Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Mycket ord och drama queen-poser förringar inte desto mindre faktum. Vem du är eller jag är spelar ingen som helst roll i det här mediekriget, det är våra roller i dramaturgin som möjligen är intressant. Att SD med tiden blir maktfullkomliga tvekar jag inte om, men det är trots allt skillnad på skit (handgranatsdestruktiva) och skit (atombombsdestruktiva).


Edit: Inser att jag var oklar/du missuppfattade mig. Det handlar inte om att vi nödvändigtvis måste gå ut i det offentliga ljuset som dissident, det är att om är man kritisk och verkligen vill se en förändring, utan att samtidigt löna skurkarna som försatt Sverige i dagens situation, kan man rationellt bara göra ett val Vad gäller partipolitisk sympati.

Du tänker klokt och pratar bra. På enkel och klar prosa.
Svensk media kan inte förstås av alla oss som fötts upp med den. Det är enkel psykologi. En person som växt upp i t e x USA eller Storbritannien och följt media och samhällsutvecklingen där och sen sätter sig i Sverige och följer media här och var Sverige tar vägen, förstår att svensk media är en smartare kopia av DDR-media, när det begav sig där.
Du sätter en del professorer härinne på plats. Såna som är här mest för formens skull och mindre för innehåll och budskap. Som med fina ord och fakta skriver så intelligent att ingen begriper vad dom skriver, inte ens dom själva. Man ser inte skogen för all fina träd, långa imponerande inlägg som när de vattnats ut skulle kunna sägas i några få begripliga meningar.

Ett ”enkel” person med samhällsintresse och media-konsumtion kan i ett stycka skriva och förklara vilken diktatur Sverige är på media-området sen åtminstone Palmes dagar. Svensk media är den utvecklade världens mest tragiska företeelse och har inte det minsta förändrats av att ett folk i sitt land håller på att bytas ut av flera andra folk här.

Dick Erixon medverkade inte för första gången. Han kommenterade USA-valet för någon vecka sedan i P1 (som Trump-supporter jämte en kvinna som var demokrat). Kommer inte ihåg vilket program det var.
Presentation då: "redaktör för SD-ägda tidningen Samtiden".
Hade man inte bytt ut "SD-ägda" mot "socialkonservativa" nu i söndags, eller kommer jag ihåg fel?

Hur som helst så är det vi betraktar en formering av en intellektuell (sekulär) konservatism. En samling krönikörer, debatörer, kulturpersonligheter, m.fl. som löst samlas under ett konservativt paraply - inte långt från SD. Vissa kommer direkt från SD-sfären, andra har valt att - modigt - kliva in där (Dick Erixon). Fler kommer följa när vänsterns förhatliga "normalisering" fortskrider.

Det som är intressant i sammanhanget är alla halvt liberala, halvt konservativa typer, som tidigare löst tytt sig till Moderaterna (och inte sällan skrivit i Svd), men som nu befinner sig i någon typ av ingenmansland. En del väljer att försöka pinka in någon typ av fritänkarrevir. De duktigaste kommer nog att lyckas också, t.ex. Arpi. Men många kommer försvinna i historiedimman.

Av intresse är också att jämföra de tre stora prtierna i detta sammanhang. SD, M och S. SD har, som sagt, en samling intellektuella direkta eller indirekta förespråkare och den gruppen växer och innehåller tämligen begåvade individer. S har en hel uppsättning skribenter som är fastvuxna i etablissemanget och knappast har försörjningsproblem. Begåvning är det dock värre med. Men än så länge reproducerar sig den gruppen och har också vänsterns ständigt närvarande fördel av att ha (en osund) lockelse på de yngre. Men M... Hur stort kan ett parti vara som helt saknar ideologi och där inga intellektuella bär ideologin som inte finns?

Världen förändras ständigt. Vi är i rörelse. Jorden snurrar och periferihastighgeten är hög. Men det är inte lätt att se eller förstå vidden av det hela, medans det sker. Ett sätt att förstå hastigheten med vilken svensk politik nu förändras, är att göra en mycket försiktig extrapolering av senaste två åren, låt säga 10 år in i framtiden.

