Början på ett mediakrig om mångkulturen?

Alldeles säkert. Märkligt är emellertid hur den svenska (och delvis övrig västeuropeisk vänsterpress) så gott om undantagslöst hyllar nationell frigörelse i tredjevärlden, är tveksam när den sker i Europa (t ex Jugoslavien) och direkt fientlig om man nämner något i den riktningen i Norden. Att multietniska samhällen kräver övervaknings- och polissystem långt utöver vad vi i Sverige är vana vid är helt följdriktigt, med ett interssant undantag i Schweiz.


Se på de nyss hårt debatterade nya datalagarna som drevs igenom, just med motiven att skydda oss mot terrorism. Terrorismen är inget svenskt fenomen, så det riktar sig inte mott oss, men vi kommer i alla fall i skottlinjen.

Eftersom journalisterna så gått som undantagslöst är vänster (socialistisk eller liberal) så har de svårt att analysera samhället på nationella grunder. De klarar bara av klass (möjligen kön) respektive individ. Andra analytiska parametrar är intellektuellt främmande för dem.

Inte märkligt, tvärtom. Typiskt vänsterperspektiv:

Negrer/latinos + nationalism = frigörelse från västerländskt förtryck
Europeer + nationalism = förstärkning av rådande förtryck

Tillägg: Judar + nationalism = förtryck av palestiner (enligt vänstern)

OT: Jag var ute och reste nyligen, och när jag kom hem och steg av på Arlandas Terminal 5, Pir F, så såg jag att de hade stora "konstverk" med överskriften "Jag är världsmedborgare, alla länder är mitt hem". Propagandadimman ligger tät märker jag. (Slut på OT).

Man ser ofta på Twitter hur någon vägrar erkänna sin nationella tillhörighet utan istället kallar sig själv för just världsmedborgare. Att personen i fråga så gott som alltid bor i sitt födelseland tycks dock inte föresväva denne.

Detta är i realiteten vad jag hoppas kommer ut ur mediakriget. Dagens debatt utgår ifrån en uppsättning stipulerade sanningar och argumentationen som sedan förs är faktiskt helt rationell utifrån grundteserna. Det enda problemet är ju att grundteserna är tokfel.

En Wolodarski argumenterar så här ungefär.

1. Alla nationer och kulturer är plastiska och föreställda gemenskaper. Man kan alltså inte egentligen tala om reellt existerande folk utan att samtidigt se själva skapandeprocessen (stark stat, propaganda). Av detta följer att den svenska gemenskapen är konstlad och föreställd.

2. I grunden är vi alla individer. Vi föds ensamma och kommer dö ensamma. En korrekt politik utgår ifrån individen enbart. Eventuella skillnader mellan olika etniska grupper kan mycket väl finnas men är irrelevant bara alla blir behandlade som individer.

Av ett och två följer att man i en objektiv mening ej kan tala om ett svensk folk som handlande subjekt utan enbart som en uppsättning individer som av en eller annan anledning tror sig höra samman. Då konstruktionen genomfördes genom propaganda (kulturell och statlig) så kan man omforma samhörigheten lite som man vill. Bara omdefiniera svenskheten och resten följer bara propagandan och övertalningen är tillräckligt grundlig.

Om man bara tror på detta så är det inga problem att smacka in armeer av tjuvaktiga zigenare eller socialfall från mellanöstern. Allt som behövs är en tillräcklig övertalning av de som tror sig vara svenskar samt de som kommer hit så löser sig alla problem. Svenskheten omskapad, alla inkluderade! Om det uppstår problem så är de kortvariga och övergående på några tiotals år.

Detta är såklart mest en massa snömos då etnicitet och historisk gemenskap är betydligt mer komplext och betydligt djupare än något som staten tillsammans med media har lurat i oss. Men ändå så kvarstår dessa dekonstruktionsteser som eviga sanningar som ej får ifrågasättas.

Här behövs en rejäl dos "erkännandets politik". Svenska folket bör erkännas som just folk. Alla andra folk bör också erkännas som folk och svenska folkets samröre med dessa bör ses som ett möte mellan representanter för två olika folk och ej mellan lite slumpmässigt ihopplockade individer. Om svenskarna ses som ett folk som interagerar med andra folk så kommer man automatiskt fråga sig vad som t ex är svenskarnas nationella intresse i jämförelse med t ex assyriernas nationella intresse i Södertälje. Man skulle kunna tänka sig t ex en debatt om det faktum att Sverige inte längre är en nationalstat längre utan en stat med många olika interna nationer i ett sådant perspektiv, något som omöjliggörs om man vägrar se de olika folken utan bara individer. Som nationalist skulle man ju inte ens behöva utveckla nån egen teori utan helt enkelt kopiera mångkulturalisternas teoretiserande om "erkännandets politik" fast med svenska folket istället för minoritetsfolk i blickfånget.

