Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Med hög risk för att vara OT, extremt egocentrisk och självgod (jag ber om ursäkt för det på förhand).

Mediakriget finns inte, ni står på samma barrikad, ni tävlar endast om vem som skriker högst. Avståndet mellan t.ex. Jan Guillou och Kent Ekroth är infinitesimalt jämfört med avståndet till mig och många andras till dem båda.

Jag har ibland deltagit på detta forum med en enda ideologisk utgångspunkt, att varna för identitetspolitikens stensatta väg mot avgrunden. Jag inser nu att det är hopplöst, det finns inga levande alternativ, i såväl "gammelmedia" som internetforum och bloggar förutsätts identitetspolitiken vara grundbult för all politisk debatt. Det är inte bara djupt odemokratiskt, det är genuint genomkorkat. Om det är det bästa gammelmedia och "fria media" förmår åstadkomma, måste vi någorlunda normala människor inse att loppet är kört och koncentrera oss på att "odla vår egen trädgård".

Jag inser bl.a. att jag egentligen är oerhört mer fascinerad av t.ex. higgspartikelns massa (och de implikationer det kan leda till), mörk energi och materia än tusenåriga sagofigurers rätt att inte bli kränkta av skisser utförda i förbifarten med vänsterhanden.

Att t.ex. överhuvudtaget ha blivit mer eller mindre tvingad att yttra en ståndpunkt huruvida det är ok att sjukvårdspersonal och äldrevårdare kan vara iklädd burka eller niqab tar jag som en personlig förolämpning både mot mig själv och sjuka och äldre.

Med andra ord, dumheten har segrat på alla plan, hädanefter inte ett ord från mig, jag ska ägna resten av livet åt det jag finner berikande för intellekt och känsloliv. Min förmögenhet är tillräckligt stor och skyddad (med lagliga medel) från kleptrokratiska politiker för att jag ska kunna unna mig denna lyx.

Sverige har med all sannolikhet ingen vacker framtid att vänta, men det förtjänar vi iom. att vi frivilligt har valt att ge makten åt de personlighetstyper som utgör vår valbara politiska "elit".

Ikke enig. Mediakriget finns, men är ganska nytt. Man måste ha minnet att mediasituationen i Sverige är väldigt speciell, extremt vänsterorienterad och oehört homogen. Sådan som inte skulle bemötas med en axelryckning ens i t.ex. Norge ses som något mycket uppseendeväckande i Sverige.

Dessutom så har man på senare tid börjat kritisera varandra inom journalitkåren. Inte mycket, men det har börjat röra på sig.

Det är väldigt svårt att från en dag till en annan röra sig från svenskt mediaklimat till ett normalt västeuropeiskt. Det tar tid, med små steg. En del små steg har kommit nu efter valet, och Leif D vibbar i sin enorma vidom och ödmjukhet, att det kommer mer av detta under 2015.

Överlag delar jag din uppfattning.

Att kalla det som sker i media just nu för krig är själva definitionen av hyperbol. Att man dock är intresserad av att notera att ett fullständigt stilla hav nu börjar krusa lite, är en sak, och dessutom nödvändig, om inte annat för hoppets lilla strimma. Hur som helst, faktum är att kalla det krig vore att använda sig av nyspråk vilket många här med mig uppfattar att det svenska etablissemanget ägnar sig åt gällande just invandring och integrations frågan. Man bör inte falla in i deras typ av retorik eller tankevärld.

Dessutom antyds implicit att det som sker i media får praktiska konsekvenser. Teori som sedermera, mer eller mindre oundvikligen, leder till praktik. Om samhällsdebatten och medieklimatet överhuvudtaget skulle närma sig någonting som ens liknade ett krig, så är det enda realistiska som skulle kunna komma av det en polsk riksdag. Varför är detta det enda realistiska? Det smått surrealistiska konsensus som lyder gällande det mångkulturella samhället talar sitt ytterst tydliga språk. De absolut största krafterna i vårat samhälle, och i västvärlden överlag, är helt och hållet inriktade på att detta ska ske. Det är en helt och hållet absurt och i det närmaste övernaturligt likartad uppfattning vi ser i den här delen av världen.

