__________________
Senast redigerad av sherm 2015-12-20 kl. 09:54.
Senast redigerad av sherm 2015-12-20 kl. 09:54.
DN:s kulturchef Björn Wiman talar om att det alltid rått "offentlighetens labila beteende" och "offentlighetens oändliga opålitlighet" i frågan om invandring; han gör ett raskt kliv till uppfordrande ord från Olof Palme 1965 (och vips kan "man" luta sig tillbaka i en stolt, men förvisso labil, tradition):
Det labila beteendet i flyktingfrågan är ingen nyhet
Tillbaka till SD på de anklagades bänk, eller? "att förmedla denna förståelse" om att "alla är i behov av vår förståelse"? "Då kan diskussionen än en gång handla om"... Som om DN har bidragit till diskussionen om de äkta bevekelsegrunderna bakom massimmigrationen (välfärdsmigrationen).
DN har en pågående "granskande" offensiv på temat immigration och integration, men lämnar sig själv mestadels utanför offentligheten - innocent bystander - istället för att tillkännage sin roll som agendaredaktion och drevande protagonist i Statsmakten.
Det labila beteendet i flyktingfrågan är ingen nyhet
Citat:
Julen 1965 bröts en lång tradition i Sveriges Radio. Den sedvanliga programpunkten ”Talet till utlandssvenskarna” som sedan drygt 30 år sänts på juldagen uteblev från P1:s tablå till förmån för ett anförande från landets nyblivne kommunikationsminister. Denne skulle enligt programinformationen ta upp ”problematiken kring inflyttade utlänningar i vårt land”, en fråga som uppges ha fått särskild aktualitet i och med ”den senaste tidens jugoslaviska flyktingström”.
Citat:
Palme talar om hur fördomarna har sin rot i vardagslivet, om hur rasismen hotar också ett upplyst samhälle och om gränserna för vårt engagemang: ”Kanske är det lättare för oss människor att känna indignation inför den stora orättfärdigheten ute i världen, än att engagera oss i det lilla problemet i nästa kvarter.”
Det är en tidlös beskrivning. Ändå är Palmes värld en annan. Vid tiden för hans tal fanns i Sverige 400 000 invandrare, varav 150 000 blivit svenska medborgare sedan andra världskrigets slut – färre än de som har sökt asyl i Sverige bara i år.
Denna historiska höst har perspektiven kring dessa människor skiftat snabbt. Från det lite yrvakna intresset för den sedan länge pågående flyktingkatastrofen på Medelhavet, över den kollektiva manifestationen av medmänsklighet och medkänsla efter fotografiet på den döde pojken Alan Kurdi till höstens totala omslag – med förflyttade retoriska anständighetsgränser och politiska förslag som skulle ha avfärdats som en ond dröm för bara ett halvår sedan.
Det är en tidlös beskrivning. Ändå är Palmes värld en annan. Vid tiden för hans tal fanns i Sverige 400 000 invandrare, varav 150 000 blivit svenska medborgare sedan andra världskrigets slut – färre än de som har sökt asyl i Sverige bara i år.
Denna historiska höst har perspektiven kring dessa människor skiftat snabbt. Från det lite yrvakna intresset för den sedan länge pågående flyktingkatastrofen på Medelhavet, över den kollektiva manifestationen av medmänsklighet och medkänsla efter fotografiet på den döde pojken Alan Kurdi till höstens totala omslag – med förflyttade retoriska anständighetsgränser och politiska förslag som skulle ha avfärdats som en ond dröm för bara ett halvår sedan.
Citat:
Under tiden för OIof Palmes jultal 1965 och framåt var tonen nyfiken och neutral, men en kursändring inträffade i samband med flyktingströmmarna från Libanon, Iran och Irak i mitten av 80-talet. Nu blir mediernas ton mer negativ: de som får uttala sig är ofta poliser vid landets gränsstationer som vittnar om hur flyktingarna ”skyller på kriget” men ”verkar ha gott om pengar och vara relativt välmående”. Rena vandringssägner om flyktingar som äter upp sina pass och ”pälsklädda damer” som ”trippar nerför landgången” sprids i större medier. Men bara något år senare har pendeln svängt: kampanjen ”Rör inte min kompis” är i full gång, medierna vänder tvärt och börjar granska verkligheten bakom myterna. De som ett år tidigare hyllats som djärva sanningssägare avslöjas nu som kolportörer av lögner.
Citat:
För tillfället sitter flyktingarna på de anklagades bänk, om ett år kan perspektivet (dessbättre) ha skiftat igen. Då kan diskussionen än en gång handla om vad som får alla dessa människor att lämna sina av krig och diktatur förödda hemländer för att söka ett drägligare liv i Sverige – med sina skiftande bakgrunder och förutsättningar.
