Medan Houellebecqs soft resignerade prognos för Paris, Frankrike och Europa uppfylls, citerar jag två konservativa röster i den svenska debatten det senaste dygnet:
Blanche Jarn exkluderar SD, i Smålandsposten:
Tja, den svenska dronten är försvarslös när det kommer horder av främmande element som inte respekterar "lag och ordning" och ordningsmakten är avskaffad. Den utrotningshotade svenskheten är inte värd att bevara genom subsidier eller konservatorier. Låt den hellre skärpas och brynas i med kniven mot strupen; smalare men vassare... Vips är allt borta. Men kanske är upplösningen av självet essensen av det svenska. Den humanitära uppblåsthetens teodicéproblem är hur självupplösningen kan förenas med stormaktens värv. Har Sverige anvarskänsla nog att dröja sig kvar i livet, till fromma för omvärlden?
Dan Korn strör visdom, i Dagens Samhälle:
Frågan är då om svensken ska omhulda och lära utlänningen de svenska koderna? Det humanitära konservatoriet i civilsamhället, den medborgerliga plikten. Resten lägger benen på ryggen och siste man tar flaggan med sig.
Kanske kan sly och sand slipa svenskheten i det balkaniserade landskapet. Staten blir en främling, till för främlingar; en sorts socialkontor.
Blanche Jarn exkluderar SD, i Smålandsposten:
Citat:
Partiets symbol är en blåsippa, en blomma som är fridlyst eftersom den annars riskerar att försvinna. Det säger mycket om hur Sverigedemokraterna betraktar svensk kultur. De ser den inte som attraktiv och konkurrenskraftig, utan som bräcklig och svag. För att skydda den vill de bryta ner en essentiell del av den, den politiska kulturen.
I Danmark anses gemenskap komma underifrån. Samhällets stabilitet beror på medborgarnas känsla av samhörighet, och som Birgersson påpekar blir då Dansk Folkeparti såväl som hela debatten mer begriplig. I Sverige anser vi tvärt om att gemenskapen byggs ovanifrån, av staten och institutionerna. Att bli svensk är att ingå i systemet och följa dess lagar. När Sverigedemokraterna försöker omdefiniera detta angriper de en av den svenska politikens kärnvärderingar. Därigenom är de främmande för svensk kultur.
I Danmark anses gemenskap komma underifrån. Samhällets stabilitet beror på medborgarnas känsla av samhörighet, och som Birgersson påpekar blir då Dansk Folkeparti såväl som hela debatten mer begriplig. I Sverige anser vi tvärt om att gemenskapen byggs ovanifrån, av staten och institutionerna. Att bli svensk är att ingå i systemet och följa dess lagar. När Sverigedemokraterna försöker omdefiniera detta angriper de en av den svenska politikens kärnvärderingar. Därigenom är de främmande för svensk kultur.
Tja, den svenska dronten är försvarslös när det kommer horder av främmande element som inte respekterar "lag och ordning" och ordningsmakten är avskaffad. Den utrotningshotade svenskheten är inte värd att bevara genom subsidier eller konservatorier. Låt den hellre skärpas och brynas i med kniven mot strupen; smalare men vassare... Vips är allt borta. Men kanske är upplösningen av självet essensen av det svenska. Den humanitära uppblåsthetens teodicéproblem är hur självupplösningen kan förenas med stormaktens värv. Har Sverige anvarskänsla nog att dröja sig kvar i livet, till fromma för omvärlden?
Dan Korn strör visdom, i Dagens Samhälle:
Citat:
Vissa drag försvinner och andra kommer i stället. Men somliga drag lever kvar med en förbluffande stark kraft.
Ett sådant drag är den svenska konsensuskulturen; att vi helst ska uppträda på samma sätt, göra samma saker och tycka samma sak. Ett folk med den inställningen har svårt för avvikare, vilket gjort att Sverige i dag å ena sidan är världsbäst på att öppna gränser och ta emot flyktingar, men å andra sidan rekorddåligt på att låta dem bli en del av det svenska samhället.
Ett sådant drag är den svenska konsensuskulturen; att vi helst ska uppträda på samma sätt, göra samma saker och tycka samma sak. Ett folk med den inställningen har svårt för avvikare, vilket gjort att Sverige i dag å ena sidan är världsbäst på att öppna gränser och ta emot flyktingar, men å andra sidan rekorddåligt på att låta dem bli en del av det svenska samhället.
Citat:
Att Sverige inte gjort klart från första början för nyanlända att vi är ett land med en mycket stark säregen kultur beror givetvis på att de flesta svenskar inte uppfattar att vi har någon typiskt svensk kultur. Vi ser oss själva som moderna, som skakat av oss gamla vanföreställningar. Vad vi inte inser är att det också är en form av kultur, dit konsensuskravet följt med.
Citat:
Den norske statsvetaren Asle Toje skriver i sin bok Jernburet om de som i Norge är rädda för att stor invandring kommer att leda till att norsk kultur försvinner. Toje är inte rädd för det. Den norska kulturen kommer att leva vidare, även om den givetvis med tiden kommer att förändras, precis som i det svenska exemplet med SOS.
De flesta invandrare kommer med tiden att bli en del av den norska kulturen. Andra kommer att försöka leva i Norge som om de levde i ett annat land eller rent av i en annan tid. Det innebär inget hot mot den norska kulturen. Den måste vårdas av norrmännen, inte av de invandrare som inte vill bli en del av den.
Men de flesta kommer att bli en del av den, eftersom assimilationens kraft är stark. Asle Toje har sannolikt helt rätt när det gäller Norge, eftersom norrmän har en mycket stark nationell stolthet. Och kanske kan samma framtidsperspektiv gälla för Sverige. Men för det krävs att vi inser att vi har en kultur att vara stolta för och rädda om och att den kulturen kan hjälpa integrationen, inte stjälpa den.
De flesta invandrare kommer med tiden att bli en del av den norska kulturen. Andra kommer att försöka leva i Norge som om de levde i ett annat land eller rent av i en annan tid. Det innebär inget hot mot den norska kulturen. Den måste vårdas av norrmännen, inte av de invandrare som inte vill bli en del av den.
Men de flesta kommer att bli en del av den, eftersom assimilationens kraft är stark. Asle Toje har sannolikt helt rätt när det gäller Norge, eftersom norrmän har en mycket stark nationell stolthet. Och kanske kan samma framtidsperspektiv gälla för Sverige. Men för det krävs att vi inser att vi har en kultur att vara stolta för och rädda om och att den kulturen kan hjälpa integrationen, inte stjälpa den.
Frågan är då om svensken ska omhulda och lära utlänningen de svenska koderna? Det humanitära konservatoriet i civilsamhället, den medborgerliga plikten. Resten lägger benen på ryggen och siste man tar flaggan med sig.
Kanske kan sly och sand slipa svenskheten i det balkaniserade landskapet. Staten blir en främling, till för främlingar; en sorts socialkontor.