Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Vad som är önskvärt är egentligen inte att eftersträva en stor eller liten statsbildning - utan en naturlig nivå för den politiska makten.

Jag har ju tidigare varit inne på att nationalismen som princip håller på att få upprättelse i - Mellanöstern. Natan Shachar tycks ju också sörja över panarabismens synbara frånfälle, alltså en form av enande arabisk nationalism som visade sig vara en stabiliserande kraft som nu ersätts av etniskt och religiöst våld i ett fragmenterat enklavsamhälle.

Som jag ser det är dock panarabismen - uppenbarligen - ingen organisk, naturlig form av nationalism. Det var mer av en teori, ett önsketänkande i linje med "jugoslavismen", alltså enandet av mestadels sydslaviska folk i en "nation".

I båda fallen fanns där uppenbarligen mycket som förenade, särskilt under yttre tryck och som alternativ till kolonialismen och Österrike-Ungern på respektive ställen. De var båda fall framåt och avspeglade bättre historiska sympatier och behov - men de var inte tillräckliga.

Då är återigen kurderna ett bättre exempel på en hållbar, stabiliserande nation. De har visat sig kunna stå upp mot islamisternas gränslösa anspråk och har skyddat såväl sig själva som andra etniska grupper. Kurderna har bevisat att en nationell samhörighet inte alls måste vara ett hot mot andra - en stabil kurdisk nationalstat i Mellanöstern hade, liksom Sverige, kunnat vara en god granne.

För detta är ju nationalismens fördel: Anspråken har gränser och kan jämkas. Utopiska ideologier är gränslösa, anspråken oändliga, hypotetiska, teoretiska och extrema.

I en annan tråd nämnde Andraandningen min sorts nationalism som en väl formulerad ideologi, för den som till skillnad från honom ville ha en sådan formulerad. Ju mer jag tänker på det så ryggar jag för den beskrivningen.

För mig är det ideologierna som är problemet. Skrivbordsprodukterna. Pojkrums- och feberdrömmarna - vare sig de är socialistiska eller tokliberala. Karl Marx var en dåre på sitt sätt, liksom Segerfeldt och Muf-Rasmus - eftersom de vill förändra landskapet efter sin egen inre karta. Däri ligger en enorm deskruktiv kraft, beredvilligheten att riva, spränga och rasera. I mindre utsträckning är det vad som retar med Karlssons SD-ideologiserande.

Styrande och tänkare ska inte ta sig rätten att lägga sin tvingande mall över verkligheten, de ska utgå från verklighetens erfarenhet. Formulerat på det sättet är en god nationalism helt enkelt principen att den politiska makten ska utgå från ett naturligt, självdefinierande folk. Den beslutande nivån ska varsamt sökas med ett underifrånperspektiv, inte dikteras uppifrån.

Politikerns roll är att tjäna folket, inte definiera, kategorisera eller omforma det. Så praktisk populism syftande till demokrati, folkstyre är målet. Då skymmer bara ideologins teoretiska överbyggnader sikten.

Vad är dina tankar kring etnogenes? Hur uppstår ett folk? Hur ska man skapa ett folk i Sverige, när 16% är utlandsfödda, och där barn bland utlandsfödda ökar än de med två svenska föräldrar? Hur ser du på att svensken, enligt kulturkartan är ett av de minst nationalistiska folken i världen? Kommer svensken tvingas vakna ur sitt alla-är-svenskar tänk när nu Sverige definitivt är inte längre är homogent? Är 13% SD ett utslag för det? Kommer Sverige segregeras än mer efter etnisk härkomst eller kommer alla yngre 2:a och 3:e generationens invandrare ta över svenskens helt unika self-expression och secular-rational values, i.o.m. att dessa värden lärs ut i skolan? Man skulle kunna hävda att politiken i Sverige, där Sverige, sen senast 1968, setts som det bästa av alla länder, det mest inkluderande och både materiellt och moraliskt högstående landet och folket, i allra högsta grad påverkat civilsamhället till att acceptera den invandringspolitik som vi ser idag. Svenskens självbild har smält ihop med den politiskt förda internationalismen. Politiken kan med andra ord mycket väl påverka den annars, påstått omedvetna, naturliga utvecklingen hos ett folk.

Jag håller med överlag, men slutklämmen känns otillräcklig för min del. Visst finns det risker med när ramverk skall tvingas ner, men ibland måste man ta ut kursförändringar. Om våra politiker anser sig ha på fötterna för att en riktningsförändring behövs för vårt fortsatta välstånd (ekonomiskt, humanitärt eller annat) så är det ju deras jobb att se till att detta, på något eller annat sätt, förankras hos folket. Företag, länder och civilisationer går under då de är trögfotade eller ickekompatibla och inte läst den uppdaterade kravspecen. Vad gäller invandringsfrågan så får man väl ändå säga att våra politiker lyckats ganska bra, trots magra reala framgångar i de olika dimensioner som förändringarna berör.

