Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Det mångnationella samhället är en illusion

Förtroendet för Löfven ökar

Året har börjat bra för riksdagspartiernas ledare. Samtliga, förutom sjukskrivne Jimmie Åkesson (SD), kan glädja sig åt ett ökat förtroende hos väljarna, enligt en ny Sifo-undersökning som presenteras i Aftonbladet.

Men nu har vi fått höra den riktiga anledningen. Israels utrikesminister ville inte träffa Wallström. Och inte bara han. ”Den svenska utrikesministern hade inte fått några officiella möten i Israel om hon rest hit”, säger israeliska UD till Ekot. Israel skulle ha betraktat en resa som ett helt privat besök. Vår utrikesminister hade varit en turist bland andra.

Man skulle kunna tro att det beror på inkompetens. Att det rödgröna samarbetet präglas av en oförståelse för hur världen fungerar. Som när de rödgröna gick till val 2010 på en utrikespolitik grundad på kravet att Sverige skulle kräva att USA drar tillbaks alla sina militärbaser utanför landets gränser. Kravet ledde till allmänt åtlöje. (Utom i Nordkorea, där man svarade att ”Det skulle naturligtvis bli en bra lösning på situationen på koreanska halvön”).

I Sverige har vi sett ledande politiker, från Stefan Löfven till Ilmar Reepalu, delta i manifestationer mot antisemitismen. För en utsatt grupp kan sådana uttryck för solidaritet ge viktigt moraliskt stöd – om de åtföljs av handling, baserad på noggrann analys av det problem man protesterar mot. Risken är annars att de vackra orden och manifestationerna får dölja fortsatt politisk passivitet. Symbolhandlingar får inte misstas för uppslutning mot hatet, och får inte bli ett sätt för politiker att friskriva sig från ansvar.

Så vad är planen för Sveriges del? Islamistiska hot mot judiska organisationer i Sverige har ökat efter attackerna i Paris. Judar är fortfarande lika otrygga i Malmö, trots att problemet är väl känt sedan flera år. Vilken konkret policy, baserad på exakt vilken analys av problemet, ska göra det möjligt för judar att leva i Sverige utan att vara rädda?

Sirener. Skrik. Gråt.

Barnen har klättrat ned från staketet. Upphetsningen är borta, blickarna skrämda. ”Kom, vi går hem”, säger en pojke tyst till en annan.

Under sina sista timmar i livet pratade Amedy Coulibaly med gisslan om att ”hämnas”: om förföljelse av muslimer, om Palestina, om Mali, om Syrien, om Burma. Nu hör jag en polis ropa ”C’est fini!” – ”Det är över!”

Och det är det ju. Fast ändå inte. Amedy Coulibaly är borta. Det finns fler som han.

Som alltid när våldet slår till mot vår värld är det lätt att förtvivla. När flygplanen träffade skyskraporna i New York, när arbetspendlarna sprängdes i Madrid, när Anders Behring Breivik sköt omkring sig på Utøya, inträffade en sorts fasans nollpunkter där allt stod stilla.

Skräcken har redan fått visst fäste. Judiska organisationer i Sverige hotas och tvingas höja säkerheten. Moskéer och muslimska föreningar utsätts för skadegörelse och hot. Vi kastar oroliga blickar på främlingen intill på bussen.

Men nästan alltid är rädslan ogrundad. ”Främlingen” är trots allt inte särskilt olik oss själva. Fredagens gisslandrama i Paris, som omedelbart fick rubriker världen över, var iscensatt av en helt vanlig småbrottsling, upplösningen blev oblodig.

Polis och underrättelsetjänst i Sverige och övriga västvärlden står inför stora utmaningar. Samtidigt som de måste vara på sin vakt och proaktiva får resultatet aldrig bli ett alltför nitiskt kontroll- och repressionssamhälle. Slår de till för tidigt riskerar de att förlöjligas och anklagas för att förfölja redan utsatta grupper. Kommer tillslagen för sent kan vi få nya Charlie Hebdo-dåd i våra städer.

Den värld vi känner står inför ett hot. Men vi har klarat det förut och kommer att klara det igen.

Vi klarar detta med en kombination av vaksamhet och kyla. Vi klarar detta genom att behålla lugnet och fortsätta med vår vardag, med dagishämtningar, träning, tv-serier och kärlek. Vi klarar det med tolerans mot varandras olikheter. Vi klarar det med en aktiv utrikespolitik som ger stöd till moderata krafter och mänskliga rättigheter. Vi klarar det med att ge brottsbekämpningen på hemmaplan erforderliga resurser och rimliga befogenheter.

Vi klarar detta. Men det blir inte gratis. Vi får kavla upp ärmarna en bit och hugga i.