Mycket gott skulle komma med ett sådant perspektiv. Så mediakriget bör inte ske och resultera i att legitimera sd i första hand utan för att legitimera svenska folket som en gemenskap med ett relevant nationellt intresse. Om journalister läser och tröttnat på det officiella perspektivet så hoppas jag att ni inser vikten av att omforma era texter så att detta perspektiv kommer fram. Det är ju inte ens svårt att komma undan med då själva erkännandet av olika folk ej är radikalt utan det radikala kommer i själva konsekvenserna av det i ett vidare perspektiv.

Vi skall heller inte glömma den intressanta "Afrikagränsparadoxen". Den går något i stil med att vita onda män kom till Afrika och ritade gränser med linjal. Därefter blev stammar och folkgrupper åtskilda eller inringade i samma område.

Detta är tydligen anledningen till att de krigar. Kanske inte så konstigt i sig, MEN - när sedan samma vänsterliberala typer tycker att "den som bor i Sverige är svensk" och att det inte finns några konstigheter att hundratals folk med olika kulturer och gener skall bo i Sverige så undrar man varför inte ovan nämnda afrikaproblem gäller här...

Lite väl OT för tråden, men jag skapade faktiskt en tråd om det en gång https://www.flashback.org/t1512615

Vänstern skiter i judar utan ser dem som ett europeiskt folk som genom dumma beslut under fyrtiotalet fick kontroll över ett territorium i mellanöstern. Så även de skulle jag placera i kategorin:
Europeer + nationalism = förstärkning av rådande förtryck. Helt oförståeligt för judarna själva verkar det som, som verkar placera sig själva i kategorin:
förtryckt minoritet + nationalism = frigörelse från västerländskt (kulturellt och etniskt) förtryck. Något som även alla upphöjda ledarskribenter verkar hålla med om.

Skulle säga att vänstern är rationellare i det här fallet. Om judarna tillhör någon kulturzon så är det såklart europas.

Säg inte det. Om den ekonomiska tillväxten i Kina fortsätter med 10 % om året så tror jag hela Europa blir judenfrei om några decennier utan att vi behöver lyfta ett finger, förutsatt att de släpps in i Kina förstås vilket jag är osäker på.

(Det här var min första och sista antisemitiska kommentar på Flashback.)

Det är den moderna kosmopolitiska överklassens valspråk, de förnekar kontakten med det nationella och sviker därmed sitt land och folk för att söka sig till sina likar världen över. Det kan fungera ett tag, i en expanderande ekonomi för ett litet fåtal internationella specialister.
Men för det stora flertalet är nationen och folket hemma.

Det finns nog en och annan israel som gärna vill starta upp inflytande över Kina, var inte orolig för det. Kineserna kommer dock aldrig att tillåta en Europeisk situation, det är de oerhört nitiska med att förhindra. Det kan vara knepigt att som västerländsk ens ta kort i delar av Kina, föreställ dig då hur Kinesiska staten skulle reagera på att näsmaffian försöker starta en kedja av idiotmedia.

Not gonna happen. Östasiaterna har inte samma komplex som oss i Europa. De skulle helt enkelt aldrig låta någon utlänning få betydande inflytande, om de inte själva kunde vara med och godkänna varje steg på vägen.

Jo, men det gäller ju bara den socialistiska vänstern. Varför hakar den liberala vänstern på? Här finns ju annars en utmärkt möjlighet till skiljelinje dem emellan.

Anna Ekström, före detta Axess-bloggare och skribent, men som numera attackerar Axess och driver ett fanatiskt korståg mot Europa slår till igen:

http://www.thejc.com/comment-and-deb...-jews-traitors

Hon har även skrivit andra artiklar med samma tema i Haaretz:

http://www.haaretz.com/jewish-world/...right-1.330770

Ekström är en judinna som på många sätt en ganska otacksam klyscha, eller en parodi på en otacksam klyscha. Istället för att vara konsekvent med sina värderingar så är all europeisk nationalism dödsknarknazism medan Israel måste skyddas till varje pris. Jag har faktiskt större respekt för folk som Dror Feiler även om jag anser honom lite galen, så har han åtminstone samma värderingar när gäller Europa som Israel. Samma sak med Kent Ekeroth.


Ett av hennes inlägg om Israel på Newsmill:

http://www.newsmill.se/node/36543

Men det kanske var pragmatism? Jag minns hennes kommentarer på Axess-bloggen. Hon skrev nästan bara om Iran och radikala muslimer.


Det är alltså intressant hur en till synes 'konservativ' skribent så snabbt bytte sida. Men när det gäller Israel så har hon behållit sin fanatiska inställning, som är oerhört konservativ.

Samtidigt kan hon skriva artiklar på Newsmill som denna:

'Assimilation är ett övergrepp som ingen bör utsättas för'
http://www.newsmill.se/artikel/2011/...r-uts-ttas-f-r

Hon har även attackerat Axess, ett angrepp som JL svarade på här:
http://axess.se/blog/post/2011/05/19...ens-skull.aspx

Finns det fler Anna Ekström-typer i den svenska debatten? Wolodarski?