Eli Göndör kan i senaste numret av Fokus erbjuda något som väl närmast kan karakteriseras som privata reflektioner över vårt mångkulturella samhälle. Hans ämne är assimilering och mångkultur och hur det förra är bättre än det senare, men den diskussionen intresserar mig mindre just nu. Hans text väcker lite andra funderingar hos mig. Men först ett kort referat av den åttasidiga funderingen. Inte helttäckande, men dock referat.
http://www.fokus.se/2016/12/de-kom-v...i-segregerade/
Som utgångspunkt tar han en muslimsk friskola där pojkar och flickor hålls åtksilda när det är gympadags. Han återger på ett kortfattat sätt reaktionerna ända upp på ministernivå när denna nyhet spreds över landet, med klimax när självaste Gustav Fridolin blev arg och bröstade upp sig och lovade att ta itu med denna styggelse hos en småskola. Att skolan i övrigt är lugn, trygg och kapabel att förmedla kunskap åt barnen, det var inte det minsta intressant för det officiella Sverige och dess massmedier.
Han går via friskolan vidare till det som är verkligt intressant i texten och frågor som är aktuella i det mångkulturella Sverige. Det är frågan om hur olika kulturer förhåller sig i mötet med andra kulturer. Han generaliserar om libanesers, kinesers och armeniers förmåga att anpassa sig till majoritetskulturer i vitt skilda delar av världen och konstaterar samtidigt att den svenska kulturen är en majoritetskultur samt hur vår kultur skiljer sig från de förra som är minoritetskulturer. Grupper som bär med sig en minoritetskultur påstås ha lättare att smälta in i nya omgivningar, ett slags överlevnadsstrategi, medan grupper från majoritetskulturer inte har den förmågan till assimilering. Med knflikt som följd.
Den svenska kulturen beskrivs alltså som en majoritetskultur som egentligen aldrig varit hotad, en av förklaringarna till vår svårighet att riktigt distinkt kunna definiera oss själva. Behovet av att definieras oss själva uppkommer först när vi har börjat få en stor invandring av andra grupper från andra majoritetskulturer. Han exemplifierar med sunnislam. När vi två möts blir det konflikt. Våra båda majoritetskulturerna vill inte anpassa sig, saknar all erfarenhet av att anpassa sig. Man vill bestämma. Man ska bestämma.
Han uppehåller sig även lite kring hur kvinnor från främmande majoritetskulturer ofta lyckas bättre än männen i den nya miljön. Kvinnorna är vana vid underordning och är bra på att anpassa sig, att smälta in och att inte hela tiden kräva att få bestämma precis allt. Kvinnorna är helt enkelt smidigare än männen, både bosktavligt och bildligt. Han kritiserar förhållandet att svenska staten sponsrar bevarandet av särarter hos invandrare, går en omväg via mulsimska bördraskapet, hänvisar lite till nån Pew Resaerch-grej, vad mulsimer antas ha internaliserat och därför bär med sig när de kommer hit och Tysklands och Frankrikes förhållningssätt till just islam, unga marockaners relativt höga risk att drabbas acv schozifreni till följd av diskrepansen mellan det omgivande holländska samhällets frihet och öppenhnbet och den egna kulturens strikta kontroll, och lite annat smått och gott som jag inte gitter återge ens i one-linerform.
Allt det här är ju bara gammal skåpmat. Redan de gamla grekerna var medvetna om skilda folks förmåga eller benägenhet, att anpassa sig till andra. Men i slutet på texten väcker han en del intressanta frågor hos mig. Han ställer inte dessa frågor själv, men jag anser att de bör ställas i dagens Sverige.
Avslutningen på Eli Göndörs trevliga och lättlästa text är en önskan, eller om det ska ses som ett förslag, eller rentav vädjan, till framförallt svenska myndigheter, att besöka skolan och tala med ledningen om det olämpliga med att i Sverige dela upp barn i småskolan efter kön på gympanlektionerna, istället för att hänga och skämma ut skolan. Jag citerar.
Citat:
En skola som är framgångsrik i att integrera en svårintegrerad grupp brännmärktes. Organisationer som i stället i praktiken motarbetar integration vann i sympati.
Det hade kunnat hanteras annorlunda. Mer lågmält, mer långsiktigt. Någon hade till exempel kunnat åka ut till skolan för att tala med rektorn i lugn och ro. Någon kunde ha förklarat att allt, på det stora hela, är bra. Att skolan är exemplarisk, men att det här med gympan måste lösas. Att genus är viktigt i Sverige och att könsseparationen under gymnastiken inte kan fortsätta.
Det hade inte gett någon politiker fler röster på kort sikt. Men det hade gjort det enklare för eleverna på Al-Azharskolan att känna sig svenska.
