Citat:
Ursprungligen postat av hollands-hopp
Fina analyser Dogdylan, men glöm inte att det är verkligheten som radikaliserar svenskar mot massinvandring. Back to basic, möten med mångkulturen.
De flesta svenskar bor inte i mångkulturella eller för den delen mångetniska områden. Fast det beror ju på vad man menar. När jag gick ut 9an så hade 14 av 29 utländsk bakgrund på något sätt om man räknar invandrare i tredje generation. Två var födda utomlands, tre hade båda föräldrarna födda utomlands, sex stycken (inklusive jag) hade en förälder född utomlands och tre hade en far/mor-förälder född utomlands . Om man räknar katolska östeuropa och vita sydamerika i ”västvärlden” så hade bara två bakgrund utanför västvärlden. Fyra var "icke-vita" - om judar räknas som icke-vita. Två av dem var produkter av två etniska blandförhållanden - varav i det ena fanns en judisk mamma men där barnet var döpt och konfirmerad i svenska kyrkan (av någon anledning). Bara en av dessa fyra var icke-kristen och det var en etnisk och religiös judinna och den enda "icke-kristna" personen i klassen. Om judar "räknas" bort som icke-vita hade vi två - varav en av indisk flicka med indiska föräldrar och den andra var av skandinavisk-koreansk etnicitet. Båda dessa var "första generationens" invandrare och de var de två med någon "bakgrund" utanför västvärlden. Om Sydamerika räknas in var de tre - och den personen var en produkt av svenskt-"white hispanic" äktenskap. Är jag uppvuxen ”mångkulturell" skolklass? Det är en definitionsfråga.
Social klass har en väldigt, väldigt stor betydelse hur vi uppfattar det ”mångkulturella” samhället. Bara en i min skolklass kunde väl räknas in som ”arbetarklass” – det var en flicka som kom kom långt ifrån vår stadsdel. Jag tror att hennes mamma var undersköterska och hennes pappa körde taxi. Sedan fanns det så klart en del fattigare, typ någon ensamstående mamma som hade något relativt akademiskt men lågbetalt yrke eller där pappans företag hade gått i konkurs. När min betydligt yngre lillebror var liten och IT-bubblan gick ur världen så fick en del hans klasskamraters föräldrar vackert lämmna in både BMW och sommarhus. Då blev plötsligt mångkulturen – ”väldigt farlig” för en del.
Vi kan inte bortkoppla etnicitet från klass.
Det skall sägas så finns det en stark korrelation mellan klass och etnicitet – hur vi uppfattar en invandrare. Den är starkare än religion. Kultur går förövrigt inte att operationalisera och där med inte kvantifierbart.
När ekonomin går bra så är det rimligen så att främlingsfientligheten är på en betydligt lägre nivå än när arbetslösheten är hög. När vi talar om ”möten med mångkulturen” menar vi möten mellan den segregerade fattiga, oftast arabiska, syrianska, albanska eller svarta befolkningen i storstädernas förorter. Kriminaliteten är hög för att de är primärt fattiga, den andra förklaringsvariablen är kön och den tredje variablen är ras. Sedan man säkert problematisera alla dessa – och det är jättekul att sitta och kasta oberoende variabler och statistiska mätinstrument på varandra i tid och otid – men det är inte för att de är ”muslimer” som de begår brott.
Många ylar ju om Islam. Om så det var ”religionen” som var förklaringsvariabeln för kriminalitet så tar man i trä. I synnerhet om man för fram ett teologiskt argument istället för ett religionssociologiskt argument. Skulle vi titta på urkunderna och sedan säg att urkunden förklarade religiösas kriminalitet så skulle judarna var grovt överrepresenterade i brottstatistiken – eftersom rabbinsk judendomen är helt okej med stöld – så länge offret inte är av judisk tro. Men så är inte fallet eller hur? Snarare är judar underrepresenterade i brottstatistiken.
Om de hade varit överrepresenterade så skulle de inte vara överrepresenterade i mediala, politiska, akademiska och ekonomiska institutioner. Beträffade muslimer. Jag har då aldrig läst om en muslimsk beslöjad kvinna som rånar pensionärer. Har du?
Visst kan man argumentera för att mäniskor inte känner sig hemma med slöjor, mosker och utåtriktad religion – Islam är en främmande religion och Sverige är ett historiskt kristet och sekulärt land. Men det är inte för att de är muslimer som de är ”överreligiösa”, men på grund av att vi har en invandring där fokus har legat på att ta in fattiga människor som råkar vara muslimer. Det är ett sociologisk paradgim att fattiga människor oftast är mer religiösa – och blir mer religiösa när de är i en främmande kultur. Sneglar man på till exempel Australien eller USA så har man också en förhållandevis stor del muslimer – men skillnaden är att man inte har öppnat gränsen för fattiga lågutbildade muslimer – och därför är de betydligt mindre religiösa än muslimerna i Europa.
Samtidigt som USA har en relativt stor afro-amerikansk (hör och häpna) inhemsk muslimsk befolkning. Det är inte direkt så man ser afro-amerikanska kvinnor i den här gruppen springa runt i slöjor eller bedriver något ”demografiskt krig” som dumskallarna i ”Counter-jihad-rörelsen” försöker inbilda oss. Situationell kultur tillsammans klass blir här två viktiga förklaringsmodeller som kan förklara hur vi ser på ”mångkultur”.
Nu skall jag vara litet motsägelsefull. Ja, det är sant att människor känner sig mindre hemma i ”mångkulturella”, ”mångetniska” och ”mångreligiösa” samhällen. Den exogena och endogena solidariteten tenderar att minska. Sedan kan man politiska dämpa detta på olika sätt så som att ha en selektiv invandring, införa en sorts tysk-ungersk ”överkultur” eller införa kontsociationell demokrati (det sista kan man diskutera om det fungerar). Eller så kan man väl göra som Mona Sahlin och Expo vill – indoktrinera människor i inkoherent smygfascism (vardagligt talat) och avskaffa yttrandefriheten.
Beroende på vilka glasögon vi väljer att sätta på oss så får vi litet olika svar hur vi politiska skall göra eller vad ens mångkultur betyder. Sant är dock att klass, kultur, etnicitet och religion är inkorporerade strukturella system och detta system är kontextuellt.
Jag började inte räkna på hur många ”invandrare” jag hade i min klass förrän långt efter jag slutat högstadiet. Jag hade ju ingen som helst tanke på att jag ägnade nio år åt att gå i en sådan mångkulturell klass. Även om man såklart som nioåring reflekterade över att alla inte i klassen var vita. Det svåra kommer när ens värderingar ställs i en konflikt med någon annans –eller för den delen då man känner sig hotad. Man skulle väl kunna säga att svenska folket tycker följande: –
gärna mångkultur men inte så mycket så vi inte känner oss hemma och de får leva hur de vill men inte så mycket så det känns omöjligt för oss att leva med dem . Mona Sahlin tänker - mångkultur i massor men inte i mitt område och helst skall de tycka mycket olika oss - men de får absolut inte tycka olika än mig.
Vem är mest rasistisk, separatistiska, hycklande och supremacistisk? Mona eller svenska folket?