Citat:
NB: min fetning ovan.
Jag skulle vilja gå tillbaka lite till artikeln "FP till attack mot M:s integrationspolitik" som nämndes tidigare i tråden. FP:s Roger Haddad säger där:
Man behöver dröja vid detta, som enligt mig är det allvarligaste i den situation som uppkommit. Genom att pumpa in hundratusentals nya människor i ett litet land som Sverige, där det inte ens finns jobb och bostäder åt den egna växande befolkningen, skapar man ett läge där desperationen blir enorm. Och nu pratar vi inte om de problem vi sett hittills och som varit förbundna med den stora invandringen, vi pratar antagligen om sådant vi knappt kan föreställa oss i nuläget. Masshemlöshet, massarbetslöshet. En våg av kriminalitet på snart sagt alla plan. Statsekonomin i uruselt skick. Det är inte alarmism eller skräckbilder, det är det sannolika utfallet av den politik som förs.
Vad händer i ett sådant samhälle? Vad kommer politiker och finanskapital inte att kunna driva igenom? Situationen är extraordinär och kommer att kräva extraordinära åtgärder. Jag ser i huvudsak två alternativ, som inte är särskilt vackra något av dem:
1) En fullständig slakt av välfärdsstaten och allt vad arbetsrätten heter. Sverige hamnar någonstans på en sämre öststats nivå, Bulgarien eller Rumänien kanske är rimliga jämförelseobjekt. Är du fattig? Klara dig bäst fan du vill.
Eller:
2) Invandrare som inte kan försörja sig själva skickas hem i stor skala. Ekonomin kräver det. Människor med PUT fråntas dessa. Medborgarskap utfärdade efter ett visst datum dras in. Någon tolerans mot invandrare kommer över huvud taget inte att finnas längre, tvärtom kommer de efter kraschen att ses som syndabockar, även av dem som tidigare varit för en "generös flyktingpolitik". De sociala oroligheterna kommer att vara betydande.
Ett tredje alternativ som massinvandring och bibehållen välfärd, skulle närmast upphäva naturlagarna och är inte ens värt att diskutera. Hittills finns det inget - säger inget - som ens antyder att det skulle vara möjligt.
Hade svenska journalister någon ryggrad skulle de inte ducka för den här frågan, som i längden är omöjlig att komma runt. Oavsett vad man anser om etnicitet, svenskhet, välfärdens nivåer, "generös" eller restriktiv invandringspolitik etc, och oavsett partipolitisk tillhörighet, så kan man inte undvika frågan om välfärdens framtida finansiering med mindre än att man låtsas som att verkligheten inte finns.
För mig som i ekonomiska frågor är en bit till vänster om mitten är det en fruktansvärd frustration att saken så sällan tas upp. Att de frågor som behöver ställas inte ställs. Att makthavare aldrig behöver pressas på en så avgörande punkt. Den här intervjun med Löfvén är väldigt talande i det avseendet. Det borde inte få förekomma en intervju med honom där han tillåts undvika att (konkret och i detalj) berätta hur välfärden ska finansieras givet den enorma invandringen. Han ska naglas fast på den punkten. Alla som är insatta i frågan vet att den rådande doktrinen är ohållbar. När Löfven säger:
Då måste han tvingas svara på vad alla de - majoriteten - som inte har akademisk utbildning ska arbeta med och var de jobben egentligen finns i dag. Vill han inte svara på frågan, byter han ämne eller börjar svamla om annat, då bör det redovisas. Det är bara ett exempel. Bostäder är ett annat ämne. Och naturligtvis bör frågorna ställas till alla som har någon som helst makt över migrationspolitiken. Det är ett luftslott av rang vi pratar om.
Naturligtvis inser jag att jag begär det orimliga av den föraktliga svenska journalistkåren, men utan att de här frågorna börjar ställas, envetet och till vansinne, och smittar av sig åt alla riktningar, känner jag mig pessimistisk inför utsikterna på någon verklig förändring.
Man behöver dröja vid detta, som enligt mig är det allvarligaste i den situation som uppkommit. Genom att pumpa in hundratusentals nya människor i ett litet land som Sverige, där det inte ens finns jobb och bostäder åt den egna växande befolkningen, skapar man ett läge där desperationen blir enorm. Och nu pratar vi inte om de problem vi sett hittills och som varit förbundna med den stora invandringen, vi pratar antagligen om sådant vi knappt kan föreställa oss i nuläget. Masshemlöshet, massarbetslöshet. En våg av kriminalitet på snart sagt alla plan. Statsekonomin i uruselt skick. Det är inte alarmism eller skräckbilder, det är det sannolika utfallet av den politik som förs.
Vad händer i ett sådant samhälle? Vad kommer politiker och finanskapital inte att kunna driva igenom? Situationen är extraordinär och kommer att kräva extraordinära åtgärder. Jag ser i huvudsak två alternativ, som inte är särskilt vackra något av dem:
1) En fullständig slakt av välfärdsstaten och allt vad arbetsrätten heter. Sverige hamnar någonstans på en sämre öststats nivå, Bulgarien eller Rumänien kanske är rimliga jämförelseobjekt. Är du fattig? Klara dig bäst fan du vill.