Genom sitt agerande har det officiella Sverige, med ylande svensk media - vilka annars - i hasorna, på ett effektivt sätt drivit nåt invandrarrelaterat som inte bara är elände, rakt i famnen på de som hatar Sverige och allt svenskt. Jag tycker hans vädjan är både vettig och förståelig. Och tanken är väl lite att vi kan väl gå en liten bit var och anpassa oss. Den fungerande muslimska friskolan med goda resultat får hållas och den svenska majoritetskulturen tar ett steg tillbaka när det gäller småsaker som könsuppdelad gympa för förstagluttarna.
Men som sagt, för tredje gången är det väl nu så här dags i min komemntar, väcker hans text en del tankar hos mig.
För mig handlar till stor del av den mångkulturella debatten - eller hur man nu vill etikettera debatten - om varför jag som svensk överhuvudtaget ska acceptera invandring. Varför måste jag acceptera invadring? Varför? Och tillåter jag invandring, vilken rätt har jag då att hävda överhöghet över allt mitt land? Eller varför har jag inte den rätten? Och varför måste konflikt undvikas till varje pris?
Om jag för en stund stänger ute det dagliga bruset från massmedia, olika opinionsbildares och nyhetsförmedlares berättelser om Det Nya Sverige, så återkommer hos mig ständigt frågorna ovan. Och mer och mer har jag börjat undra varför just jag svensk ska träda tillbaka, låta bli att hävda mig och min rätt såsom varande svensk. Och det tillråga på allt i mitt eget land.
Ett motiv till att vara återhållsam är så klart för att undvika öppen konflikt, för att behålla lugn och ro och ordning i samhället. Men när det trots svenska statens och svenska massmediers propaganda mot mig och andra svenskar, mot vår kultur och mot vår historia, ja mot själva vårt land och identitet och stat och medias uppmaning att jag ska vara snäll och fördragsam, när detta är helt verkingslöst oron och oordningen ändå växer, vad är då anledningen till att inte med full kraftska hävda min rätt som svensk i mitt eget land? Det är ju redan konflikt i landet. Öppen konflikt dessutom. Det är redan oordning inom stat och kommuners förvaltningar och andra verksamheter, inom minst när det gäller rättsväsendets förmåga och rentav vilja att hålla efter de inflyttade. Det fungerar allt sämre och sämre, trots att jag håller låg profil. Återhållsamheten, accepterandet och oviljan att bejaka mig själv och min rätt, leder ju bara till skräp. Och varför i hela fridens namn ska jag då vara rädd för att verkligen ta konflikt? Öppen konflikt med främlingarna och deras annorlunda värderingar och kultur. Varför? Det är ju redan oro i landet! Det är ju trots min flathet oordning!
Nåja, det var bara lite lösa funderingar som aktualiserades av Eli Göndörs text. Han menar nog inte att väcka just dessa tankar i mitt huvud, eller snarare frågor, om varför jag och andra svenskar alls ska acceptera främlingar i vårt land, varför vi alls ksa acceptera mångkulturen sådan den gelstaltar sig i Det Nya Sverige. Eli Gönder menar nog mest att visa på att det är bättre om vi möts halvvägs, lite slarvigt sagt. Men så tänker alltså inte jag. Inte bara i alla fall.
En annan sak med Eli Göndörs läsvärda text är att den visar på den kraft som faktiskt finns i Sverige. Den brutalitet med vilken det officiella kan agera gentemot det som anses misshangligt eller hotande. En styrka som i mitt tycke skulle passa bättre i den så kallade orten. Dialog är nog rätt väg att gå när det gäller välfungerande muslimska friskolor, men inte i orten.
Det finns fler texter som Eli Göndörs, på ungefär samma tema, men alla undviker nogsamt kärnfrågan: Varför ska vi svenskar ens acceptera storskalig invandring? En invandring som i ärlighetens namn mest börjar likna regelrätt kolonisation? Varför? Och vad har vi svenskar egentligen för skyldighet att acceptera det? Dessa frågor måste enligt min mening till slut besvaras med annat än slagord av typ
Allas lika värde, Alla lika-Alla olika! och
Rör inte min kompis!, och meningslösa hänvisningar till solidaritet, fattigdomsbekämpning och utsagor hänvisande till skruvade rättighetsidéer. Inte heller duger hänvisningar till diverse konventioner som svenska staten undertecknat. Detta är något som i sinom tid nog måste börja diskuteras och förklaras i Sverige, om inte nuvarande situation ska gå bortom all kontroll. En bra start är ju att nån modig ledarskribent börjar besvara just mina frågor, frågor som jag inte är ensam om att ställa. Hittills har jag inte sett någon som verkligen kan svara på varför jag svensk inte får bestämma att främlingar inte får bosätta sig här, eller omvänt, varför jag måste acceptera främlingen i mitt hem.
Självklart förstår jag att den ledarskribent som lyfter upp dessa frågor på bordet gör sig till en lätt måltavala för skrävllarnas och våra nutida fariséers vitriolliknande rasist- och nazianklagelser, men jag önskar ändå atttnågon vågade göra det. Det önskar jag mig i julklapp i år. Tänk att få öppna den presenten till ackomanjemang av Dagens Nyheters och Aftonbladets ylanden. Det vore nåt det.