”Några – dess bättre få – är i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse”, sade Palme i sitt tal om invandrarna julen 1965.
För medierna förblir uppgiften, 50 år senare, att förmedla denna förståelse.
”Några – dess bättre få – är i behov av vårt medlidande, men alla är i behov av vår förståelse”, sade Palme i sitt tal om invandrarna julen 1965.
För medierna förblir uppgiften, 50 år senare, att förmedla denna förståelse.
Tillbaka till SD på de anklagades bänk, eller? "att förmedla denna förståelse" om att "alla är i behov av vår förståelse"? "Då kan diskussionen än en gång handla om"... Som om DN har bidragit till diskussionen om de äkta bevekelsegrunderna bakom massimmigrationen (välfärdsmigrationen).
DN har en pågående "granskande" offensiv på temat immigration och integration, men lämnar sig själv mestadels utanför offentligheten - innocent bystander - istället för att tillkännage sin roll som agendaredaktion och drevande protagonist i Statsmakten.
Citat:
DN:s kulturchef Björn Wiman talar om att det alltid rått "offentlighetens labila beteende" och "offentlighetens oändliga opålitlighet" i frågan om invandring; han gör ett raskt kliv till uppfordrande ord från Olof Palme 1965 (och vips kan "man" luta sig tillbaka i en stolt, men förvisso labil, tradition):
Det labila beteendet i flyktingfrågan är ingen nyhet
Tillbaka till SD på de anklagades bänk, eller? "att förmedla denna förståelse" om att "alla är i behov av vår förståelse"? "Då kan diskussionen än en gång handla om"... Som om DN har bidragit till diskussionen om de äkta bevekelsegrunderna bakom massimmigrationen (välfärdsmigrationen).
DN har en pågående "granskande" offensiv på temat immigration och integration, men lämnar sig själv mestadels utanför offentligheten - innocent bystander - istället för att tillkännage sin roll som agendaredaktion och drevande protagonist i Statsmakten.
Det labila beteendet i flyktingfrågan är ingen nyhet
Tillbaka till SD på de anklagades bänk, eller? "att förmedla denna förståelse" om att "alla är i behov av vår förståelse"? "Då kan diskussionen än en gång handla om"... Som om DN har bidragit till diskussionen om de äkta bevekelsegrunderna bakom massimmigrationen (välfärdsmigrationen).
DN har en pågående "granskande" offensiv på temat immigration och integration, men lämnar sig själv mestadels utanför offentligheten - innocent bystander - istället för att tillkännage sin roll som agendaredaktion och drevande protagonist i Statsmakten.
Visar väl åter hur DN propagerar för att det är värdegrunderna som styr hur verkligheten är. Har man bara rätt attityd kommer problemen att lösas, eller snarare att då finns de inte. Ungefär som att det är vår inställning till invandrarna som avgör om de blir kriminella eller får jobb.
__________________
Senast redigerad av hogerspoket 2015-12-20 kl. 14:11.
Senast redigerad av hogerspoket 2015-12-20 kl. 14:11.
Citat:
Imo, är det väl en logisk (nåja) fortsättning på Larsmos och Svenssons text från januari.
http://www.dn.se/kultur-noje/sds-hat...n-ar-konstant/
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
Det var faktiskt intressant att läsa texten igen, ett år senare - så det rekommenderas.
Man gör, återigen, sitt yttersta för att dra samtida paralleller till unghöger, kristallnatt, nazisim och trettiotal. Och stöveltramp. Mycket stöveltramp.
Om det sedan är by proxy, eller direkt spelar ju mindre roll.
Huvudsaken är ju att man får skriva orden 'nazism'/'nazistiskt'/'nazister'/'kristallnatt'/'stöveltramp'/'antisemitism' och 'SD' i samma mening. Det är ju det yttersta syftet. Och det märks ju redan i inledningen:
En bonus är ju naturligtvis att man lyckas associera Sanandaji med den numer avpolletterade delen av SD/SDU - vilka ju enligt texten är mycket värre än SD själva. Detta är ju naturligtvis väldigt medvetet (och fult).
Sen tycker jag, personligen, det var en intressant och välskriven text - af Kleen är duktig, rent tekniskt (precis som Orrenius). Dock tillhör väl jag, personligen, knappast den tänkta målgruppen.
Men syftet med texten torde vara uppenbart. Svartmåla SD, associera 'den nya högern' med nazism/nynazism och försöka skrämma bort folk från sagda strömningar genom att då, som sagt, associera allt och alla med det ständigt återkommande 'n'-ordet.
Vilket då, som bekant, bara är en återanvändning av det retoriska greppet 'högerspöket'.