Public service är den enda egentliga motkraften mot Bonniers i Sverige. Bonniers vill inget hellre än att den ska läggas ner, och Bonniers är som bekant fiender till allt ljus och liv.

Public service bör få nya direktiv och byta ut personalen, inte läggas ner.

Du glömmer alternativmedia, Youtube mm. Det finns mängder med nya aktörer som skulle kunna ersätta vad vi har idag.

Med det sagt skulle jag också hellre vilja se att SVT blir som alla andra betalkanaler. Då skulle de tvingas anpassa innehållet om de inte vill förlora sina prenumeranter. Det skulle mao inte fungera att ha 75% kommunister bland personalen. SVT skulle förändras snabbt om vi tvingade företaget.

Sist men inte minst ska monopol inom media brytas upp och förbjudas. Nyckeln till ett öppet offentligt samtal och till relevant information i samhällsfrågor till befolkningen stavas mångfald.

Hörde också Trumpdebatten med Erixon, tror det var i studio ett och han var även med i SR i förra veckan och diskuterade Putilovaffären och för några veckor sedan debatterade han mot Helle Klein.(möjligtvis om ev allianssamarbete med SD?)

Hans panelmedverkan är dock något helt annat, i de andra debatterna var han med för att på något sätt försvara den "onda sidan" i specifika sakfrågor.

I Godmorgon världen var han (kändes det som) med för att på lika villkor representera den tredjedel som varken sympatiserar med Alliansen eller dom rödgröna. Det känns som en annan nivå på något sätt tycker jag.

Det som var nytt var att Erixon fick delta i det stående inslaget "Panelen".

Där kommenterar tre ledarskribenter ngr olika (vanligen tre stycken) frågor som SRs journlist har valt ut.

Varannan vecka är det två socialdemokratiska ledarskribenter (ibland en socialdemokratisk plus en kommunist från t.ex "Flamman") jämte en vänsterliberal ledarskribent, varannan vecka är det två vänsterliberala ledarskribenter plus en socialdemokratisk ledarskribent, som kommenterar.

Iom att Dick Erixon fick vara med i "Panelen", så ändrade SR formatet denna vecka. Det blev en socialdemokratisk (Greider), en vänsterliberal (Heidi Avellan) och en konservativ skribent (Erixon), som kommenterade.

-----

PS Man kan säkert dividera om t.ex. Alice Teodorescu ska kallas för "vänsterliberal", men för tydlighetens skull har jag beskrivit standardformatet.

Fast här tror jag ni gör för stor poäng av skillnaden mellan "medverka" och "medverka i panel".

Man skulle också kunna hävda att just i dessa "fasta, återkommande sammanhang" är det - ur SR:s synvinkel - extra viktigt att hålla god min och sopa framför egen dörr, genom att bjuda in SD. Sen kan man exkludera dem i de mer vardagliga politiska kommentarerna om inrikespolitiska händelser, såväl som omvärldshändelser. Eller välja vad man låter SD kommentera så att man kan styra allmänhetens bild v partiet i en förlöjligande riktining.

Fast för oemotsagda krönikor och kommentarer är det ett betongstarkt monopol för vänster och vänsterliberala, aldrig något konservativ, reaktionär, nationalist eller libertarian.

Verkligen. ett sådant exempel är tex "Nyhetspanelen" i SVT godmorgon, de är alla tokvänster eller tokliberal, någon annan riktning finns inte, världen enligt Svt.

Några frekventa deltagare är: Ursula Berge, Tove Lifvendahl, Birger Schlaug, Anders Björck, Peter Wolodarski, Thomas Idergard, Kristina Axen Olin och Jan Helin.

Dessa lallande idioter, alternativt politiska extremister, ska alltså representera folket, eller i alla fall den intellektuella gräddan av folket, och sammantaget ge en objektiv syn på olika frågor.