Låt säga att det blev ett mediakrig, och låt säga att teori ledde till praktik. Det mångkulturella samhället uppvisar så många brister vilket leder till att journalister och media helt enkelt inte kan hålla tyst och/eller att medborgarna helt enkelt får nog och börjar ställa till med diverse "gräsrots" initiativ och engagera sig i partier som är kritiska i frågan. Låt säga att det från politiskt håll dras i handbromsen något alldeles osannolikt extremt, något vi aldrig idag ens kan föreställa oss i våra vildaste fantasier; vi sänker vår invandring med 50 %. Då har tiden för den fundamentala förändringen vårat samhälle, vårt land och västvärlden går igenom endast dubblerats till 20 år istället för 10 år. På vilket sätt förändrar detta någonting, överhuvudtaget?

Tiden för att krusningen ska spela roll är långt gången. Vi behöver bli arga. På riktigt. Och med arg menar jag att gemene man gör detta till ett vardagligt engagemang, ett engagemang som sträcker sig till flera sorters arenor och som tar både tid, pengar och energi i anspråk. Det finns mycket att göra, stora drakar till motståndare och lite tid. Sämsta möjliga kombination.

Jag har försökt driva på ett protest initiativ här på Flashback men det finns inget intresse alls verkar det som. Det är frustrerande, minst sagt, att se så otroligt många människor sitta här och skriva av sig i negativa termer men sedan vägrar att sätta orden till handling.

DN har intervjuat en judisk småbarnsfamilj. Artikeln heter: Växande hat får svenska familjer att leta nytt land.


Invandrings nämns inte. Läsaren däremot kan jämföra med egna erfarenheter av mångkulturen. Familjens situation är en konsekvens av att etablissemanget förlitat sig på att mångkultur i alla avseenden är bra. Blir det problem ska det tystas ned och får det fortsätta händer sådant här. Just nu är judarna i fokus. Men som forskaren Eli Göndör säger i Aftonbladet angående hur SR hanterat terrordåden:


Som sagt, invandringen diskuteras inte men alla förstår grunden till problemen. Ovan nämnda artiklar påverkar mediakriget om mångkulturen i allra högsta grad eftersom man lyfter fram konkreta exempel på kulturkrockar, även om det inte specifikt sägs att det är detta saken handlar om.

Återigen så är ditt uttryck vår "valbara elit" felaktigt. Du borde känna till att vi kan inte välja vilka som utgör vår elit. Utan att det är partierna som gör det åt oss, tyvärr.

Dylika artiklar är oerhört viktiga. De är viktiga för sitt innehåll, men också viktiga för att de överhuvudtaget publiceras. Både att problemet alls diskuteras och det sätt det diskuteras på kommer att påverka läsarna och det kommer att påverka andra publicister; några går emot och några ser det som ett frikort att fortsätta debatten i samma riktning. Således sker en förstärkning i mediekriget, där som jag påstått tidigare, frontlinjerna upplöses allt mer och stridsfältet fragmenteras.

