräder extremvänstern eller att jag bara är PK och därför mörkar sanningen.

Och det är här det har gått snett.

När blev kunskap och fakta ointressant? När slutade abstrakt analys ha ett värde? Framför allt, när blev det felaktigt enkla svaret att föredra framför det motsägelsefullt svåra men mer rättvisande?

"… en ständig strävan att i yrkesutövandet styras av det som - på kort och lång sikt - gagnar den hjälpsökande, inte av de egna behoven, känslorna, och impulserna. Det innebär att visa respekt, intresse, värme, medmänsklighet, empati och ett personligt bemötande."

"Framtidsstaden" är en av de viktigaste böckerna som jag läst på mycket länge. Inte minst har Lars Åberg lyckats att gestalta konsekvenserna av politisk ovilja att se saker och ting som de är. Många som är och som varit aktiva i (kommun)politiken kommer att känna igen sig i olika saker. Förnekelsen, skället på "tjänstemännen", anpassningen till lämpliga politiskt korrekta "sanningar" om till exempel "strukturell diskriminering" och den glidande acceptansen av dåliga skolresultat, klanförtryck och kriminella strukturer.

Lars Åberg skildrar hur Malmö mitt framför hans ögon gradvis har förändrats under decenniernas gång. Och inget konstigt med det förstås.

Så en dag tvingas man söka vård på sjukhuset - och i ett slag inser man hur annorlunda allting har blivit; ett slags ketchupeffekt som bidrar till att man blir orolig för hur välfärdssamhället över huvud taget ska kunna leva vidare.

Lars Åbergs bok är ingen ideologisk stridsskrift för vänster eller höger eller för SD eller något annat. Snarare är det väl en medelklassman i övre medelåldern som har satt sig före att kritiskt granska hur Malmös förvandling egentligen gått till och hur politiken har agerat under resans gång.

Varför har invandringen tillåtits ta sig sådana former som den har gjort? Fattigdom, okunskaper, utanförskap och kriminalitet har närmast setts som samtidigt oundvikliga som obenämnbara följder av invandringen. Problem har tryckts ner och lämpliga utmaningar - som vi ska klara av eftersom vi tidigare har visat att den svenska modellen klarar av utmaningar - har trängt ut de tunga och svåra problemen från den politiska och offentliga debatten.

[---]

Möjligen är det så att det ökande stödet för SD - på fler områden än flykting- och invandringspolitik - har att göra med att fler människor runt om i Sverige har gjort som Lars Åberg beskriver i sin metafor; plötsligt tvingas de söka vård på ett sjukhus eller att besöka en skola och så börjar de undra hur i all världen det ska bli med välfärdssamhället framöver? Och så ställer de sina egna erfarenheter mot alla artiklar och reportage om lyckad integration, mot politiker som inte talar om de saker som människorna själva ser och mot en rättsstat som tycks stryka kriminaliteten medhårs; dömda våldtäktsmän som inte utvisas, judar som trakasseras och poliser som står och tittar på när raketskjutande smågangsters tar över stadsmiljön.

Så kan det hänga ihop.

Sverigedemokraterna vinner från alla övriga sju partier och förlorar inte till något parti! Jag minns inte att jag sett något liknande tidigare. Sverigedemokraterna har också ökat starkt sedan valet 2014. Men ensidigheten hos SD – inga förluster utan bara vinster – visar också på partiets isolation från övriga. De ingår ännu inte i det naturliga flödet som kännetecknar ett friskt och stort parti.

Brodsky igen: »Hur anspråkslös den plats man råkar inneha än är, kan man, om den är någorlunda anständig, vara säker på att någon en vacker dag klampar in och kräver den åt sig själv eller, än värre, föreslår att man ska dela den. Då måste man antingen slåss för den här platsen eller lämna den. Jag råkade föredra det senare.«

Men ensidigheten hos SD – inga förluster utan bara vinster – visar också på partiets isolation från övriga. De ingår ännu inte i det naturliga flödet som kännetecknar ett friskt och stort parti.

Aftonbladet/Inizio publicerade under onsdagen en opinionsundersökning som visar att Sverigedemokraterna åtnjuter högst förtroende hos väljarna i tre av åtta undersökta frågor – försvar, migration och äldrevård. Vad gäller sjukvården var Sverigedemokraterna snubblande nära en förstaplats och partiet är bland de tre främsta i samtliga åtta undersökta politikområden.