Eller:
2) Invandrare som inte kan försörja sig själva skickas hem i stor skala. Ekonomin kräver det. Människor med PUT fråntas dessa. Medborgarskap utfärdade efter ett visst datum dras in. Någon tolerans mot invandrare kommer över huvud taget inte att finnas längre, tvärtom kommer de efter kraschen att ses som syndabockar, även av dem som tidigare varit för en "generös flyktingpolitik". De sociala oroligheterna kommer att vara betydande.
Ett tredje alternativ som massinvandring och bibehållen välfärd, skulle närmast upphäva naturlagarna och är inte ens värt att diskutera. Hittills finns det inget - säger inget - som ens antyder att det skulle vara möjligt.
Hade svenska journalister någon ryggrad skulle de inte ducka för den här frågan, som i längden är omöjlig att komma runt. Oavsett vad man anser om etnicitet, svenskhet, välfärdens nivåer, "generös" eller restriktiv invandringspolitik etc, och oavsett partipolitisk tillhörighet, så kan man inte undvika frågan om välfärdens framtida finansiering med mindre än att man låtsas som att verkligheten inte finns.
För mig som i ekonomiska frågor är en bit till vänster om mitten är det en fruktansvärd frustration att saken så sällan tas upp. Att de frågor som behöver ställas inte ställs. Att makthavare aldrig behöver pressas på en så avgörande punkt. Den här intervjun med Löfvén är väldigt talande i det avseendet. Det borde inte få förekomma en intervju med honom där han tillåts undvika att (konkret och i detalj) berätta hur välfärden ska finansieras givet den enorma invandringen. Han ska naglas fast på den punkten. Alla som är insatta i frågan vet att den rådande doktrinen är ohållbar. När Löfven säger:
Då måste han tvingas svara på vad alla de - majoriteten - som inte har akademisk utbildning ska arbeta med och var de jobben egentligen finns i dag. Vill han inte svara på frågan, byter han ämne eller börjar svamla om annat, då bör det redovisas. Det är bara ett exempel. Bostäder är ett annat ämne. Och naturligtvis bör frågorna ställas till alla som har någon som helst makt över migrationspolitiken. Det är ett luftslott av rang vi pratar om.
Naturligtvis inser jag att jag begär det orimliga av den föraktliga svenska journalistkåren, men utan att de här frågorna börjar ställas, envetet och till vansinne, och smittar av sig åt alla riktningar, känner jag mig pessimistisk inför utsikterna på någon verklig förändring.
Precis, grand old man Assar Lindbeck avfärdade i föredrag 2013 den fria invandringen i förening med dagens välfärdssystem, det måste vara antingen eller. Det satt politiker i publiken, Annie Lööf satt längst fram som åhörare; vet ej om hon tog intryck av lärosatserna... För att ta en parallell från 2014 så bjöds en tysk centralfigur i PISA-programmet till föredrag inför regeringsföreträdare i Sverige, med anledning av den negativa trenden beträffande svenska 15-åringars skolprestationer; herren ifråga gav ett enkelt exempel, att om vi hade att välja mellan mindre klasser (färre elever per lärare) eller skickligare lärare, så välj skickligare lärare. Så vad gjorde politikerna, inklusive Löfven och Fridolin, redan dagarna därpå? De fortsatte plädera populistiskt om mindre klasser... Var de ska hämta lärarna är de fortfarande svaret skyldigt. Klasserna har väl aldrig varit mindre än idag, och de är inte stora jämfört med de bäst presterande länderna.
SKL gjorde 2010 en ambitiös prognostisering av belastningen på välfärden fram till 2035, de använde huvudsakligen två scenarier, som båda får anses bygga på lite väl optimistiska premisser beträffande sysselsättningsgraden bland "nytillkomna", med vilket jag inte säkert kan svara på om det är debutanter på arbetsmarknaden eller så kallade nyanlända invandrare; jag antar det förra. Det optimistiska handlar om att de antar att lönen skulle motsvara den för de redan etablerade på arbetsmarknaden, vilket inte stämmer med verkligheten helt enkelt. Man måste också bekymra sig för den ökade invandringen sen dess, av folk som inte arbetar. Vad var slutsatsen? Jo, för att bibehålla välfärden enligt den nuvarande finansieringsmodellen behövs en ökning av den kommunala skattesatsen göras med 13 kr, alltså 13 procentenheter! SKL tror inte själv att det är möjligt, med tanke på världens redan nu högsta skattetryck, istället höjd matmoms, kombinerade privata försäkringar och frivilliga initiativ, alltså ideellt arbete, som ju Fredrik Reinfeldt pläderade för redan i Det sovande folket (1993). Här möts sovjetmedborgaren och nyliberalen, i ett mångkulturellt inferno av tilltagande korruption. Kanske klanmedlemmen får en flygande start, när landet är en välfärdsruin; 'själv är bäste dräng' kan få svårt att hävda sig.
http://webbutik.skl.se/bilder/artikl...7164-525-8.pdf