Det är både intressant och relevant. Jag har länge misstänkt att det är just detta som ligger till grund för den förhärskande enfald som råder gällande islam, i vilket religionen närmast betraktas i likhet med reformerad kristendom snarare än hur kristendomen såg ut före reformationen. Den senare borde vara något mer giltig i jämförelse med islam. Eventuellt ligger det närmare att göra det misstaget jämte den svenska medieeliten kontra den invandrade muslimska diasporan.
Jag instämmer. Det som talar för detta scenario är väl hur det faller in rent tidsmässigt då vi inte har mycket annat att gå på utöver förvåning och förundran över vadan detta. Ledaren i ETC publicerades den 21a, alltså ganska exakt en vecka innan Helmersson publicerade sitt gensvar i DN. En vecka är väl något lång tid för att skriva ett sådant alster kan jag tycka, men jag är ju å andra sidan inte ledarskribent på DN. En alternativ förklaring är att ledarredaktionen sköt fram publiceringen av någon anledning, möjligen då med anledning av just tillkännagivandet utav Jihadi Johns identitet. Men det kan också vara fråga om ett meningsfullt sammanträffande.
Det är väldigt intressant. CAGE är alltså det Muslimska Brödraskapet i England, vars motsvarighet i Sverige är regeringens samarbetspartner i kampen mot terrorism. I Egypten betraktas det Muslimska Brödraskapet och de organisationer de verkar genom som terrororganisationer och är därav kriminaliserade. Bland annat driver de en rättsprocess mot den avsatte Mohamed Mursi då denne misstänks ha sålt statshemligheter till Qatar. Batuta tar i ett läsvärt inlägg upp intervjun med CAGEs representant i tråden (FB) Islamisters politiska avancemang i Sverige ("Slöj-misshandeln" i Farsta verkar falsk)

Kanske är tiden nu mogen för svenska journalister att ta detta på betydligt större allvar än vad som gjorts hittills?

Huvudet på spiken.

Och där återfinns förklaringen till SUM, MB etc. inte tar avstånd får jihaddandet. För att de är inte reformerade. För att de har ingen sekulär demokratisk värdegrund. För att de inte har något intresse av att inlemma sig i västerländsk demokrati.

Och det borde vara ett journalistiskt ansvar att ställa frågan: 'Men varför tar ni inte avstånd från detta? Tycker ni att det är ett lämpligt beteende?'

Som en jämförelse kan man konstatera att det naturligtvis finns det fundamentalister kvar inom kristendomen. De är dock en försvinnande liten del i jämförelse, och återfinns (i Europa) inte på särskilt många tongivande positioner i samhället.

Men reformationen var det som lade grunden för såväl upplysning som modern demokrati. Något som onekligen förtjänar att belysas.

Jag ser med spänning fram emot vad som kommer att följa i kölvattnet på Helmersons, med svenska mått mätt, ganska syrliga formuleringar.

Med all respekt (Jag tror det finns en tendens till att överskatta trådens betydelse för "mainstream-dissidenterna") så drog jag exakt samma slutsats på egen hand också. Jag tyckte den låg mycket nära till hands. Så jag tror inte det är någon högoddsare att Lundberg faktiskt bara kommit på det där själv.

Ett argument från PK-folket, som jag mött mer än en gång lyder så här: Islam ligger ca 600 år efter kristendomen ... varför dagens muslimer ska jämföras med det sena 1300-talets kristna - då hade ju reformationen ännu inte inträffat.

Om ca 200 - 500 år har islam/muslimer därför samma syn som vi, eftersom det är en självklar, given utveckling. Alla, som inte har en oomkullrunkelig tro på det scenariot... är islamofober!

Den här trosvissa profetsian har ju den stora fördelen, att de som förfäktar den inte kan ställas till ansvar för om det inte skulle bli så.

Ja upprepning är ju trots allt kunskapens moder så det tåls nog att sägas igen

Nog är det just polletten vi nu ser trilla ned, den om uppenbar avsaknad av demokratisk värdegrund och reformvilja hos regeringens samarbetspartner. Förhoppningsvis följer med det en ökad riskmedvetenhet kring farorna i att bedriva eftergiftspolitik gentemot dessa grupper. Men,

Undviker man att ställa obekväma frågor i rädsla för att stämplas som islamofob och rasist? I så fall är väl den rädslan, om något, att betrakta som patologisk. Det håller inte att ursäkta och undfly det journalistiska ansvaret på sådan flamsig grund, om det nu är vad som ligger till grund för den uppenbara frånvaron av kritisk granskning av de muslimska intressegrupperna.