Assimilering – anpassning – är det mest framgångsrika sättet att förhålla sig för den som kommer inflyttandes till ett nytt land. Ute i verkligheternas förnuftiga liv är detta inget konstigt. Det är enbart i politiken som det under några decennier har pågått en rush bort från anpassning och assimilering till förmån för identitetspolitik och multikulturalism. Förhoppningsvis är den politiken snart vid vägs ände.

I senaste numret av tidskriften Fokus medverkar Eli Göndör med en av de viktigaste invandringspolitiska artiklar som jag på år och dag läst på svenska. Eli Göndörs kunskapsbestyckade poäng är att assimileringen – och därmed integrationen – framförallt misslyckas när det är två majoritetskulturer som möts. Å ena sidan det kulturellt kristet präglade samhället och å andra sidan personer med erfarenheter från Mellanösterns sunnimuslimskt dominerade länder. Enligt Göndör kan det vara extra svåra processer just i Sverige. Vår majoritetskultur har aldrig utmanats och/eller förtryckts och därför inte behövts hållas levande.

Eli Göndörs slutsats är att "integrationens framgångar eller misslyckanden samvarierar med identitetspolitik och välfärdsprogram: ju mer välfärd och identitetspolitik, desto sämre integration."

Det är inte så märkligt: "En människa interagerar med sin omgivning ungefär 150 gånger om dagen. Används de 150 gångerna till att interagera med nya miljöer med ett främmande språk, går integrationen fortare. Om de 150 tillfällena används för att upprätthålla tidigare vanor och språk, bromsas integrationen upp", skriver Göndör. Så är det. För många (särskilt män) sunnimuslimer från Mellanöstern är det en tuff resa med anpassning till såväl en sekulär demokrati som till att vara i minoritet. Gamla föreställningar behöver bytas ut.

A major part of the Trump coalition were factory workers, coal miners and other working class voters worried about their jobs being eliminated or outsourced. When almost everyone becomes a part of that threatened class, populism will increase even more.

And as the barista at Starbucks with a degree in English Lit and $80,000 in student loan debt can tell you, just sending more people to college isn’t going to do anything to help.

However, the implications go beyond populism. Ultimately, democracy itself will be called into question. A remarkably small number of people will be contributing anything in terms of technological progress or economic growth. In the post-work world, the vast majority of people will simply be consumers, passively absorbing increasingly degraded cultural products which cater to their worst instincts. But because of universal suffrage, these masses will still have the political power to direct more public goods their way, even as the entire System becomes financially unsustainable. A major crisis is all but inevitable.

And adding to the instability: mass immigration. Even if we concede, for the sake of argument, that automation not immigration is the real threat to jobs, adding millions more Third Worlders onto Western infrastructure and social safety networks which are already buckling is practically a guarantee of permanent social conflict. It also increases the amount of competition for those few jobs which will be left.

[...]

Which brings us to the final factor: identity. Francis Fukuyama posited in The End of History that liberal democracy may be the end of Hegelian History because it best satisfies the human desire for “recognition.” But the “Who? Whom?” conflicts of identity are likely to increase if people can no longer attain dignity through their profession.

“Alienation,” as Marx defined it, will be even worse because individuals won’t even be contributing to the production of commodities. Added to this economic alienation: cultural alienation, as Western nations will be filled with an ever-increasing number of economically-useless Third Worlders eager to claim public goods through the ballot box and sharing nothing in common with Europeans.

The only outlet First World people will have left: identitarian movements. They will reclaim their dignity and reassert their identity as human beings by going “back to blood” and seeking meaning through religious, cultural, and ethnic activism.

What’s more, many of them will have nothing better to do and will have no fear of having their “basic right” of a minimum income stripped away.*

Industrin för skitprat har länge varit den enda som expanderar i Sverige. Så kallade informatörer ynglar av sig som kaniner, alla söker en uppgift och uppgiften är att producera ord - ord - ord!
[...]
Men vad händer med en nation när pladdret breder ut sig som en hemsk sjukdom i de institutioner som ska garantera vår säkerhet? Hur påverkar det deras arbete? Deras kärnverksamhet som det heter på skitpratiska?
[...]
Eller är det arbetet som först vittrar sönder och därefter kommer orden utan mening, ett ständigt ökande babbel som ska dölja den svarta tomheten därbakom?

'When I use a word,' Humpty Dumpty said, in rather a scornful tone, 'it means just what I choose it to mean — neither more nor less.'
'The question is,' said Alice, 'whether you can make words mean so many different things.'
'The question is,' said Humpty Dumpty, 'which is to be master — that's all.'