Författaren och journalisten Johan Hilton (JH) sätter diagnoser på samtiden, inifrån DN:s glaskupa (med DN:s glasögon, som nybliven redaktör?) och med inspiration från berättelser om det sena 1600-talets häxprocesser i New England:
Det krävs så lite för att vi i skräck ska sluta oss inåt
Citat:
I glappet mellan konkreta faror i den omgivande karga naturen med dess urinvånare och rovdjur, och den varma, religiösa tron på den egna gemenskapens utvaldhet uppstår en paranoia som tar sig hallucinatoriska uttryck.
Ondskan och tillvarons alla fasor sätter sig i hjärnan på folk, så till den grad att de börjar se helvetets bestar på riktigt. Lucifer rider på grisarna i granngården. Demoner sitter i inkvisitorernas knä under rättegångarna, häxor svävar som mjölkvita vålnader i taket, biter pigorna i sidfläsket på natten. Det är sant! Jag såg det med egna ögon!
Citat:
Och de som inte ser säger att de ser. På så sätt blir händelserna i Salem snart en perfekt möjlighet för byborna att, i rättskipningens namn, fritt ge uttryck för alla sina allra mest småaktiga beteenden; snålheten, missunnsamheten, pryderiet. Men också den rena främlingsrädslan, bland de första som rensas ut finns tiggare och slavar.
Några sekler senare, i Stockholm augusti 2015: De som ser tiger och de som till äventyrs berättar tystas?
Citat:
Ändå blottlägger Schiffs bok hur skör vår verklighetsuppfattning är. Det krävs förvånansvärt lite – en karismatisk inkvisitor och proklamationer om att det bara finns ett enda objektivt sätt att betrakta ett problem, till exempel – för att vi i skräck ska sluta oss inåt, kasta en psykologisk verklighet på soptippen och med liv och lust anamma en annan.
Genom sig själv känner man andra...
Nudge nudge, wink wink. Say no more.
Citat:
En gammal föreställning om internationella regler, humanism och mänskliga rättigheter har bytts till misstro, kostnader, faror. Till vikten av att visa tolerans för rasister. Till våldtäkter och gängbildning och oföränderliga värderingar som inte stämmer överens med vår hembys.
På så sätt har vår nästa allt mer börjat te sig som ett diffust hot, någon vars själva existens hotar att urholka vår välfärd, vår sekularism, vår plats i bygemenskapen.
Hotet är inte mer diffust än att det märks på konkreta eruptioner, på nyårsaftnar över hela det MENA-förtätade Europa, och fastmer till vardags på alla möjliga vis.
Citat:
En av de ledarskribenter som senaste året har skrivit några av de gällaste domedagstexterna om hoten mot vår hembygd förklarade nyligen humanismens ovilja att kackla med de andra hönorna i redet med att den slappt och verklighetsfrånvänt sitter och spanar ut från sitt fönster på Södermalm.
Mycket riktigt ser jag inga olösliga problem när jag sitter här och tittar ut över den lilla Södergatan. Däremot börjar jag känna en malande oro över att många snart kommer att vika sig för grupptrycket och påstå att man gör det.
http://unvis.it/http://www.dn.se/kul...luta-oss-inat/
http://www.dn.se/kultur-noje/kroniko...luta-oss-inat/
Häxor finns inte men riktiga kärringar finns.

Liksom horder av välfärdsmigranter som antastar, urholkar välfärden och gör Sverige till ett sämre land; sagt mellan andetagen som fyller tidsrummet mellan ett jihadistattentat och ett annat, ett stenkastande och bilbrännande ghettoupplopp till ett annat, en gängvåldtäkt till en annan, ett bedrägeribrott till ett annat, en osnyggt pockande tiggare till en annan. JH vill ha mer av det dåliga, för han tycker sig se lösningar genom DN-glasögonen. Om inte annat förlänar det honom en tillsvidareanställning, i en tid av oro när medielandskapet är i gungning och tryggheten med den enkelriktade trafiken i åsiktskorridoren,
på den gamla goda tiden, är borta. Detta är på riktigt JH, det går inte att gömma sig bakom psykosen.