Att det sedan sker på ett mer vältaligt vis än den 'purple prose'-aktiga årsgamla texten är en försumbar semantisk skillnad. Politisk aktivism/propagande maskerad som journalistik. Inget nytt under solen.
http://www.dn.se/kultur-noje/sds-hat...n-ar-konstant/
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
Det var faktiskt intressant att läsa texten igen, ett år senare - så det rekommenderas.
Man gör, återigen, sitt yttersta för att dra samtida paralleller till unghöger, kristallnatt, nazisim och trettiotal. Och stöveltramp. Mycket stöveltramp.
Om det sedan är by proxy, eller direkt spelar ju mindre roll.
Huvudsaken är ju att man får skriva orden 'nazism'/'nazistiskt'/'nazister'/'kristallnatt'/'stöveltramp'/'antisemitism' och 'SD' i samma mening. Det är ju det yttersta syftet. Och det märks ju redan i inledningen:
En bonus är ju naturligtvis att man lyckas associera Sanandaji med den numer avpolletterade delen av SD/SDU - vilka ju enligt texten är mycket värre än SD själva. Detta är ju naturligtvis väldigt medvetet (och fult).
Sen tycker jag, personligen, det var en intressant och välskriven text - af Kleen är duktig, rent tekniskt (precis som Orrenius). Dock tillhör väl jag, personligen, knappast den tänkta målgruppen.
Men syftet med texten torde vara uppenbart. Svartmåla SD, associera 'den nya högern' med nazism/nynazism och försöka skrämma bort folk från sagda strömningar genom att då, som sagt, associera allt och alla med det ständigt återkommande 'n'-ordet.
Vilket då, som bekant, bara är en återanvändning av det retoriska greppet 'högerspöket'.
Att det sedan sker på ett mer vältaligt vis än den 'purple prose'-aktiga årsgamla texten är en försumbar semantisk skillnad. Politisk aktivism/propagande maskerad som journalistik. Inget nytt under solen.
Och artikeln fungerar som avsett...
Thomas Gür skriver: "Några saker är värda att notera:
a) Magnituden på det problem SD fortfarande dras med, med anledning av sin bakgrund - det anmärkningsvärda är, som jag skrivit tidigare, inte att personer med dessa åsikter uteslutits, utan att de kunde finnas med så länge."
Citat:
Och artikeln fungerar som avsett...
Thomas Gür skriver: "Några saker är värda att notera:
a) Magnituden på det problem SD fortfarande dras med, med anledning av sin bakgrund - det anmärkningsvärda är, som jag skrivit tidigare, inte att personer med dessa åsikter uteslutits, utan att de kunde finnas med så länge."
Thomas Gür skriver: "Några saker är värda att notera:
a) Magnituden på det problem SD fortfarande dras med, med anledning av sin bakgrund - det anmärkningsvärda är, som jag skrivit tidigare, inte att personer med dessa åsikter uteslutits, utan att de kunde finnas med så länge."
Ja, rent hantverksmässigt finns det ju inget att anmärka på. Politisk propaganda maskerad till välskriven samhällsjournalistik.
Hatten av/well played - i abstrakt mening.
Man kan (och bör) naturligtvis ha synpunkter på det, oaktat sin politiska hemvist - men det var skickligt exekverat.
Om än lite väl genomskinligt och uppenbart.
__________________
Senast redigerad av sherm 2015-12-20 kl. 14:55.
Senast redigerad av sherm 2015-12-20 kl. 14:55.
__________________
Senast redigerad av Åsa-Nietzsche 2015-12-20 kl. 15:12.
Senast redigerad av Åsa-Nietzsche 2015-12-20 kl. 15:12.
Göran Rosenberg i SR säger att nationalstaten inte är tillbaka i Europa, trots att de, nationalstaterna, är de högsta byggstenarna i en union som rasslar och rosslar; sen gör han skillnad mellan goda och dåliga nationalstater, med Polen som alltmer avskräckande exempel, i att hantera en förment obeveklig - fatalistisk - naturkraft, det globala samhället. Om den axiologiska, påstått naturgivna globaliseringen är ett potentiellt fatalistiskt verktyg i propaganden så tjänar den också till defaitistiskt vapen för att stäcka alla sorters självbestämmande och motståndet mot en anonym överstatlighet.
Det "europeiska projektet"? För att citera Center for Transatlantic Relations...
Inte ens Göran Rosenberg tror på EU i dess nuvarande form, utan bör omförhandlas. Han ser en pedagogisk uppgift för politikerna, lite mer folkupplysning. Och om inte folken i de olika nationalstaterna är läraktiga nog, kanske USA har sett över det "europeiska projektet" och styr upp det hela.