(Någon kommer säkert att invända att Anders Björk är konservativ. Jag hävdar att han främst är en lallande [och mest feg] fåne.)

Emedan jag inte hann avlyssna utsändningen igår så ägnade jag delar av dagens andra frukost åt just Panelen, och jag satte bokstavligen i halsen när jag hörde att Erixon skulle vara med i densamma. Onekligen oväntat och någon form av tecken på någonting, som jag inte i lyssnande stund kunde sätta fingret på. Att de också diskuterade regeringens önskade ändringar för att få till stånd effektivare utvisningar och åtgärder mot svartarbeten mm gjorde det hela än mer intressant.

Jag tyckte mig kunna höra att Heidi Avellan lät en smula besvärad över att komma till samma slutsats som Dick Erixon, fast på litet andra vägar, medan Göran Greider inte lät lika besvärad utan glat önskade arbetstidsförkortning likt en gång MP. I sanning ett stycke svensk radiohistoria.

Det finns bara en möjlig väg tillbaka för MSM i Sverige och USA, som dessutom är fullständigt genomförbar: Att med pukor och trumpeter och under flygande vita fanor kapitulera till seger.

Det handlar i princip inte om att ge upp sin ideologiska linje - utan om att låta den utmanas på den egna arenan. Istället för att som nu elda förtroendekapital för kråkorna i historiens största pedagogiska övning i källkritik.

I en kakofoni av motsägande källor och anklagelser åt alla håll så förlorar den sin trovärdighet som inte låtsas om sin agenda. Alla vet att häst-, bil- och värdegrundshandlaren skarvar - eller åtminstone vill göra det.

Vi vet vad DN och Aftonbladet kränger för världsbild - att de ylar om "faktaresistens" och "åsiktsbubblor" på nätet tjänar bara som tjatig påminnelse om faktaresistensen i den åsiktsbubbla som utgjort det svenska offentliga samtalet gångna mandatperioder.

I USA har MSM gått all in på att håna och förlöjliga alternativa medier - och ser ut att förlora. Breitbart, Drudge och Infowars (!) har starka kopplingar till vad som kan bli nästa administration och politiska dynasti (Ivanka 2024!). Detta kan vara det största skred i opinionsbildande makt sedan - ja, åtminstone talk radio och Fox News. Periferi blir centrum på ett sätt som vore helt omöjligt om etablerade plattformar agerat marknadsmässigt rationellt.

När ett krympande informationsmonopol radikaliseras i hätskhet och självgodhet, snabbas erosionen bara på. En källa som väl misstänks vara tendentiös kan ju inte vidimera sin egen saklighet, utan gör bara saken värre med varje polariserande utfall.

När Alex Jones förlöjligades som foliehattarnas anförare för att han gapade om Clintons dåliga hälsa, valfusk, Soros och globalisternas angrepp på USA - så var det samtidigt hela verklighetsbeskrivningen som vann legitimitet av bilderna på Hillary som lealös trasdocka. Och varje ursäkt, vinkling och förtigande tjänar bara att stärka misstankarna.

Felet som t o m Facebook, Youtube och Twitter gör är att tumma på sin roll som vinstmaximerande arena, när man frestas bli aktör. Och oändligt mycket värre har svenska virtuella mötesplatser svikit sina aktieägare och anställda, när man jagade bort de avvikande åsikterna istället för att kanalisera deras energi och förvandla levande debatt till klick och annonsintäkter.

Jag har ju varit inne på hur diskonterad opinionsbildning inte bara är ineffektiv i sitt kamouflage av förutsägbarhet, den är också tråååååååkig av samma anledning. Dålig tidning - och vinstminimerande kommers. Som att sätta upp en teaterföreställning där halva dialogen trängts undan till konkurrenten tvärs över gatan.

Vill SVT/SR, vill DN/Aftonbladet behålla eller återerövra ett inflytande måste det bli genom att göra en demokratisk dygd av klickonomisk nödvändighet och sätta upp det kontroversiella dramat på den egna scenen, ostympat.