Början på ett mediakrig om mångkulturen?

It doesn't pay a prophet to be too specific. -- L. Sprague de Camp.

Jag är profet; profetrollen roar mig, det ska villigt erkännas. Och i citatets anda behöver jag inte förklara hur och när förändringen kommer. Jag vet bara att den gör det.

- - -

För övrigt noterar jag åter defaitismen som företeelse i tråden. Får jag i så fall åter påminna om G. B. Shaw-citatet jag drog tidigare idag: People who say it cannot be done should not interrupt those who are doing it.

Ja det vet väl jag också, inget varar för evigt. Men det kommer inte följa samma enkla väg som när andra frågor trianguleras.

Förändringen kommer komma först när hela det för närvarande samhället kollapsar , och ett paradigmatiskt nytt träder i dess ställe. Varken förr, eller senare -- etablissemanget kan inte reformeras.

Nej jag är defaitistisk, inte ett dugg. Jag tror bara att betydligt mer djupgående samhällsförändringar kommer följa (eller föregå) ett brott med PK. Vi kan för Sveriges del fetglömma en "dansk lösning", och bör räkna med betydligt mer radikala förändringar framleddes.

Jag håller med i att de förändringar som måste till för att PK-ismen ska falla, är djupgående. Vi kan som sagt glömma en dansk lösning.

Istället måste någon form av paradigmskifte till, som att gå från materialism till idealism. Och massinvandringsregimen är materalistisk. "Invandring för att hålla tillväxten uppe" är ett tecken på detta.

Skillnaden är att jag tycker mig känna av förändringens vind redan nu. Men det är väl bara jag.

Fast man måste ta med ekonomin i beräkningen. Redan idag måste storstäder som Göteborg och Malmö ha hjälp med 3 till 4 miljarder extra var för sig och år för att klara ekonomin. Bidragsgivande kommuner som Täby har svårt med tillväxten eftersom man vet att den vinst man får, genast skickas vidare till kommuner som annars skulle haverera. Problemet växer för varje halvår. Inom en rätt snar framtid har vi ingen kommun som är nettovinnare. När det sker kommer du att se en företagsflytt utan dess like eftersom då är det bara företagen kvar som kan vara med att bidra.

Jag menar att det är den konkreta verkligheten som till slut tvingar msm till reträtt. Precis på samma sätt som man var tvungen till det när kostnaden för offentliga sektorn var mer än 50 procent av BNP och vi hamnade i en ekonomisk kris. Vänstermedia var också tvungen till reträtt angående privatisering av offentlig sektor, synen på eu, kollektivavtal, individuell lönesättning, rut-avdrag med mera. Inte så att man idag inte är kritisk, men under 70- och 80-talet var dessa ämnen tämligen tabu, fullständigt otänkbar, rent av legitima skäl till förföljelse av personer som lade fram förslagen. Ett nutida exempel på när godhetsmänniskorna får se sig omkörda är personlig assistans. Det kostade 2 miljarder per år 1994 när reformen infördes. Då handlade det om 5 till 6 000 handikappade. Idag är det 35 miljarder för att hjälpa 17 000. Nu har staten sagt stopp. Det går inte längre. Vänsteranhängare och elallergiker började att skrika om minskat människovärde. Kanske har man rätt? Men faktum är att reformen skenat iväg okontrollerat och man kan inte låta kommunerna ta över. Helt plötsligt verkar alla inom 7-klövern och etablissemanget rörande överens.

Ha! Uppochnedvänd världsbild. Det passar inte marxister som vände på Hegel. Det materiella är bestämmande, eller hur var det nu?

Jo, så var det. Fast lite påverkar nog orden, de immateriella. I sann marxsk anda tillstår Kajsa Ekis Ekman det.

Det finns många bilder att använda för den smygande process mot en hastig systemförändring som nog många av oss både anar, önskar och förutsäger.

Vi har den läckande dammen som ju kommer att brista snarare än långsamt erodera. Eller det termitskadade huset som knarrar fastän det fortfarande onekligen står upprätt. Eller den till synes solida isen som ännu inte brutits upp av vårfloden, trots att man på sina håll kan se vattenmassorna genom den.

I historiska termer väntar vi på murens fall eller en svensk vår. Sovjetsystemet föll allt snabbare ju längre processen gick och det som en dag verkat omöjligt var nästa dag oundvikligt. Genom vår analyserande kremlologi undergräver vi - om än aldrig så lite - systemlojala media och aktörer. Vi har ju nämligen tänkande läsare som väger vår ekokammares klang mot den mediala bubblans - och sedan själv drar slutsatserna.

Den enda kraft som har tillräcklig bärighet att utgöra fundamentet till nästa paradigm är förstås - nationalismen. Det är en organisk urkraft att söka samhörighet i en fragmentiserad och hotfull värld. I mångetniska statsbildningar så övertrumfar nationell gemenskap ideologi, höger-vänster är underordnat turk-kurd, ukrainare-ryss. Eller för den delen svensk-finne i vårt östra grannland.

Svenskens rätt till självbevarelsedrift och egenintresse är den marknadsekonomi som kommer ersätta mångkulturens påbjudna planekonomi. För att det fungerar.

