Citat:
Ursprungligen postat av
Ydalir
Ibland har man missat något och det var min känsla när jag först nu hittade Alice Teodorescu bland ledarskribenterna på GP.
Hela hennes ledare är befriande läsning och sant är ”När sakfrågorna har blivit sekundära och social brännmärkning det primära, betalar var och en som vågar yttra något, eller agera utanför det hårt regisserade manuset, ett högt pris”
http://www.gp.se/nyheter/ledare/kron....01kARBME.dpuf
Ivar Arpi, Anna Dahlberg och nu sällar sig Alice Teodorescu till mina mer uppskattade ledarskribenter. Jag ska inte heller glömma Jennifer Wegerup, AB , en ensam och modigt ropande röst. Jag har länge undrat om hon får fika ensam på kafferasten?
Ja, Teodorescu var ganska tidigt ute; så nog har du missat något.
AT lyfter fram flera intressanta aspekter av diskursen, som tangerar gårdagens funderingar om 'objektivitet':
Citat:
Att sakligt och nyanserat diskutera och lägga fram konkreta åtgärder för att möta de nedåtgående resultaten i förortsskolor, arbetslösheten bland utrikesfödda, liksom trångboddheten och segregationen, ansågs vara utslag av främlingsfientlighet och rasism.
Inte heller den högst verkliga målkonflikten, mellan en lika generös migration som välfärdsstat, fick yppas. Att föreslå ökat bistånd till krigsdrabbade områden var, som det mesta annat som SD haft någon åsikt om eller rent hypotetiskt skulle kunna ha en åsikt om, att ”normalisera” dem.
Bara att problematisera frågan om det alls existerade någon gräns för hur många människor Sverige skulle kunna ta emot kunde leda till en offentlig utskällning av landets statsminister på bästa sändningstid. Föga hjälpte det om du så var migrationsminister. ”Volym”-diskussionen var till sin natur oetisk, och därför: munkavle på!
I denna veva började mejlen i min inkorg att ändra karaktär. Borta var syftnings- och stavfelen, liksom den aggressiva och besinningslösa tonen. Det blev allt mer uppenbart att många av de som hörde av sig var vanliga borgerliga och socialdemokratiska väljare. De avskydde SD och deras företrädare, men ansåg att rådande migrationspolitik höll på att äventyra Sveriges framtid. Många av dessa människor förespråkade en liberal migrationspolitik och försvarade alla människors lika värde. Samtidigt menade de att det svenska välfärdssystemet, i kombination med vår bristfälliga integrationsförmåga, tids nog skulle falla samman om inget gjordes omgående. De kunde mycket väl förutse det som vice statsminister Åsa Romson nyligen påstod att ingen kunnat ana. Nästan alla undrade uppgivet vilket parti de skulle rösta på. De fick inget svar, varken då eller i valrörelsen 2014.
Ovanstående torde vara tämligen uppenbart för en tänkande varelse, men har fallit mellan stolarna bland politiker, journalister och övriga godhjärtade, bräkande, poserande får vilka, som sagt, med stor sannolikhet hade heilat sig själva till förslitningsskador under 30-talet.
Det har, i väldigt liten utsträckning, handlat om 'näthat' eller 'xenofobi'. Det har handlat om genuina farhågor om var inslagen väg kommer ett sluta.
Hon landar vidare i en ungefär lika uppenbar slutsats:
Citat:
År 2007 skrapade SD ihop ungefär 2,9 procent av väljarna i opinionsmätningarna. I fjolårets riksdagsval blev partiet Sveriges tredje största med 12,9 procent. I flera opinionsmätningar under hösten har partiet hamnat kring 20 procent. Men det var knappast förutbestämt att SD skulle växa. Att påstå det är att som politiker abdikera från det egna ansvaret. Ett parti som SD kan bara växa i en miljö där feghet inför värderingskonflikter nonchaleras, och kritikerna tystnar av rädsla för att framställas som främlingsfientliga. Något som spär på en inbillad eller faktisk martyrkultur.
Idén om att debatt om migrationen leder till att SD växer bygger på den absurda föreställningen om att åsikter smittar, varför den som framför en i sammanhanget avvikande åsikt genast behöver försättas i ideologisk karantän.
SD har vuxit för att ingen har politiker har vågat ta i vår samtids sannolikt största fråga. Därför. Enbart därför.
Citat:
Det är inte konstigt att människor blir rädda. När sakfrågorna har blivit sekundära och social brännmärkning det primära, betalar var och en som vågar yttra något, eller agera utanför det hårt regisserade manuset, ett högt pris.
...
Rädslan är sällan en särskilt tillförlitlig rådgivare, varken för politiker eller journalister.
Kanske den bästa beskrivningen, kritiken och konsekvensanalysen av åsiktskorridoren hittills. Vackert så.
Det ska bli intressant att se om den journalistiska fårskocken vågar plocka upp den kastade handsken.
Samtidigt på AB:
Citat:
En ikon bland invandringskritiska nätaktivister.”
Så beskriver journalisten Björn af Kleen ekonomen Tino Sanandaji i ett reportage om den nationalistiska miljö som växt fram kring Sverigedemokraterna.
...
Den ”nya höger” DN berättar om har legitimitet och förgreningar långt upp i samhällstoppen. Den har titlar och makt och är mycket farligare än den traditionella bilden av SD som arbetslösa arga män på landet.
Under solen intet nytt - undantaget då att vi inte längre anses vara arbetslösa arga (unga) män på landet. Ett myrsteg på, den oändligt långa, vägen till insikt av den intellektuelle giganten Lindberg. Som naturligtvis inte skulle känna igen 'vetenskap' om den så bet honom i röven (vilket den ju då gör, på närmast daglig basis).
--
Citat:
Ursprungligen postat av
wuuaa
En svetsare hade aldrig dugit där. Möjligtvis i Australien.
Imo, synnerligen tveksamt.