Om någon tidigare undrat över hur pass svårt det är att bemöta anklagelser om islamofobi och rasism så tjänar Sky News intervju med CAGE som ett bra exempel på hur en sådan enkelt avfärdas med "nonsense, get over yourself". 1:50 in i intervjun. Inte särskilt svårt med andra ord.

Åjo, nog har det bakats sju sorters kakor och placerats på våningskakfat, kokats kaffe och trugats efter konstens alla regler många miljoner gånger i Sverige. Om inte annat är denna sociala ritual väl traderad och lever vidare som ett ideal även när det bara bjuds köpemuffins från Konsum.

Och har värden ansträngt sig, samtidigt som den förringar sina insatser så DÅNAR fortfarande gästens tystnad, vilket var poängen.

Eller den självmedvetne minoritetens. Jag har ju många gånger förfasat mig att Jimmie Åkesson som föregiven svensk nationalist landade i den europaunika slutsatsen att han nationalstats konstituerande etnicitet nog inte finns.

Men, varför inte också anlägga ett moraliskt värdegrundsperspektiv på Göran Rosenberg?

Vad är det i Görans syn på svensk historia, svensk kontinuitet, svensk identitet som gör att frågan om svensk etnictet ens ställs, eller Jimmies självförnekande svar accepterades utan tillrättavisning? Vi vet ju att han, liksom Peter Wolodarski och Kurdo Baksi värderar en tillhörighet bortom passets, bortom medborgarskapets. Vi vet att de vet värdet av det som missunnas oss.

Hur är det inte rasistiskt att ha den inre tudelningen mellan sin egen tillhörighet och Jimmies? Att värdera den egna etniciteten och ta exkluderingen ur den som en självklar rätt - samtidigt som man tyst åser "problematiseringen" av det svenska folket? Eller t o m själv aktivt deltar i den.

Jag diskuterade ju de här frågorna i tråden med Adam Cwejman, som var föredömligt klar med att det förstås finns etniska svenskar och höll med om att det kan vara problematiskt att det bara är svenskheten som singlas ut för analys och ifrågasättande.

Men - räcker det? För trots att Adam i samma utbyte förklarade sitt principiella ointresse för etnicitet så har han sedan dess skrivit om utsattheten som muslimer och judar möter i dagens Sverige. Så insikten finns och intresset för vissa gruppers situation likaså - bara inte svenskarnas.

Det är nu många år sedan unga invandrarmalmöiters "krig mot svenskar" nämndes i någon artikel i SvD (?). Jag har ett vagt minne av Aftonbladet skrev om en blond förtidspensionär som mobbades i någon förort med bajs i brevlådan och andra trakasserierer. Och så Hannahs artikel.

Men mycket mer avtryck har inte den mångkulturella friktion som svenskarna utsätts för, gjort. Trots att det utan tvivel är fler svennejävlar och -horor som råkat riktigt illa ut i underläge än någon annan enskild grupp. Inte ens SD driver frågan längre och har med sitt avståndstagande från etnicitet inte ens redskapen att närma sig frågan.

Jag tror ju dock att detta kommer att ändras - att debattörer och politiker med alibi och ambition kommer att fylla ett tomrum som i det långa loppet inte kan existera.

Utvecklingen i Mellanöstern driver på här: så sent som igår nämndes assyriskt självbestämmande på Nineve-slätten som ett (avlägset) mål i DN och kurdernas nationalstatsambitioner har fått en helt ny legitimitet genom IS härjningar och kurdernas unika förmåga att stå emot. Nationalismen kan vara lösningen på många problem och agera motvikt mot den gränslösa religiösa fanatismen.

Om assyrier och kurder förnekar eller förtiger svensk folkrätt, hur kan vi då anamma deras? Och om judiska debattörer med både insikt och plattform fortsätter tiga om etniska svenskars utsatthet i det spännande Sverige - hur länge kommer det artigt trugas om att just judar ska vara säkra i Sverige?

Varför inte falla tillbaka på samma svalare "jaja - helst ska ju alla vara snälla mot alla" som gällt svenskarna i deras "möten mellan individer"?