Det jag tror är den stora faran är kursförändringar i sig (vare sig de kommer påtryckta från ovan eller som ett resultat av direktdemokrati), för de allra flesta ogillar att rucka alltför mycket på sin trygga tillvaro. Där sås frön till motstånd och framtida konflikter. Och när den i själva verket inte alls så filantropiske och globalismvurmande Svensson möter friktionen med en påträngande och expanderande verklighet och, inbillat eller med rätta, blir varse hur illa ställt det är med saker, ja då står sig ett medialt inpräntat och politiskt anammat godhetsalias ganska slätt och en ny kurs tas med relativ lätthet ut.

Kanske är enklaver vägen framåt för politisk status quo.

Edit: Jag ser att jag antagligen läste ditt inlägg lite väl snabbt och att vi antagligen har en ganska lika syn på saken.

Det är en vacker konservativ, möjligen nationalkonservativ, samhällssyn som Du beskriver. Just att låta verkligheten vara styrande, att värna om de värden som tidens erfarenhet visat fungerar och som tar avstånd från allehanda utopier torde vara ett framgångsrecept. Härvid kan vi se att "lagom" nationalism är ett viktigt inslag i att skapa fungerande samhällen och demokratier. Denna uppfattning behöver få vidare spridning om samtalet om vad som skapar och vidmakthåller fungerande samhällen skall bli meningsfullt.

Gudmundsson verkar försvara beslutet att fälla regeringen. Det finns nog fler som är glada att MP:s regeringsställning är hotad.


http://blog.svd.se/ledarbloggen/2014...edemokraterna/

Jo, han tycker nog inte att detta är det värsta som kunde hända.

Nu får vi se hur media agerar. En möjlighet är att det nu börjar höras röster som på allvar vill driva på att europeisera svensk migrationspolitik, mot de gamla vanliga massinvandringsförespråkarna. I så fall är sannolikt SvDs ledarsida på europeiseringssidan. Men detta återstår att se. Kanske redna under kvällen och morgondagen.

Har av olika anledningar lyssnat på radions P1 under eftermiddagens politiska händelser.

Det är inte bara ett mediakrig jag fick följa, det är i det närmaste ett totalt sammanbrott av den Svenska PK-fronten som jag fick höra.

Totalt sammanbrott. Det lät som en del av de politiska kommentatorerna var gråtfärdiga samtidigt som SD företrädare och vanligt folk tyckte att det var helt rätt.
Det följdes av Löfvens presskonferens vilket var inget annat än en fredstrevare i mångkulturkriget för undvika totalt nederlag. Desperat och ologiskt i mycket stark kontrast till de olika SD förespråkare som förklarade sin ståndpunkt.

Blir det nu extraval också är det en fullständig kapitulation inför folkviljan.

Kom att tänka på Rumänien i December 1989.

Jag ser det här som början på den riktigt stora splittringen av Sverige. Ja, Sverige har varit splittrat länge, men fasaden om ett mysigt "vi alla" samhälle har ännu stått. Nu börjar alla inse att det är enklaver ställda mot varandra på riktigt.

Jag har lyssnat nästan oavbrutet sedan kvart i fem-ekot. Jag har hört en person som jag tror var inbjuden expert som jag tyckte lät väldigt nervös. I övrigt ingen gråtfärdighet eller något sammanbrott, bara vanliga analyser och intervjuer med företrädare från SD och andra partier. Har mycket svårt att förstå din tolkning av sändningarna.

http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...programid=1637

Första timmen fick mig i stämning. Andra timmen som eko till första.

http://www.etc.se/ledare/varfor-kabl...sistpropaganda

Intressant att det var ett relativt kort inslag om regeringskrisen på Rapport. Jag trodde media skulle gå hårdare på och kritisera SD. Det finns mycket befogad kritik att rikta mot det här unika beslutet. Efter det kommer ett inslag om hur OECD:s utredare i praktiken konstaterar att svensk skola mer eller mindre har slutat fungera. Orsakerna sägs vara ojämlikhet, segregation, låg status för läraryrket, brist på disciplin i klassrummen osv.

Först kommer SD ut och varnar för utvecklingen i Sverige, och sedan kommer ett inslag om hur illa det är ställt inom ett mycket centralt samhällsområde. Intressant.