Jag menar ju att ett glatt, populistiskt, nationalistiskt, uppkäftigt och slagkraftigt SD redan hade kunnat fungera som en åskledare för spänningar som är minst lika starka i den svenska atmosfären som i andra europeiska länder. Det kunde hänt, borde hänt.

För här visas ju medias indirekta och förödande inflytande: Ett självsnöpt SD som genom sin anpasslighet och sitt kallsvettiga förhållningssätt till medias makt, håller den under armarna och faktiskt försenar paradigmskiftet.

En klassisk triangulering. Oavsett hur väletablerad man själv är och hur insuttna ens politiska inställning är i elitens läderfåtöljer så är det lika med offentligt självmord att erkänna att man är en del av makten och maktens anhang. Det har politiker som Göran Persson och Carl Bildt fått känna på. Då får man stå till svars för fel och brister, vilket är ännu svårare för den som har en revolutionär ideologi än den som har en konservativ.
Ekman vill naturligtvis inte dras in i etablissemanget och bli måltavla för all kritik som kan riktas däremot. Hon föredrar att frammana bilden av dolda strukturer som styr världens öden. (Dolda strukturer? Var det inte strukturellt förtryck som nyss släpades fram i ljuset? Och nu har Ekman hittat ytterligare dolda strukturer? Eller försöker hon förtvivlat baxa tillbaka de nyss avslöjade strukturerna in i skugga igen, på det att kampen mot dem ska kunna föras desto intensivare?)
Nåväl allt är tydligen symbolpolitik enligt Ekman. Kampen om det offentliga rummet är symbolpolitik och betyder alls ingenting, för alla dinglar vi i dockmästarens trådar.
Men, och jag citerar Mao Tse Tung, kapitalismen är en papperstiger, men den har riktiga klor.
Symbolpolitiken må vara en tiger av papper, men den har riktiga klor. Folk blir av med jobbet, kanske inte direkt på Svelands kommando, men som en utfrysning av oliktänkande på många plan. Klorna skär in och sargar, även om vi tror att symbolpolitiken är betydelselös och dödsdömd.
Undrar förresten vad hon menar med slutklämmen "Det går inte att bekämpa näthatet inom den symboliska dimensionen."?
Någon?

Kulturmarxismen utgår från att det är orden (överbyggnaden) som påverkar det materiella (basen). Allt handlar om diskurser, maktkritik, genusanalys, berättelser, dekonstruktioner, problemformuleringsprivilegier, perspektiv, tabun, nyspråk osv. Den som styr diskursen styr vad som är möjligt att tänka. Kajsa Ekis Ekman är orolig att Thente säger detta helt öppet eftersom kulturmarxismen är beroende av att inte synas så tydligt. Dess anhängare ska dessutom helst framstå som maktlösa och i opposition, även då de ges obegränsat tillträde till debattsidor och soffor i MSM.

Det hävdas ju att invandringen, trots att den innebär kostnader på kort sikt, är det enda svaret på en åldrande befolkningen. OM vi bortser från den mer eller mindre konstanta arbetslösheten i invandrargruppen, plus det faktum att vissa invandrargrupper förmodligen är genetiska och kulturella betingning att underprestera inom det akademiska fältet -- med mera -- så ligger det ändå något i det här. Om det då skulle bli så att etablisemanget drar åt invandringsbromsen om säg 10-20 år -- när de kortsiktiga kostnaderna blir för höga, och de långsiktiga målen betraktas som säkrade -- kommer det dock inte rucka varken PK eller det ovedersägliga faktum att Sverige inte längre existerar.

Vi har en framtid av antingen kaos eller totalitarism att vänta oss. Redan idag är människor med "utländsk bakgrund" (hur lös den här kategorin än är) ca: 1/4 av befolkningen, med dagens invandringstakt kommer vi inom kort vara en minoritet bland minoriteter.

Ett stopp av invandringen kommer inte innebära ett dyft. De har redan nått en sådan kritisk massa att de svenskfientliga kvarnhjulen kan mala på relativt oförändrat, oavhängigt om Svensson läser avpixlat eller inte. Invandringen borde ha stoppats typ 2000 eller 2004. Ett invandringsstopp nu, skulle inte innebära slutet på "kriget om mångkulturen".
Ett stopp nu, skulle faktiskt göra varken till eller ifrån.

Kampen mot näthatet kan inte föras inom den symboliska dimensionen - dvs kampen kan inte föras med ord och berättelser.

Jag tolkar det som ett konstaterande, att de kritiska inte kan talas till rätta och kanske en implicit uppmaning till våld och övergrepp mot dissidenter.

Ja, det är också min analys. PK-vänstern gillar tvång. Den kan inte finna sig att andra tycker annorlunda och att låta dem leva som de vill.

Korkat. Det är bara med så exakt verklighetsbeskrivning som möjligt som motståndskampen kan föras på något vägvinnande sätt. Jag tycker precis tvärtom: Galningar med huvudet bland molnen ska i så liten utsträckning som möjligt uttala sig om ditten och datten de inte har en aning om. Och så ska de sluta tro att verkligheten förändras beroende på vilken "tro" eller "åsikt" de har om olika saker.