Citat:
Varför är detta med islam så oerhört känsligt för Guillou? Han kan vara pragmatisk och tillbakalutad i många avseenden och blev ju omtalad och kritiserad för det där reportaget där han hade följt SD under valrörelsen och proklamerade att de inte var några rasister. Sen skrev Åkesson om vårt största utländska hot och då vände Guillou 180 grader och blommade ut i full affekt.
Så fort man nuddar islam är det som att man sagt att Guillous fru är ful och fet. Det är under bältet. Varför har han ett islamvurmande organ under bältet? Varför är just muslimer skyddslingar för en person som annars är beredd att gå loss på precis vem och vilka som helst? Höger, vänster, zigenare... ingen går säker. Han är inte som typisk nyvänster som har en oändlig massa skyddslingar. Det gäller bara muslimer.
Så fort man nuddar islam är det som att man sagt att Guillous fru är ful och fet. Det är under bältet. Varför har han ett islamvurmande organ under bältet? Varför är just muslimer skyddslingar för en person som annars är beredd att gå loss på precis vem och vilka som helst? Höger, vänster, zigenare... ingen går säker. Han är inte som typisk nyvänster som har en oändlig massa skyddslingar. Det gäller bara muslimer.
Citat:
Min hypotes? Palestina och SÄPO-hat. Han fastnade där någon gång under 60-talet, och har inte lyckats släppa sargen sedan dess, vare sig med avseende på på araber eller SÄPO/IB.
Som en del andra journalister som tillbragt tid i regionen har han fastnat för kulturen.
Jag hänvisar till Cyranos inlägg igår:
Citat:
(FB) Början på ett mediakrig om mångkulturen?
Folk i gemen tenderar att vara civiliserade och trevliga, där liksom här.
Jag misstänker att detta fenomen kryper sig på våra utrikeskorrar (praktexempel Cecilia Uddén) som ofta visar överdriven sympati och överseende även för dessa länders mörka sidor (jag var där på verkliga uppdrag, så denna lyx kunde jag inte unna mig). Men detta gäller inte bara muslimska länder, journalister tenderar överlag att vara mer positiva mot länder som de har få möjligheter att förstå, även om det är fruktansvärda diktaturer, speciellt om lokalbefolkningen är trevlig, och är mer kritiska och fördömande mot kulturer de är hemma i och någorlunda förstår sig på (USA).
Jag misstänker att detta fenomen kryper sig på våra utrikeskorrar (praktexempel Cecilia Uddén) som ofta visar överdriven sympati och överseende även för dessa länders mörka sidor (jag var där på verkliga uppdrag, så denna lyx kunde jag inte unna mig). Men detta gäller inte bara muslimska länder, journalister tenderar överlag att vara mer positiva mot länder som de har få möjligheter att förstå, även om det är fruktansvärda diktaturer, speciellt om lokalbefolkningen är trevlig, och är mer kritiska och fördömande mot kulturer de är hemma i och någorlunda förstår sig på (USA).
Kulturen i MÖ kryper under skinnet på en. Mig själv inkluderad. En del har svårt att separera 'islam' som religion med 'kulturen' som sådan.
Han blandar eventuellt ihop 'araber' med 'muslimer' och 'islam', ett misstag som inte är helt ovanligt bland vänstern.
Min gissning.
Eller så är han korkad nyreligiös vänster?
50/50?
Eller kanske 70/30?