Citat:
Det sägs att nationalstaten är tillbaka. Tro det inte, de nationella gränskontrollerna till trots, och den nya nationella asylpolitiken, och framgångarna för partier som kräver nationen åter, nu senast i Polen där nyvalda regeringen har lovat att ge den åter till polackerna.
I fallet Polen, genom att skydda dem från muslimska flyktingar från Mellanöstern, som bär på farliga bakterier och amöbor, enligt ledaren för det nya regeringspartiet, Jaroslaw Kaczynski.
Eller från judarna, som fastän de i Polen huvudsakligen är förintade eller bortdrivna, fortfarande konspirerar för att skada nationen, enligt landets nye försvarsminister. Och enligt den mobb i Wroclaw som nyligen brände en docka föreställande en jude med en EU-flagga i handen.
Ja, från EU också naturligtvis. Polens nya regering tänker inte längre uppträda framför två flaggor, EU-flaggan och den polska flaggan, utan bara en – den polska.
Den polska utvecklingen kan tyckas extrem men man behöver inte leta länge i Europa för att hitta politiker och partier, och en och annan regering, som propagerar idén att omvärlden är problemet och nationalstaten lösningen.
I fallet Polen, genom att skydda dem från muslimska flyktingar från Mellanöstern, som bär på farliga bakterier och amöbor, enligt ledaren för det nya regeringspartiet, Jaroslaw Kaczynski.
Eller från judarna, som fastän de i Polen huvudsakligen är förintade eller bortdrivna, fortfarande konspirerar för att skada nationen, enligt landets nye försvarsminister. Och enligt den mobb i Wroclaw som nyligen brände en docka föreställande en jude med en EU-flagga i handen.
Ja, från EU också naturligtvis. Polens nya regering tänker inte längre uppträda framför två flaggor, EU-flaggan och den polska flaggan, utan bara en – den polska.
Den polska utvecklingen kan tyckas extrem men man behöver inte leta länge i Europa för att hitta politiker och partier, och en och annan regering, som propagerar idén att omvärlden är problemet och nationalstaten lösningen.
Citat:
En del nationalstater hanterar sitt beroende av omvärlden bättre än andra, och är skickligare på att anpassa sig till nya villkor, och har starkare traditioner av samarbete och tillit att hämta kraft ur, så i den meningen är det är skillnad på nationalstat och nationalstat, och i den meningen kommer nationalstaten att ha sin betydelse och sin funktion för överskådlig tid framöver.
Men den bäst fungerande nationalstaten är den som förmår inse att omvärlden börjar runt hörnet och vars ledare förmår att övertyga sina väljare om att lite makt på övernationell nivå är bättre än ingen makt alls på nationell. Och kanske än viktigare, som förmår påminna dem att i Europa har nationalism och nationalistiska rörelser inte varit ett skydd för någon.
Men den bäst fungerande nationalstaten är den som förmår inse att omvärlden börjar runt hörnet och vars ledare förmår att övertyga sina väljare om att lite makt på övernationell nivå är bättre än ingen makt alls på nationell. Och kanske än viktigare, som förmår påminna dem att i Europa har nationalism och nationalistiska rörelser inte varit ett skydd för någon.
Citat:
Det enda farsartade i sammanhanget är möjligen att nationalstater av det här slaget, lika beroende av omvärlden som förut, inte har så mycket mer makt att manifestera sin nyväckta nationalism på än att skjuta sig i foten. Tragedin är förstås att det är alldeles tillräckligt med makt för att skjuta sönder fundamenten för den europeiska efterkrigsordningen.
Det "europeiska projektet"? För att citera Center for Transatlantic Relations...
Citat:
Jag tror visserligen inte att den ordningen i sin nuvarande form, dvs EU, i längden kan upprätthållas, och skulle helst önska att den kunde omförhandlas, och tycker inte det är helt fel att Storbritannien har ställt frågan om formen på sin spets.
Men utan något slags ordning som förbinder Europas nationalstater med varandra och tillåter dem att gemensamt hantera de avgörande och gränsöverskridande villkoren för sin existens, går det inte att tala om nationalstatens återkomst.
I varje fall inte som annat än en tragedi.
Men utan något slags ordning som förbinder Europas nationalstater med varandra och tillåter dem att gemensamt hantera de avgörande och gränsöverskridande villkoren för sin existens, går det inte att tala om nationalstatens återkomst.
I varje fall inte som annat än en tragedi.
Inte ens Göran Rosenberg tror på EU i dess nuvarande form, utan bör omförhandlas. Han ser en pedagogisk uppgift för politikerna, lite mer folkupplysning. Och om inte folken i de olika nationalstaterna är läraktiga nog, kanske USA har sett över det "europeiska projektet" och styr upp det hela.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
